Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JOHN F BURNS
Belfast, Nordirland
Efter flera år med markant minskat politiskt våld
i Nordirland kom nedskjutningen det förra veckoslutet av
en grupp brittiska soldater som en smärtsam chock för
både katoliker och protestanter och som en utmaning för
den alltjämt bräckliga samlingsregeringen i det sekteristiskt
splittrade Nordirland. Bara något dygn senare sköts
också en polisman ihjäl.
Politiker från båda lägren fördömde
enhälligt båda attackerna.
Det var de första dödliga attentaten mot brittisk
militär och polis i Nordirland sedan en prickskytt från
IRA sköt en soldat 1997, ett år före Långfredagsavtalet,
som kom till ett år senare efter amerikansk medling. Detta
avtal blev början på en fredsprocess, som i praktiken
satte stopp för det sekteristiska våldet i denna provins
med 1,8 miljoner invånare.
Nordirländska politiker anklagar attentatsmännen för
att försöka destabilisera samlingsregeringen, som tog
makten för två år sedan efter 30 års våld
med 3 700 dödsoffer.
En utbrytargrupp, som kallar sig Verkliga IRA och som tar avstånd
från regeringen, tog på sig ansvaret för attentatet
mot militärbasen i ett telefonsamtal till en tidning i Belfast.
En annan grupp, CIRA, som står Continuity IRA (fortsättnings-IRA),
tog på sig mordet på polismannen.
Grupperna har, enligt polisen, utfört sporadiska, marginella
attacker de senaste åren. Det senaste allvarliga attentatet
inträffade 1998 i Omagh, då 29 människor miste
livet. De båda utbrytargrupperna har, enligt polisen, ganska
få medlemmar, en begränsad budget och få vapen.
Attentatet förra lördagen var extremt brutalt. Det
påminde om den taktik som användes av IRA under de
våldsammaste åren, när IRAs taktik gick ut på
att döda inte bara poliser och soldater utan också
civila, som antogs stödja dem. Den sortens våldsamma
attentat och attacker utförda av protestantiska paramilitärer
dödade upp emot 300 människor per år under det
sekteristiska krigets värsta år.
När sedan en samlingsregering kom på plats blev det
politiska våldet mera sällsynt. Förra året
inträffade bara tre dödsfall på grund av sekteristiska
attacker.
Den senaste tiden har det dock kommit varningar för att motståndet
bland republikanska dissidenter hårdnade. Republikanska
utbrytare har skadat flera polismän vid 15 olika tillfällen
de senaste 17 månaderna, och förra månaden lyckades
man oskadliggöra en stor bomb utanför en armébas.
Nordirlands polischef, Sir Hugh Orde, meddelade för en tid
sedan att oro för attackerna hade fått honom att begära
förstärkning från en specialenhet från den
militära underrättelsetjänsten.
Detta beslut strider mot villkoren i fredsavtalet, enligt vilka
antalet soldater i Nordirland ska reduceras kontinuerligt.
De båda soldaterna som dödades i lördags var i
tjugoårsåldern och tillhörde ingenjörstrupperna.
De stod beredda att inom kort åka till Afghanistan.
Trots kvarvarande misstro mellan Nordirlands båda folkgrupper
och vitt skilda åsikter om hur provinsens framtid bör
se ut har maktdelningsarrangemanget fungerat bättre än
vad många pessimister vågade hoppas, när regeringen
tillträdde för snart två år sedan.
Den nordirländska provinsregeringen tillträdde efter
flera år av förseningar, bakslag och våldsamma
avbrott i förhandlingarna även efter det att Långfredagsavtalet
hade undertecknats 1998.
”Det viktigaste nu är att vi inte tillåter en
mycket liten grupp människor leda fredsprocessen på
villovägar”, sade den brittiska regeringens Nordirlandminister,
Shaun Woodward med hänvisning till den republikanska utbrytargruppen.
Woodward betonade att Nordirlands försteminister, Peter Robinson,
och hans vice, Martin McGuiness, har ”lyckats transformera
politiken i Nordirland” och att det nu åligger allmänheten
i provinsen i att hjälpa polisen att ta fast terroristerna.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
