Tempus 2008 v 28

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27

Naypyidaw: isolerat, överdådigt och förbjudet område

Naypyidaw är Burmas nya huvudstad. Den byggdes i hemlighet av de styrande generalerna och presenterades för två och ett halvt år sedan, när den var ett fullbordat faktum.

Bambuskogen och sockerrörsfälten som förr täckte de mjuka kullarna har ersatts av åbäkiga regeringsbyggnader, vägar som är så långa och spikraka att de liknar landningsbanor och en enorm byggnadsplats, som markeras med en skylt som kan tolkas som en metafor för hela projektet: Parlamentszon. Beträd inte!”.

Nio timmars bilresa norrut från den förra huvudstaden Yangoon ligger Naypyidaw, som inte är likt någonting i detta mycket fattiga land, där vart tredje barn är undernärt och resenärer uppskattar trottoarer med stora hål, därför att vägarna ofta bara är spår i lera
Arbetarna i Naypyidaw bygger flerfiliga, blomsterprydda rondeller i ett land med ständiga elavbrott, gatlyktorna lyser upp kvällen med pärlband, som slingrar sig upp och ned för kullarna. I stadens utkanter ligger en modern, snygg djurpark med bl a ett luftkonditionerat pingvinhus.
Främlingar kommer nästan aldrig hit, och polisen försökte hindra en reporter från att ta fotografier i staden, men djurparken tar gärna emot: tio dollar för utlänningar och en dollar för burmeser.
Det vore lätt att avskriva Naypyidaw som en nyck av paranoida och hemlighetsfulla generaler, som har haft makten i 46 år, men flyttningen av hela byråkratin till denna relativt avlägset belägna plats, där malaria härjar och mobiltelefoner inte fungerar, har tärt hårt på landets ekonomi och vidgat klyftan mellan styrande och undersåtar.
Till och med de mest välvilligt sinnade observatörer håller med om att militärjuntan har förlorat all kontakt med verkligheten. Numera befinner de sig bokstavligt talat utom synhåll. Generalerna bor och arbetar i en skyddad zon i Naypyidaw, dit endast högt uppsatta officerare får komma.

När cyklonen Nargis svepte fram genom Irrawaddydeltat i maj med hastigheter på upp emot 250 kilometer i timmen dödade den ca 180 000 människor och förstörde många byggnader i Yangoon. Men generalerna och ämbetsmännen i Naypyidaw märkte bara en svag bris, enligt en invånare. Juntaledaren, general Than Shwe, besökte inte det drabbade området förrän 18 maj, drygt två veckor efter katastrofen.
Isolering verkar vara generalernas högsta önskan. Huvudskälet för att flytta till Naypyidaw var kanske att juntan inte kände sig säker i Yangoon, som ligger nära havet.
”De trodde verkligen, och de har trott länge, att vi planerar en invasion, vilket är helknäppt”, säger Shari Villarosa, USAs högste diplomat i Yangoon. ”Vi planerar verkligen ingen invasion”, tillägger hon.

Militären tog makten i en kupp för fyra och ett halvt decennier sedan, och rädslan för att avsättas med våld är kanske rationell. Människor i Burma frågar ofta utländska besökare om USA tänker störta deras ledare. När brittiska, franska och amerikanska örlogsfartyg kom till Burmesiska vatten i maj för att erbjuda cyklonens offer hjälp var det minst en västerländsk ambassad i Yangoon som ringdes upp av förhoppningsfulla invånare. ”Har ni kommit för att rädda oss nu?”, frågade en uppringare.
Steve Marshall, som företräder Internationella arbetsorganisationen (ILO) i Burma, berättar att den burmesiska armén också befarade en invasion när de utländska fartygen kastade ankar utanför kusten. En överste, som enligt Marshall tillhör juntans inre krets, berättade för honom att regeringen hade förberett sig för en eventuell landstigning genom att minska antalet soldater som undsatte de katastrofdrabbade. Dessa soldater gjordes i stället redo för att möta en eventuell fiendestyrka.

