Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MARC HUJER
Washington
Hon är tillbaka i Aspen i Colorado drygt tre årtionden
senare; och Condoleezza Rice är uppenbarligen lika osäker,
andfådd och flickaktigt blyg som då, när hon
var 17 år och allt började. Efter nederlaget.
Varje år vid denna tid arrangerar Aspen sin musikfestival.
Drygt 2 000 personer har kommit till konserttältet, som har
rests på ängen. Biljetterna kostar 60 dollar per styck.
Rice ska spela piano och tala om musik, politik och sig själv.
Madeleine Albright, Clintons utrikesminister, står på
scenen för att hälsa Rice välkommen. Rice spelar
”bättre piano än någon annan utrikesminister”,
skojar Albright, och Rice är dessutom ”en bättre
utrikesministern än någon annan pianist”.
Det säger i och för sig ingenting, eftersom ingen annan
utrikesminister har varit pianist, och ingen annan pianist har
varit utrikesminister. Men berömmet besparar Rice den annars
ofta hårda kritiken. Albrights ord lämnar allt öppet,
och efter åtta år vid president George Bushs sida
är det en lättnad.
Rice är känd för sin skärpa, för blicken
”The Look”, som har gått till historien och som
lägger hennes panna i djupa vek och får ögonbrynen
att dra ihop sig. Blicken kan väcker respekt bland diplomater
i hela världen, därför att den står för
knivskarp kyla, som skrämmer samtalspartners och gör
alla privata frågor tabu.
Rice ville bli Rysslandexpert, atomexpert och, framför allt,
Bushs utrikespolitiska expert.
Nu har hon kommit till Aspen för att spela piano och offentligt
visa sin passion för Dvorak och Brahms, känslor som
för det mesta kommer till uttryck hemma i vardagsrummet.
Hon bär denna kväll svarta långbyxor och kanariegul,
uppknäppt jacka. Håret är tillbakakammat, och
hon är sparsamt sminkad. Hon vill vara en annan än den
som alla känner, lite personligare, lite närmare.
Hon berättar också om när hon var 17 år,
när hon drömde om att en gång få spela i
USAs konsertsalar. Hon anstränger sig för att vinna
åhörarnas sympati. Hon berättar om hur musikerkarriären
krossades och om hur livet fick en helt annan inriktning.
Sakta men säkert krymper avståndet mellan Rice och
publiken. Hon berättar om musikens betydelse och om sin önskan
att en gång få spela i Carnegie Hall. Hon berättar
om hårda studier och om hur hon till slut kom till en musikkurs
i Aspen, och drömmen krossades. Förfärad insåg
hon att många barn som bara var elva år spelade nästan
lika bra som hon vid 17. ”Jag insåg att jag i bästa
fall skulle få jobb som pianist på något varuhus
eller i en hotellfoajé, inte få spela i Carnegie”,
säger hon.
När hon kom hem från Aspen förklarade hon för
sina föräldrar att hon hade slagit pianistkarriären
ur hågen. Det var det största nederlaget i hennes liv,
men beslutet gjorde henne mänskligare. Åhörarna
skrattar, de välkomnar att få höra lite om hennes
”emotionella kaos”. Isen lossnar, och nästa dag
skriver Aspen Daily News om hur ”Condi hittade tillbaka till
sin rytm”.
Om det är någon förutom George Bush som ska
lastas för den amerikanska regeringens misstag så är
det Condoleezza Rice. I åtta år har hon varit presidentens
mest förtrogna, först som säkerhetsrådgivare
och sedan som utrikesminister.
Som säkerhetsrådgivare träffade hon sin chef upp
emot åtta gånger per dag, och som utrikesminister
har hon haft ett närmare samarbete än någon annan
i regeringen.
Bush och Rice sågs inte bara i Vita husets västra flygel
utan också under veckosluten på Camp David, i familjens
Bushs hem i Kennenbunkport i Maine och Bushs ranch i Crawford,
Texas. De har fiskat och joggat tillsammans, de har lagt pussel
och Rice och fru Bush har blivit goda vänner. Rice har firat
nyår med Bushs, och hon har varit en självskriven gäst
på söndagsmiddagarna.
Rice har varit delaktig i alla avgörande utrikespolitiska
beslut de senaste åtta åren: Afghanistan, invasionen
i Irak, det missade närmandet till Iran, de sämre relationerna
med Europa, konflikten angående Nordkoreas kärnvapen,
fånglägret i Guantánamo på Kuba, inrättandet
av hemliga CIA-fängelser i Europa.
Det går egentligen inte att utröna vem som har styrt
politiken – Bush eller Rice?
Officiellt har det aldrig förekommit oenighet dem emellan.
Inga strider, ingen dissonans, de tycks alltid vara på samma
våglängd.
Diplomater talar om Rice-Bushkursen i utrikespolitiken, men de
beskyller också presidenten och Rice för att inte ha
framhärdat tillräckligt vid de tillfällen när
utrikesdepartementet och försvarsdepartementet hamnade på
kollisionskurs och Rice, i egenskap av utrikespolitisk rådgivare,
borde ha ingripit. Hon väntade i stället för att
se vilken sida som var starkast, varefter hon anslöt sig
till denna sida. Hon kunde alltid gömma sig i presidentens
skugga.
