Tempus 2007 v 13

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12

Bayrou har rört till hela valkampanjen

Vad som helst kan hända i det franska presidentvalet. Mittenkandidaten François Bayrous spektakulära framgångar ställer till det för övriga kandidaters valstrateger. Favoriten Nicolas Sarkozy kontrar Bayrous offensiv från mitten med nationalistiska paroller, och socialisten Ségolène Royal utmanas som småfolkets kandidat.

I Nicolas Sarkozys kampanjhögkvarter kallas de ”skarpskyttar” – en grupp listiga strateger, som från det flera våningar höga kampanjhögkvarteret på Rue d’Enghien bevakar motståndarna och attackerar dem med kritik, beskyllningar eller till och med förolämpningar.
Till ganska nyligen var åsikten i regeringspartiet UMPs valhögkvarter att det inte fanns någon anledning att ”ens prata om rivaler, som ligger långt efter i mätningarna”. När det gällde konkurrenten François Bayrou betydde detta att han ignorerades totalt.
Men det var i går. Mittenkandidaten Bayrou har vid det här laget fått rykte om sig att vara en spurtmästare, som får alla politiska sanningar att virvla runt.

Panik i valhögkvarteret

François Bayrou, ledare för det lilla partiet, liberala Unionen för fransk demokrati, UDF, har ryckt fram jämsides med den socialistiska kandidaten Ségolène Royal (23 procent), vilket har väckt stor uppståndelse i hennes parti.
Samtidigt kommer mittens överraskningskandidat farligt nära den ledande Sarkozy (29 procent). Enligt en rådgivare i det franska inrikesdepartementet har Bayrous märkliga uppgång ”utlöst panik” i det konservativa lägret.
Bayrou var länge en förlöjligad outsider: präktig, ärlig, flitig och lika karismatisk som en byskollärare. När konservativa, mittenpolitiker och liberaler bildade gemensam front mot högerextremisten Jean-Marie Le Pen 2002, stannade Bayrou kvar som ledare för sitt restparti, UDF, där han som det tycktes var utesluten från kampen om makten.
Fem år senare gör han comeback. Han har på ett nästan kuppartat sätt etablerat sig som seriös kandidat vid sidan av Sarkozy och Royal.
När det bara återstår drygt en månad till valet har den väntade kraftmätningen mellan Royal och Sarkozy förvandlats till en strid med högts osäker utgång.
Presidentvalskampanjen måste leva med väljarnas ”osäkerhet, misstroende och trolöshet” förklarar tidningen Le Monde de snabbt växlande valvindarna: över 60 procent av väljarna ”tror varken på högern eller vänstern”.

Småfolkets kandidat

Detta gynnar förstås Bayrou. För närvarande ligger han långt före extremisten Le Pen. Bayrou, som tidigare har haft stöd hos framför allt lärare, lägre tjänstemän och pensionärer, börjar nu erövra också arbetare, småföretagare och unga väljare. ”Bayrou är inte längre ett medelklassfenomen”, säger statsvetaren Roland Cayrol.
Den 55-årige katoliken, sexbarnspappan och jordbrukaren från den sydvästfranska provinsen Béarn har på ett skickligt sätt profilerat sig som den som attackerar systemet, som småfolkets hjälte – han som utmanar etablissemanget. Han betraktar sig själv som ”fredsstiftare”, en som överskrider de traditionella blockgränserna.
Bayrou vill styra med en nationell samlingsregering bestående av ”personer med god vilja”. Han vill rusta Frankrike för globaliseringens utmaningar. ”Revolutionär mittenpolitik”, kallar han det recept, som skall infria fransmännens motstridiga förväntningar: längtan efter förändring i kombination med trygghetsgarantier.

God chans att vinna

Med detta budskap reser den f d utbildningsministern runt i Frankrikes småstäder och byar, och där i den politiska periferin får han gehör för sina idéer. När partipolitiker som Sarkozy och Royal vill lindra landets bekymmer med hjälp av miljoner ur statskassan föreslår Bayrou en stram budgetdisciplin, större inflytande för nationalförsamlingen och en genomgripande skolreform.
Och hans förslag vinner röster. ”Till nu har UMP och PS (de konservativa och socialisterna) bara varit eniga om en enda sak: att jag inte existerar”, skämtar den tidigare utskrattade kandidaten. ”Nu när jag har chans att gå vidare till finalen, är jag plötsligt väldigt närvarande i motståndarlägren”.
Det är en underdrift. Uppmuntrad av det starka opinionsstödet har ”åsknedslaget” (Bayrou om sig själv) skapat oordning i hela valkampsaritmetiken. Om centerkandidaten besegrar en av toppkandidaterna i den första omgången har han, enligt Demoskop, goda chanser att vinna finalomgången och bli Frankrikes nästa president.