Generalerna har organiserat Naypyidaw som levande Gula Sidor, vilket kanske beror på deras militära disciplin. Det finns en aveny för alla hotell och ett område för alla restauranter. Regeringsbyggnaderna, vars arkitektur är influerad av traditionell burmesisk stil och sovjetisk åbäkighet, ligger i ett avskilt område. Byråkraternas bostäder, som är indelade i olika färgkoder efter departementen, ligger i närheten.
Det är svårt att bedöma hur stor staden är, men den känns mindre än den officiella uppgiften om miljon invånare och 7 000 kvadratkilometer, vilket skulle göra den tio gånger större än Singapore.
På toppen av en kulle finns en enorm pagod, som bara matchas av parlamentskomplexet när det gäller storleken. Burmas militära diktatur har inget sittande parlament, och därför kommer byggnaden förmodligen att stå tom ett bra tag. Generalerna har lovat att hålla demokratiska flerpartival 2010, men oppositionen är skeptisk och vågar inte lita på att valen blir fria och rättvisa, om de ens blir av.
Juntan ignorerade resultaten av de förra valen 1990, när deras s k parti besegrades av demokratiledaren Aung San Suu Kyis parti.

Det burmesiska folket är dock inte helt utan representation i Naypyidaw. Tusentals arbetare, varav många ser ut som tonåringar, hjälper till att bygga staden.
Naypyidaw, som betyder kunglig huvudstad på burmesiska, ligger långt från Burmas stora befolkningscentra, men den är inte totalt isolerad. Den ligger 16 kilometer från den lilla staden Pyinmana och nära huvudvägen och järnvägen mellan Yangoon och Mandalay, en tidigare huvudstad längre norrut. Men Naypyidaw ligger ändå så isolerat att majoriteten av folket inte hade en aning om att den höll på att byggas förrän den presenterades i november 2005.
”De byggde den i hemlighet”, berättar en läkare i Pyinmana. För ses år sedan märkte han och andra invånare att det plötsligt fanns ovanligt många kinesiska ingenjörer på kaféerna i Pyinmana. ”När de började komma förstod vi att regeringen höll på att bygga något. Det stod ingenting om det i tidningarna”.
Ingenjörer från Kina, som har ganska nära relationer med militärjuntan, hjälper också till att bygga ett gigantiskt vattenkraftverk i Paunglaungfloden, som ska förse den nya huvudstaden med el.

Man tror allmänt att militärjuntan finansierade Naypyidaw med pengar från försäljningen av timmer, ädelstenar och naturgas. Förra året exporterade Burma naturgas för 2,7 miljarder dollar till Thailand.
Hur mycket det kostade att bygga Naypyidaw är det ingen som vet, men Sean Turnell, som är expert på burmesisk ekonomi vid Macquarieuniversitetet i Sydney, tror att det rör sig om mellan fyra och fem miljarder dollar.
I ett land där per capitainkomsten är 280 dollar – mindre än 80 cent per dag – tycker oppositionen naturligtvis att pengarna kunde ha använts bättre.
Kontrasten mellan den grandiosa arkitekturen i Naypyidaw och fattigdomen i omgivande byar är ofantlig. Ämbetsmän och officerare i Naypyidaw har tillgång till två golfbanor och ett zoo, som är så fint att det lika gärna kunde ligga i Singapore eller Sacramento. Där finns allt från vita tigrar till zebror och kängurur.
Under besöket i djurparken nyligen fanns det utan tvekan många fler djur än besökare.

Utanför zoogrindarna bor jordbrukare i eländiga kojor intill sina risfält. Ur deras synvinkel verkar djurparken lika passande som pingviner i tropikerna.
Pingvinerna, som har donerats av zoo i Thailand och Kina, måste ha konstant luftkonditionering, och de äter fisk som kommer från Thailand, eftersom de inte tål den lokala flodfisken.
”Djurparken är en av regeringens fantasier”, konstaterar en kvinna, som säljer souvenirer och läsk i närheten av det inträdeskassan. ”Affärerna går urdåligt”, tillägger hon. ”Människorna här är bybor allihop, och de har inga pengar att spendera på sådant här”.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune