Tempus 2010 v 02

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02

Avståndet mellan Sarajevo och Belgrad krymper

Den gamla järnvägen har reparerats.

NICHOLAS KULISH
Sarajevo
Belägringen av Sarajevo hade just börjat förra gången som idag 68-åriga Vera Bagur åkte med det berömda tåget från Sarajevo till Balgrad. Det var en av de få fysiska länkarna mellan muslimer, serber och kroater. Denna länk höll på att brista och urarta i våld när hon, mot konduktörens order, tittade ut genom fönstret och såg stridsvagnar köra förbi på de torra, oskördade majsfälten.
”Det var då som jag förstod att något allvarligt höll på att hända,” säger hon.
Nu, 18 år senare, är järnvägen öppen igen, vilket är en av anledningarna till att Bagur idag hyser en gnutta hopp om framtiden. ”Vi kommer nog att kunna lägga allt det här bakom oss,” säger Bagur, som än en gång har tagit tåget från Sarajevo till Belgrad.
För de kedjerökande serber, kroater och bosniaker som skålar med varandra i restaurangvagnen är den återupptagna passagerartrafiken ett tydligt tecken på att deras påtvingade isolering från resten av Europa och världen utanför kanske äntligen är över.
Sedan den 19 december har medborgarna i Montenegro, Serbien och Makedonien rätt att besöka EUs medlemsländer utan visum för första gången sedan Jugoslavien upplöstes. Serbien, som till helt nyligen var internationell paria, ansökte om medlemskap i EU bara några dagar senare. Återinträdet i västvärlden verkar vara närmare än på många år. Men regionen – liksom tåget självt – är varken normal eller helt integrerad. I det forna Jugoslaviens fragmenterade territorium behövs det fyra olika lokomotiv från fyra olika järnvägsbolag, två passkontroller och drygt åtta timmar för att fullborda den 48 mil långa resan.
Splittringen avspeglas även i politiken: den olösta frågan om Kosovos internationella erkännande är både ett hinder för och en källa till debatt. Den tilltagande nationalismen inför de allmänna valen i höst i Bosnien-Hercegovina har också lett till ökad splittring och farhågor om förnyat våld.
”Det som bekymrar mig mest är att denna politiska spänning för första gången på flera år tycks påverka allmänheten,” säger Srecko Latal, Bosnienexpert hos Internationella krisgruppen (ICG), en ideell organisation som arbetar för att förhindra dödliga konflikter. ”Det är bra att tåget kör mellan Sarajevo och Belgrad igen, men det får nog inte så många passagerare så länge som Balkans problem är olösta.”

Men den första veckan i januari var det i alla fall nästan fullsatt, eftersom många ville åka och besöka vänner och släktingar i samband med den ortodoxa julhelgen. Stämningen var hög när tåget startade från centralstationen i Sarajevo, som har reparerats efter de svåra skadorna under kriget. Den ortodoxe serben Rajko Zeljaja, som är gift med en romerskkatolsk kvinna, tog bussen från Mostar till Sarajevo för att åka vidare till Belgrad. ”Jag har firat en jul i Mostar, och nu ska jag fira en annan hemma hos min mor i Serbien. De kan byta lokomotiv så ofta de vill, men de kan aldrig ändra på oss,” sade han.
Hela järnvägsnätet i Bosnien förstördes under kriget, som varade från 1992 till 1995. Kriget skadade järnvägsräls och de flesta anläggningar, men det som var svårast att ersätta var alla järnvägsbroar, uppger järnvägsbolagets vd i Sarajevo, Narcis Dzumhur. Hans far arbetade för järnvägsbolaget och Dzumhur själv började 1967 och var chef för stationen i Sarajevo under vinter-OS 1984.
Några ungdomar stiger på tåget i staden Doboj i samband med det första lokbytet efter det att tåget har passerat den inre gränsen i Bosnien mellan den Muslimkroatiska federationen och Serbiska republiken. Staden genomled både etniska rensningar och militära sammanstötningar under kriget, och en av ungdomarna, 21-årige Sasa Mehmedagic, levde som flykting i Sverige i drygt två år innan han återvände hem.
”Jag tror att vi unga förstår att nationalism och rasism är fel, eftersom vi alla är av samma kött,” säger Mehmedagic. ”Jag är halvmuslim och halvserb och det är jag stolt över,” tillägger han. Han och hans tre vänner vill inte längre definieras enligt etnisk eller religiös tillhörighet, utan de ser sig själva som bosnier. De tror att bosnierna är redo att strunta i de etniska klyftor, som fick deras föräldrar att gå ut i krig, men det förutsätter att de politiska ledarna också lägger det gamla bakom sig.
© 2010 TEMPUS/The New York Times