Tempus 2008 v 16

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15

Sudan och Tchad närmar sig en konflikt

Konflikten i Darfur i Sudan har nu pågått i fem år, och grannlandet Tchad har obönhörligt involverats i konflikten.

LYDIA POLGREEN
Rebelläger, gränsen mellan Tchad och Sudan
Rebellerna kallar det för en bas, men i verkligheten är det bara en torr flodbädd, där det står några pickupbilar med kulsprutor på flaket.
Denna nationsgräns, som drogs av européerna på 1800-talet, är så irrelevant att soldaterna, som har slagit läger här, inte vet om de är i Sudan eller Tchad. Men var de än är sitter dessa fotsoldater i det ställföreträdande kriget mellan två av Afrikas mest splittrade och instabila länder på en dödlig krutdurk. Drygt två miljoner extremt sårbara människor sitter också i kläm i denna konflikt.

Konflikten i Darfur i Sudan har nu pågått i fem år, och grannlandet Tchad har obönhörligt involverats i konflikten. Omkring 200 000 flyktingar befinner sig på flykt i gränstrakterna, där de jagas av arabiska miliser och regeringssoldater. De etniska konflikterna i Tchad är ett eko av dem i Darfur.
Krisen kommer allt närmare en regelrätt konfrontation mellan Tchad och Sudan. Politiska bedömare, diplomater och även en del aktiva i striderna erkänner att båda sidor stöder och rustar rebeller i det andra landets territorium. De ömsesidiga anklagelserna från respektive huvudstad blir allt hotfullare.
I förra veckan meddelade chefen för fredsförhandlingarna i Darfur att motsättningarna mellan Sudan och Tchad är ett stort hinder i arbetet att försöka sätta punkt för en konflikt, som har drivit drygt två miljoner människor på flykt. Minst 200 000 människor har dödats på grund av våld, sjukdomar och hunger.
”Det är krig, men mer som ett kallt krig”, sade Timan Erdimi, ledare för en av rebellgrupperna i Tchad, i en intervju för några veckor sedan. ”Vi stöds av Sudan, därför att regeringen där delar vårt mål, som är att störta tyrannen Idriss Déby”, Tchads president.

Närmare ett dussin olika rebellgrupper opererar i detta förbrända ingenmansland. Grupperna, med namn som Demokratiförbundet och Enade fronten för demokratisk förändring, deklarerar öppet att de kommer att använda automatgevär och robotar för att befria och utveckla Tchad, som trots stora oljetillgångar är ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder.
De flesta rebellgrupperna baseras på etnicitet, inte ideologi, och de leds av personer med kända våldshistorier. Landet har genomlidit decennier av inbördeskrig och auktoritärt styre sedan det blev självständigt från Frankrike 1960.
Den mäktigaste rebellgruppen, Unionen för demokrati och utveckling, leds av Mahamat Nouri, en nära medarbetare till Hissène Habré, en brutal diktator som tillhör den etniska gruppen Goran och som störtades 1990. Han står åtalad för tortyr och mord och inväntar en internationell rättegång.
Erdimis fraktion består av i första hand missnöjda stamfränder till Débys etniska grupp, Zaghawa. Några av rebellerna är nära släktingar till själve presidenten, och Erdimi är hans brorson.

Denna löst sammanbundna rebellkoalition lyckades nästan störta Déby, en f d general som tog makten från Habré, i en offensiv som nådde nästan fram till presidentpalatsets grindar i början av februari. Men rebellerna tvingades retirera, därför att de inte kunde komma överens om vem som skulle ta makten när Déby väl hade störtats.
”Vi var eniga om att Déby skulle bort, men vi kunde inte komma överens om en politisk plan för landets framtid”, erkänner Erdimi. ”Därför tvingades vi retirera och omgruppera oss”.
Det råder ingen tvekan om att rebellerna kommer att försöka igen. Tchadiska regeringsrepresentanter bekräftade i förra veckan att rebellstyrkor på nytt samlas vid gränsen i förberedelse för en ny offensiv.

Schismen mellan Tchad och Sudan har rötter som går ännu längre bakåt i tiden, långt före krisen i Darfur. Sudan har blandat sig i Tchads autokratiska regimer i flera decennier via hemliga uppgörelser och förräderi, lögner och lister, som har förvärrat fattigdom och kaos i båda länderna.
Déby, som utnyttjade Darfur som reträttbas i sin kamp om makten, har haft goda relationer med Sudan under större delen av sina 18 år vid makten. Det var inte förrän Darfurkonflikten hade rasat i ett bra tag som hoten från hans egen familj, varav en del sympatiserar med rebeller i Darfur, tvingade honom att byta sida. Déby har klankopplingar till ledarna för en av de ledande rebellgrupperna i Darfur, Rättvise- och jämlikhetsrörelsen.
Med tiden har en lång rad rebellgrupper i Darfur tillåtits att operera fritt i Tchad, där de har inrättat baser, använt de stora flyktinglägren som rekryteringsbaser och öppet strövat runt på gatorna i städerna i östra Tchad.

