Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
JUDY DEMPSEY
Berlin
Premiärminister Jaroslaw Kaczynski i Polen, vars Lag och
rättviseparti för en hård kampanj för att
bli omvalt senare denna månad, driver en utrensning inom
den offentliga förvaltningen och anklagar kommunister och
vänsterintellektuella för att försöka dölja
korruption. Han kritiserar också Europeiska unionen för
att den inte tar strid för traditionella familjevärderingar
och han befarar det revanschistiska Tysklands återuppståndelse
och åtföljande undergrävning av Polens oberoende.
I Ungern flirtar ledaren för det oppositionella, konservativa
Fideszpartiet, Viktor Orban, med extremhögern och vägar
till och med att ta avstånd från en ny extremgrupp
på högerkanten, som har sina rötter i de fascistiska
åren på 1930-talet.
I Slovakien är Robert Ficos socialistledda koalition beroende
av Jan Slotas nationalister för att kunna behålla makten.
Och i Bulgarien går extremnationalisterna framåt,
vilket huvudfårans partier bemöter genom att anpassa
sig till extremisterna i stället för att marginalisera
dem.
Den nya konservativa vågen i Östeuropa, så
nära inpå de flesta av ländernas anslutning till
EU 2004, breder ut sig samtidigt som Västeuropas konservativa
partier rör sig mot mitten.
Frankrikes mitten-högerparti, Union för folklig rörelse,
som leds av premiärminister Nicolas Sarkozy, och Storbritanniens
oppositionella konservativa parti, lett av David Cameron, sträcker
ut sina händer till den yngre generationen genom att framhäva
modernitet, tolerans och globalisering.
I Tyskland är förbundskansler Angela Merkel angelägen
om att attrahera de yngre väljarna, framför allt välutbildade
kvinnor, vilket har lett till en modernisering av hennes kristdemokratiska
parti, som propagerar för fler barndaghem och åtgärder
mot klimatförändringen. Dessa partier och andra konservativa
partier i Västeuropa har alltjämt många anhängare,
som är skeptiska mot invandring och minoriteternas rättigheter,
men de är redo att anta globaliseringens utmaningar.
De konservativa i Östeuropa halkar emellertid inte bara
efter sina meningsfränder i väst, utan de har en totalt
annorlunda agenda. ”Det som de ny självutropade revolutionärerna
i Centraleuropa fruktar är den postmoderna kulturens överdrifter
och de traditionella värderingars kollaps”, säger
Ivan Krastev, chef för Center för liberala strategier
i Sofia. ”De är nostalgiska i ställer för
utopiska, defensiva i stället för visionära”,
konstaterar Krastev.
Kaczynskis regering i Warszawa vill ge den katolska kyrkan en
större roll för att skydda Polen mot en invasion av
västeuropeisk sekularism, konsumtionshysteri, social rörlighet
och nya värderingar.
”Bland Kaczynskis anhängare finns människor som
blev förlorare i förändringsprocessen”, säger
statsvetaren Grzegorz Gromadzki i Warszawa. ”Kaczynski vet
att han skulle mista stödet från den katolska kyrkans
traditionella gren och från landsbygdens folk om han förespråkade
ett modernare och mera öppet samhälle”.
Detta avslöjar en grundläggande skillnad mellan de
konservativa partierna i Östeuropa och deras motsvarigheter
i väst, nämligen ”oviljan att acceptera modernisering”,
säger Gromadzki.
Denna rädsla för det moderna och reträtten till
nationalistiska och/eller traditionella värderingar fördjupades
efter 2004, när de flesta av Östeuropas länder
blev medlemmar i EU. Fram till dess leddes den ekonomiska och
politiska transformationen av regionen av små eliter, som
var mycket framgångsrika i arbetet att förverkliga
två av de viktigaste strategiska målen efter kommunismens
kollaps: inträdet i militäralliansen NATO och i Europeiska
unionen.
Men eliternas sätt att driva på integreringen undergrävde
de bräckliga demokratiska institutioner, som hade uppstått
efter 50 års förtryck. ”Paradoxen är att
populismens framgångar inte är ett resultat av den
postkommunistiska liberalismens misslyckande som av dess framgångar”,
säger Krastev. ”Genom att framställa sin politik
som mer nödvändig än god, mer rationell än
önskvärd gav den liberala eliten inte samhället
något acceptabelt sätt att protestera eller uttrycka
sitt missnöje”. Kort sagt, övergångsperioden
markerades av elitens överdrivna kontroll över de politiska
processerna.
EU blundade för detta demokratiska underskott medan kommissionärerna
i Bryssel koncentrerade sig nästan uteslutande på i
vilken mån kandidatländerna levde upp till 80 000 sidor
EU-lagar och EU-regler. ”Vi var tvungna att visa att vi
var exemplariska elever. Vi kunde inte säga vad vi tänkte,
eftersom de aldrig skulle ha accepterat oss då”, säger
Krastev. ”Nu känner våra politiker att de äntligen
kan säga vad de vill, och i processen väcker de up gamla
farhågor och fiender”.
Åren av omvandling och koncentrationen på att bli
med i NATO och EU avslöjade också hur svårt det
är att bygga starka politiska partier. ”Det politiska
livet hade legat i träda i nästan 50 år”,
konstaterar statsvetaren Peter Balazc vid Centraleuropeiska universitetet
i Budapest. ”Uppkomsten av nya politiska partier har inte
varit särskilt lyckad”.
Ledarna för de konservativa partierna i Östeuropa
har, efter att ha brutit tystnaden som rådde före EU-inträdet,
ett dilemma. Kaczynski, Orban eller Slota talar ibland lite nostalgiskt
om det förgångna, framför allt åren mellan
1918 och 1939. Det är ofta deras referenspunkt, eftersom
det politiska livet upphörde 1939, när krig bröt
ut, och förbjöds 1945, när kommunisterna tog makten.
Men nostalgin har sina begränsningar. 1930-talets högerpartier
misskrediterades på grund av sin anknytning till nazisterna.
”Partier som försöker återskapa 1800- eller
1900-talet går under”, säger Balazcs. Och chefen
för Institutet för säkerhetsstudier i Prag, Jiri
Schneider, påpekar att de konservativa partierna inte har
bestämt vad de vill behålla och vad de vill vara och
bli. ”Vilken referenspunkt har de egentligen. De kan inte
hävda att de är arvingar till de ursprungliga konservativa
partierna på grund av dessas avskyvärda förflutna.
Men de är ändå inte redo att utvecklas till moderna,
konservativa partier, som ratar populismen i den ekonomiska och
sociala politiken”, säger Schneider.
Med tiden växer kanske en yngre medelklass fram och bildar
konservativa partier i Östeuropa som förmår kombinera
nationell identitet med ett öppen samhälle och liberal
ekonomi. ”Regionen behöver en stark medelklass för
att skapa starka politiska partier”, understryker Gromadzki.
”Övergångsperioden är inte över ännu”.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