Socialisterna tvivlar

Orsaken är att de franska väljarna gärna röstar ideologiskt den första omgången, vilket resulterar i att många partier får ensiffriga resultat. På grund av denna splittring mellan många olika partier och kandidater får kandidaterna för de stora partierna nästan aldrig de 50 procent, som krävs för att flytta in i Elyséepalatset direkt. Två veckor senare, i den andra omgången mellan de två kandidater som fick flest röster, röstar fransmännen pragmatiskt.
Och detta är Bayrous chans. Om han besegrar Royal eller Sarkozy i den första omgången kommer socialisterna att rösta på Bayrou, eftersom de tycker att Sarkozy som president vore en mardröm, allt enligt devisen ”AUS” – allt utom Sarkozy.
På samma sätt har Bayrou chans att besegra Royal, eftersom de konservativa väljarna inte för sitt liv tänker rösta på en socialist.
I det socialistiska partiet har Bayrous snabba uppgång fått striden mellan presidentkandidaten Royal och partiets traditionella falang att blossa upp igen: skall socialisterna betona de traditionella socialistiska värderingarna eller vända sig mot den socialdemokratiska mitten?
Antalet vankelmodiga socialister växer, och många progressiva tvivlar på Royals kompetens och misstänker att Bayrou kanske i praktiken står för ett slags socialdemokrati.

Sarkozy drar åt höger

Bayrous framgångar vållar bekymmer även för Sarkozy. Bayrou var en gång minister i Edouard Balladurs och Alain Juppés konservativa regeringar, och han härstammar alltså från det konservativa lägret, vilket ger honom potential att erövra många röster därifrån.
Ännu viktigare är att Bayrou, i jämförelse med den hetsige UMP-kandidaten Sarkozy, framstår som sinnebilden av pålitlighet och lugn.
Sarkozy är tydligt äregirig och vill ha makt, medan centerkandidaten odlar sin image som en enkel man av folket. ”Jag tänker inte stänga in mig i Elyséepalatset”, lovar Bayrou.
UMPs experter och strateger har inte hittat något verksamt medel mot Bayrous godtrogna populism. Det går inte längre att ignorera mittenkandidaten, och Sarkozy har därför tillsatt en speciell Bayrou-grupp, som skall komma på en fungerande strategi. Sarkozys kampanjchef talar om ”att mobilisera anhängarna”.
”Vi måste förklara för väljarna att Bayrous tredje väg bara är en omöjlig dröm”, säger kampanjledaren Claude Guéant.
För att ”sticka hål på” Bayrous ”opartiskhet” uppmanar Sarkozy sina medarbetare att finkamma hans förflutna i jakten på misstag. Samtidigt skärper Sarkozy sin retorik och drar sig tydligt åt höger.
Först välkomnade Sarkozy Le Pens kandidatur i hopp om att han själv får högerextremisternas röster i den andra valomgången, och sedan profilerade han sig som en superpatriot i ett valtal, som innehöll ordet Frankrike 113 gånger. Slutligen överraskade han till och med sina egna sympatisörer med förslaget att inrätta ett nytt ministerium för invandring och nationell identitet.
Genom att antyda invandringskontroll och föreslå en myndighet för kulturens bevarande försöker Sarkozy utnyttja den främlingsfientlighet, som har uppstått ur arbetslöshet och bostadsbrist och andra sociala problem.

Alla fransmäns ledare

Det är ovisst om högerns kandidat förmår erövra tillräckligt många anhängare med sådana metoder för att punktera mittenkandidatens framfart. ”Det faktum att Bayrou leder bland de s k lägre folklagren bevisar att hans sympatisörer inte missnöjesröstar utan röstar av övertygelse”, säger opinionsexperten Stéphane Rozès. ”Fransmännen hyser en stark önskan att förändra hela det politiska landskapet”.
Mannen, som har åtagit sig att ordna detta, kommer att hålla fast vid sin hittills framgångsrika kurs ända in i valspurten.
”En president är inte högerns eller vänsterns statschef, utan alla fransmäns statschef”, upprepar Bayrou ofta under sina resor land och rike runt.
STEFAN SIMONS
Paris
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel