Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
En grupp framstående israeliska
araber har uppmanat Israel att sluta definiera sig som en judisk
stat och i stället bli en ”demokrati i samförstånd
för både araber och judar”. Förslaget har
väckt bred debatt.
Israel-arabernas förslag ingår i ”De palestinska
arabernas framtidsvision i Israel”, en rapport som publicerades
i december av Israels arabiska borgmästarkommitté,
som företräder landets 1,3 miljoner arabiska medborgare,
som utgör en femtedel av Israels befolkning.
Ett fyrtiotal välkända akademiker och aktivister deltog
i arbetet med framtidsvisionen. De uppmanar den israeliska staten
att erkänna landets arabiska medborgare som en infödd
grupp med kollektiva rättigheter, och de hävdar att
Israel diskriminerar mot icke-judiska medborgare genom landets
statliga symboler, vissa lagar och budget- och egendomsfördelning.
Författarna föreslår en ”samförståndsdemokrati”
liknande den belgiska modellen för fransk- och flamländsktalande
folkgrupper. Modellen inkluderar proportionell representation
och maktdelning i en centralregering plus autonomi för den
arabiska befolkningen i frågor som rör utbildning,
kultur och religion.
Dokumentet tar inte upp frågan om en palestinsk stat
på Västbanken och Gazaremsan, där det bor ytterligare
tre miljoner palestinier utan israeliskt medborgarskap. Målet
med dokumentet är att förändra själva Israel.
Reaktionen bland israeliska judar varierar från förståelse
till indignation. Till och med i den politiska vänstern och
mitten, där många kritiserar diskrimineringen av landets
arabiska medborgare, finns det många som kritiserar dokumentet
som oroande och skadligt. Hos högern har de arabiska israelerna
beskyllts som femtekolonnare, som utgör ett demografiskt
och strategiskt hot mot den israeliska statens överlevnad.
Rassem Khamaisi, stadsplanerare och en av Framtidsvisionens
författare, säger: ”Dokumentet speglar den arabiska
gruppens känsla av att vara diskriminerad. Vi måste
bygga ett partnerskap mellan araber och judar”.
Många israeliska araber känner sig som andra klassens
medborgare, som inte får samma service och fördelar
som judar och som diskrimineras på arbetsmarknaden, i utbildningen
och i de offentliga institutionerna.
Förra månaden utsågs en arabisk parlamentariker
från arbetarpartiet, Ghaleb Majadele, till minister i den
israeliska regeringen för första gången i Israels
historia. Utnämningen har kritiserats av andra israel-arabiska
politiker, som mestadels bojkottar de sionistiska partierna, kandiderar
till parlamentet på separata listor och sitter i opposition.
Majadele har tagit avstånd från dokumentet och säger
att pragmatiskt, politiskt arbete hjälper den arabiska minoriteten
mer än alla ideologiska program. ”Faktum är att
Israel är en judisk stat, en stat med judisk majoritet. Vi
kan inte ändra på denna verklighet med ord”, säger
han.
Men även Majadele känner sig obehaglig till mods över
symboler som flaggan med Davidsstjärnan och nationalsången,
som talar om den ”judiska själens längtan efter
Sion”.
”De riktas direkt till judarna och tar inte hänsyn till
den arabiska minoriteten. Om Israel verkligen vill integrera oss
måste vi ha en flagga och en nationalsång som inkluderar
alla medborgare. Detta måste dock ske genom en överenskommelse,
som involverar båda parter”.
Många av upphovsmännen till den arabiska framtidsvisionen
är knutna till akademiska institutioner i Israel. Exempelvis
Asad Ghanem, en av huvudförfattarna, leder fakulteten för
statskunskap och politisk teori vid universitetet i Haifa.
Just därför har en del konservativa och liberala judar
förvånats av en del förslag i dokumentet. Många
förargade sig över beskrivningen av Israel som resultatet
av ”en bosättningsprocess initierad av den sionistiska,
judiska eliten” i väst och förverkligad av ”kolonialmakter”
i förintelsens kölvatten.
Judiska kritiker hävdar att framtidsvisionen förnekar
Israels legitimitet och existensberättigande som ett uttryck
för judiskt självbestämmande. De hävdar vidare
att rapporten undergräver tanken på en tvåstatslösning
i den israelisk-palestinska konflikten, eftersom denna går
ut på en palestinsk stat vid sidan av den judiska.
Ledande medlemmar i den liberala, oberoende forskningsgruppen
Demokratiska institutet uttryckte i januari ”allvarliga betänkligheter”
över innehållet i framtidsvisionen.
Dokumentet berör mycket känsliga frågor. Israels
självständighetsförklaring lovar fullständig
jämlikhet när det gäller medborgarnas sociala och
politiska rättigheter oavsett religion, ras och kön,
och Israels arabiska medborgare deltar i landets demokratiska
process. Men relationerna mellan Israels araber och judar har
under decenniernas gång kännetecknats av ömsesidig
misstänksamhet och avståndstagande. Från 1948
till 1966 levde landets araber under militärstyre. En regeringsrapport
från 2003 erkänner att det förekommer diskriminering
i de statliga institutionerna, och en aktuell rapport om fattigdomsnivån
i landet antyder att 53 procent av de fattiga familjerna i Israel
är arabiska.
Det är också uppenbart att en stor majoritet av judarna
i Israel anser att kärnan i deras stat är den judiska
identiteten.
De arabiska partierna i Knesset har traditionellt fokuserat
på fred och jämlikhet, men den arabiska allmänheten
är besviken på bristen på resultat, vilket avspeglas
i lägre valdeltagande. De flesta arabiska politiker i Israel
avfärdar framtidsvisionen som orealistisk, vilket speglar
klyftorna inom den arabiska folkgruppen.
De arabiska partierna har tio platser av totalt 120 i Knesset,
och de beskylls ibland av det judiska etablissemanget för
att provocera. Under förra sommarens krig mot Hizbollah verkade
det som en del arabiska parlamentsledamöter sympatiserade
med Hizbollah.
Nu kommer tecken på ökat självförtroende
hos båda sidor. Avigdor Lieberman, ledare för det hårdföra
Yisrael Beiteinupartiet, , som har elva platser i Knesset, vill
reducera antalet arabiska medborgare i Israel genom att på
sikt flytta en del folkrika arabiska städer och deras invånare
till den framtida palestinska staten.
Några få liberala judar välkomnar Framtidsvision.
Shalom Dichter, ledare för en judisk-arabisk organisation
som övervakar jämlikheten i samhället, hyllar dokumentet
som ett försök att starta en seriös dialog om villkoren
för genuin judisk-arabisk samlevnad. Även han vänder
sig emellertid mot författarnas historiebeskrivning.
I januari distribuerades 3 000 exemplar av dokumentet till arabiska
familjer.
Enligt en undersökning av Yaffainstitutet var det bara 14
procent av de tillfrågade som ansåg att Israel bör
förbli en demokratisk judisk stat i sitt nuvarande format;
25 procent ville ha en demokratisk, judisk stat som garanterar
de arabiska medborgarna fullständig jämlikhet. Men ungefär
57 procent önskade ändra på statens karaktär
och definition. En del vill att Israel skall bli ”en stat
för alla medborgare”, andra föredrar en binationell
stat och ytterligare en del vill ha ”samförståndsdemokrati”.
ISABEL KERSHNER
Jerusalem
© 2007 TEMPUS/The New York Times