På ytan verkade det som om spänningen mellan Tchad och Sudan hade mildrats de senaste månaderna. Länderna undertecknade ett fredsavtal i mars på en islamisk konferens i Senegal, vars president, Abdoulaye Wade, tryckte på för att få Tchads och Sudans ledare att slå sig ned vid förhandlingsbordet. Båda sidor var mycket motsträviga. Sudans president, Omar al-Bashir, kom inte i tid för att underteckna avtalet, vilket han skyllde på huvudvärk. Han skrev under dagen därpå, men den tydliga förolämpningen släckte hoppet om att överenskommelsen skulle skilja sig från tidigare avtal, som har brutits upprepade gånger.
Förhållandet har försämrats igen de senaste dagarna, vilket knappast förvånar.
Tchad har åter beskyllt Sudan för att beväpna rebeller, som uppehåller sig vid gränsen, men Sudans regering förnekar all inblandning. Men det faktum att rebellerna opererar så obehindrat och öppet på sudanesiskt territorium rimmar illa med Sudans nekande.
Den oberoende forskningsinstitutionen Small Arms Survey i Schweiz konstaterade i en rapport i februari att tchadiska rebellfraktioner verkar ha försetts med robotuppskjutare och anti-stridsvagns- och flygplansmissiler av Sudan.

Alla påståenden att den sudanesiska regeringen inte känner till och inte accepterar tchadiska rebellers närvaro på sudanesiskt territorium kan avfärdas direkt efter ett besök i Geneina, som är Västra Darfurs huvudstad. Där kör tchadiska rebeller runt på gatorna i kamouflerade fordon och dricker te på marknaderna.
Under besök hos en rebellgrupp, som har en bas utanför staden, stod det klart att de lokala myndigheterna samarbetar. Det enda som behövdes för att komma förbi militära kontrollposteringar, som vanligtvis inte släpper genom västerländska reportrar, var ett telefonsamtal från en högt uppsatt rebelledare.
Erdimi berättar att hans rebellrörelse har fått ”logistiskt stöd” av Sudans regering. Detta stöd inkluderar mat, bränsle, läkemedel till sårade och tillstånd att operera fritt på sudanesiskt territorium. Han förnekar dock att den sudanesiska regeringen skulle ha bidragit med fordon eller vapen.
”I Darfur finns lika många vapen som kvistar på marken. Man behöver bara böja sig ned och plocka upp dem”, säger Erdimis 29-årige son, Ibrahim Hassan, som är en av sin fars närmaste män.
Rebellägret har en imponerande samling hårdvara – lastbilsmonterade lavetter, granatkastare och automatgevär. Hassan lägger handen på en splitt ny kanon och säger: ”Idriss gav oss den här”, med vilket han menar att hans mannar stal den från Déby.

Rebellgrupperna, som har etablerat sig utmed gränsen mellan Sudan och Tchad, har beskrivits som den sudanesiska regeringens redskap. Och rädslan för att en Sudan-vänlig regering tar makten i den tchadiska huvudstaden, Ndjamena, har gjort att många länder håller fast vid Déby trots hans auktoritära styre.
I kölvattnet av kuppförsöket mot Déby tidigare i år greps flera oppositionella, och en oppositionsledare saknas fortfarande. Många demokrati- och människorättsaktivister har flytt till grannlandet Kamerun och längre bort av rädsla för förföljelse.
Tekniskt sett är Tchad en demokrati, men presidentvalen har varit slentrianmässiga affärer, kännetecknade av allvarliga brister. Déby har vunnit med överväldigande majoritet varje gång. 2005 ändrades författningen så att man eliminerade tidsbegränsade mandat. Efter nästan två decennier vid makten verkar Déby sitta lika säkert som någonsin förr.

Erdimi och andra rebelledare anser att situationen är oacceptabel. De anklagar det internationella samfundet för att det låter Déby framställa sig själv som Darfurs beskyddare.
”Vi är inte Sudans verktyg, och vi har inget intresse av att skada en enda Darfurflykting eller blanda oss i Darfurs problem. Vi är bara intresserade av att ändra det politiska systemet i vårt eget land”, säger Erdimi.
Den oberoende forskaren Jerome Tubiana, som är expert på Tchad och Darfur, påpekar att rebellerna visserligen är splittrade och saknar en fungerande plan för Tchad, vilket dock inte är någon anledning för det internationella samfundet att låta Déby göra vad han vill i Tchad för Darfurs skull.
”Man kan inte säga till Tchads folk att de förmodligen förtjänar demokrati men måste vänta tills konflikten i Darfur har lösts”, säger Tubiana. ”Konflikten i Darfur kanske fortsätter i tjugo år till”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times