Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2007 v 25

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27 
 
28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41
 42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24


Tiden efter Blair är redan här

Parhästarna Tony Blair och Gordon Brown skiljs åt. I fortsättningen får Brown klara sig på egen hand, och många tror att det är just det han har längtat efter.

De senaste veckorna har en grupp brittiska politiker rest kors och tvärs som ett rockband genom sitt land, från Glasgow till Cardiff och vidare till Oxford. Sex av dem vill bli valda till Labours vice partiledare, och en av dem, Gordon Brown, vet redan att han blir partiledare och premiärminister när Tony Blair äntligen släpper taget 27 juni. ”Det är inte Browns fel”, skriver kolumnisten Ann Treneman i The Times of London, ”men det faktum att han inte har någon motkandidat får hela affären att verka lite nordkoreansk”.

Konkurrensen om partiledarskapet har begränsats till Labourpartiets innersta krets, men mellantiden från det att Blair gav besked om sin avgång till dess att Brown tar över har fått det att jäsa i brittisk politik. Ledaren för det konservativa partiet, David Cameron, har till exempel lidit ett av sina svåraste bakslag i sina försök att erövra det mittfält, som Blair har dominerat.
Och Gordon Brown har börjat försöka distansera sig själv från några av de mest kontroversiella sidorna i Blairs ledarskap, framför allt Storbritanniens sätt att gå ut i krig, vilket hände två gånger under Blairs ledarskap.
Brown har antytt att han kommer att ge parlamentet mer att säga till om i sådana frågor. ”Jag har redan sagt att parlamentet måste ha en mer formell roll i frågor som rör krig och fred”, sade Brown under ett besök i Bagdad i förra veckan. ”Jag tror också att vi har goda möjligheter att göra framsteg och lära av det som har hänt de senaste åren”.

En av de mest debatterade perioderna under Blairs ledarskap var före invasionen i Irak när regeringen presenterade rapporter om olagliga vapen i Irak för att rättfärdiga beslutet att attackera Saddam Husssein. Man fann inga vapen, och en officiell utredning avslöjade att den brittiska regeringen hade förlitat sig på ”allvarligt undermålig” information.
När Brown höll en presskonferens i Bagdad berättade han att han har bett den högt uppsatte tjänstemannen, Sir Gus O’Donnell, att ”frigöra alla säkerhets- och underrättelseanalyser från den politiska processen”. Han sade också att han vill ge parlamentet större insyn i underrättelserapporter för att öka medborgarnas förtroende för ”informationen och sättet som informationen används”.
”Det är viktigt att vi lär oss läxan. Tony Blair agerade i god tro, men misstag begicks”, sade Brown.
Han ville dock inte kommentera den för honom kniviga frågan om när återstående 5 500 brittiska soldater i Irak skall tas hem. ”Detta är inte rätt tidpunkt att tala om siffror. Jag vill inte i detta läge kommentera tidtabeller eller antal”, sade han.

Blair har å sin sida dragit ut på sitt farväl till politiken. Han har besökt USA och Afrika och företrätt Storbritannien på G8-ländernas möte för ett par veckor sedan. Det är också han som företräder den brittiska regeringen på det stundande EU-toppmötet. Hans motståndare har inte kunnat låta bli att pika honom: ”Tony Blair valdes till vårt lands premiärminister, inte en popstjärna”, påpekade oppositionsledaren David Cameron.
Men Cameron har sett sin egen stjärna dala på senare tid i en strid mot partiets traditionellt konservativa krafter. Många bedömare tolkar upproret mot Cameron bland partiets anhängare och åtföljande minskat väljarstöd som en markering av att Camerons långa smekmånad är över.
”Vårt parti prövas just nu”, säger Cameron. ”Vill det vara ett kraftfullt regeringsalternativ för förändring eller vill det vara en konservativ debattklubb, som diskuterar hur det kunde ha varit”.
Allt som händer nu är viktigt för både Cameron och Brown, eftersom de båda är de troliga kontrahenterna i nästa allmänna val, som måste äga rum senast 2010.
Kraftmätningen dem emellan är ganska jämn för närvarande. ”Båda har anledning att hoppas på seger”, säger statsvetaren John Curtice.
ALAN COWELL
London
© 2007 TEMPUS/The New York Times