Ändå har Rice aldrig väckt lika starka känslor
hos den amerikanska utrikespolitikens fiender som Bush; hon har
aldrig varit så illa omtyckt och hatad som sin chef. Tvärtom.
Till för kort tid sedan var hon en av USAs mest omtyckta
politiker. Republikanernas presidentkandidat, John McCain, övervägde
faktiskt att utse henne till vicepresidentkandidat. Men risken
för att demokraterna skulle beskylla honom för att vara
en Bush-kopia fick honom att avstå.
Eftersom Bush är så illa omtyckt finns det nog ingen
av hans medarbetare som har chans till en ny karriär i politiken.
Colin Powell lämnade kanske sin post i tid, men Bush-medarbetare
som Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld, Andrew Card och, inte minst,
vicepresident Dick Cheney är slut. Det talar inte heller
om Bushs bror Jeb, som förr brukade nämnas som dynastins
arvtagare.
Bara Condoleezza Rice anses ha framtidsutsikter i politiken. Kanske
bättre utsikter än någonsin förr.
2008 skulle bli kvinnornas år i den amerikanska politiken.
Hoppet om en kvinnlig superstjärna i Vita huset verkade vara
inom räckhåll. I januari såg det ut som om Hillary
Clinton skulle bli demokraternas presidentkandidat, men Barack
Obama stal showen.
Önskan om en kvinna i ledande position fanns dock kvar, och
därför beslöt sig McCain i slutet av augusti för
Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Hon skulle erövra
de kvinnliga väljarna. Men hennes bakgrund imponerar inte,
och hon gör en ganska slät figur.
Condoleezza Rice är 53 år, sju år yngre än
Hillary Clinton och tio år äldre än Sarah Palin.
Palin må vara sexig, men hon är inte särskilt
klok; Clinton må vara klok, men hon är inte särskilt
sexig. Rice är klok och sexig om och när hon vill.
Hon är inget akademiskt under; hennes avhandling om Tjeckoslovakien
utmärkte sig inte vare sig i fråga om briljans eller
originalitet. Men hon har i hela sitt liv förstått
att ge intryck av att vara överlägsen.
Hon säger att hon inte tänker fortsätta i politiken
utan kommer att återgå till sin tjänst vid Stanforduniversitetet.
Där tänker hon lära ut vad hon själv har lärt
sig i Washington.
Hennes förnekande av politiska ambitioner har naturligtvis
underblåst rykten om att hon visst har något i kikaren.
Det sägs att hon skulle kunna bli guvernör i Kalifornien.
Om två år löper Arnold Schwarzeneggers mandat
ut. Hon skulle också kunna bli senator för Kalifornien,
och slutligen skulle hunna kunna ställa upp i nästa
presidentval, vilket den f d Clintonrådgivaren trodde skulle
ske redan i år.
Är Rice republikanernas svar på Barack Obama?
Rice har, till skillnad från Obama, aldrig sett hudfärgen
som identitetsgrundande. Medan Obama som pojke spelade basket
med andra färgade gick Rice som enda svart till konståkningsträning
med vita. Hon säger att hon inte behövde informeras
om att hon var svart, ”eftersom jag har varit svart i hela
mitt liv”.
Föräldrarna var måna om att ge henne de bästa
förutsättningar. Utbildning var allt för familjen.
Pappan överöste dottern med böcker och anmälde
henne till att möjliga bokklubbar. ”Jag har aldrig lyckats
utveckla konsten att läsa för bara nöjes skull”,
säger Rice.
Hon lärde sig spela fiol, klockspel, tala franska, spanska
och balett. Lek utan syfte fanns inte. Hennes föräldrar
sade att hon måste vara dubbelt så duktig som andra.
Hon hoppade över första och sjunde klass, och när
hon var 15 köpte föräldrarna en Steinwayflygel
på kredit för 13 000 dollar.
Hon har aldrig känt sig utanför och aldrig känt
sig som ”afroamerikan”.
Hon träffade Bush första gången 1995. Han hade
just valts till guvernör i Texas. De talade om idrott och
familj, och en månad senare fiskade, joggade, seglade och
rodde de tillsammans. Rice tyckte att Bush var ”nyfiken och
mottaglig för information” Han behövde henne, eftersom
han var föga bevandrad inom utrikespolitiken.
Egentligen passade de inte ihop. Karlakarlen med cowboystil och
texasslang och den bildade Condoleezza, som hade uppfostrat i
de fina konsterna. Hon älskade klassisk musik, han countrymusik;
hon älskade goda böcker, han att fiska; hon talar ryska,
spanska, franska, och han talar bara amerikanska.
Men Condoleezza kom att beundra Bush, hans starka gudstro, hans
järnhårda disciplin, hans kärlek till idrott och
friluftsliv och hans ohyvlade sätt.
Alla män som har fascinerat Rice har varit atleter. Män
med vilka hon påstås ha haft förhållanden
var fotbollsspelare. På Notre Dame träffade hon Wayne
Bullock, universitetslagets stjärna, och i Denver lärde
hon känna Rick Upchurch i Broncos. Med honom var hon nära
att gifta sig. Sedan gick hon ut med fotbollshjälten Gene
Washington från Stanford som senare blev proffs i San Francisco.
”Condi gillar tuffa killar”, säger vännerna.
Condoleezza Rice har alltid sökt mäktiga mentorer:
Josef Korbel, Madeleine Albrights far, var på sin tid en
av världens mest kända Östeuropaexperter, och det
var han som väckte Rices intresse för regionen. Brent
Scowcroft, som var Bush den äldres säkerhetsrådgivare,
presenterade henne för Bush den yngre. Alla såg i henne
en dotter som skulle kunna bli något. Hon avancerade, fick
erfarenhet, självförtroende och blev välkänd.
Hon har gång på gång fjärmat sig från
sina mentorer och bytt sida. ”Angrip inte Saddam”, varnade
Scowcroft i Wall Street Journal innan Irakkriget hade börjat.
Men Rice lyssnade inte på sin f d lärare.
Om hon vill fortsätta göra karriär i politiken
måste hon ta avstånd från Bush också.
Det är inte någon tillfällighet att man den senaste
tiden har anat en viss dissonans i umgänget mellan henne
och presidenten. Frågan är vad som var sant och falskt
de gångna åren, vilka misstag som kan tillskrivas
henne och om också hon tror att hon har haft Guds uppdrag?
Hon är mycket tydligare än Bush när hon besvarar
denna fråga: ”Jag tror på gudomlig vägledning,
men jag tror inte att Gud har givit mig ett uppdrag. Det vore
pretentiöst att spekulera om Guds avsikter med ens liv”.
Rice har varit Bushs alter ego i utrikespolitiken i åtta
år. Hon har yttrat ord, som har gått till historien
som klavertramp. Hon kallade Kyotoprotokollet för ”dödfött”,
och hon har brutit mot Natos säkerhetsstruktur. När
det gäller de länder som var emot Irakkriget tyckte
hon att Bush skulle ”bestraffa Frankrike, ignorera Tyskland
och förlåta Ryssland”.
Stormningen av Bagdad rättfärdigade hon som ”förebyggande
självförsvar”. Det finns de som påstår
att Rice är en av de svagaste utrikespolitiska ledarna i
alla tider.
Numera sitter hon på sjunde våningen i utrikesdepartementet
i Washington. Därifrån styr hon en av världens
största myndigheter med 57 000 medarbetare, 264 diplomatiska
representationer, 8 000 anställda i själva departementet.
Men just nu händer nästan ingenting. Förhandlingar
runt om i världen har gått i stå: I Iran är
Bushmotståndaren Mahmoud Ahmadinejad lika trotsig som alltid,
och i Mellanöstern är det långt till fred. I Irak
verkar det dock som om de blodigaste oroligheterna är över.
Bush ville bygga demokratiska stater överallt, men demokratiska
val har i stället hjälpt demokratins fiender till makten,
som exempelvis Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.
Detta är Rices nya Mellanöstern. Har hon misslyckats?
Var kriget i Irak trots allt ett misstag?
”Kriget i Irak var ett strategiskt klokt beslut. Jag hävdar
inte att vi genomförde allt perfekt, men jag tror att det
var riktigt att ta bort Saddam Hussein”.
Rice erkänner misstag, men hon hoppas att historien kommer
att ge henne upprättelse. ”Jag har lärt mig att
det i början av en historisk omvändelse måste
vara vårt mål att skapa förutsättningarna,
och därtill hör värderingar och eviga principer.
Vi lyckades återförena Tyskland (där hon deltog
i förhandlingarna för Bush den äldres del), därför
att grunderna hade lagts 1946, 1947 och 1948. Det är stor
skillnad på diplomatin i början respektive i slutet
av en förändringsprocess”.
I somras reste Rice till Kina efter jordbävningen i Chengdu
för att visa Amerikas sympati och vilja att hjälpa.
Hon besökte ett läger med 8 000 människor, som
hade förlorat allt. Hon lyssnade på berättelser
om förstörda hem, fattigdom, sjukdomar och nöd
och om guldfiskar som hade räddats till livet. Besöket
i lägret var ett vackert nummer i en vacker show.
Sådana framträdanden förklarar varför Rice
inte görs ansvarig för sin chefs misstag. Hon är
ju när allt kommer omkring där för att hjälpa
till. Hon berömde de drabbade kinesernas uthållighet
och lovade amerikansk solidaritet.
Då står plötsligt en pojke runt tolv år
framför henne. Han säger att han har väntat på
henne. Han vill inte ha någon hjälp, inga pengar och
inget rent vatten utan bara hennes autograf. ”Fru Rice, ni
är en superstjärna”, säger han till henne.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
