Tintin och Milou, tilltufsade men eleganta (från bretagnska tidningen La Voix de l'Ouest, 1946)

Tintin i svenska tidningar

Svenska Tintin-översättningar

Detektiver, toreadorer & la S.G.M.

Tintin på film

Tintin på teater

Alternativa titlar

Haddocksk släktforskning

Den unge Tintin?

Hergé's Syldavian: A grammar (extern länk)

Mitt Tintin-intresse startade ca 1971. Sverige hade nyss fått en andra TV-kanal och ett av barnprogrammen i nya TV2 var Tintin. Jag var knappt 8 år och sjukligt intresserad av tecknad film (vilket nog började några år tidigare när Disneys Djungelboken blev den första film jag såg på bio). På den tiden var det inte så mycket tecknat på TV. Disney på julaftonen förstås och så en och annan rysk eller tjeckisk film. Jag minns särskilt en rysk film om en flodhäst som besökte doktorn trots att han var livrädd för sprutor samt återkommande episoder om buspojkarna Lolek och Bolek (som närmast var en tjeckisk motsvarighet till Smecken och Sulan). I övrigt fick man nöja sig med introt till Anslagstavlan eller nyhetsprogrammens korta snutt om solens upp- och nedgång. Mitt i detta mörker upptäckte jag då Tintin! Vi hade ännu inte TV2 själva eftersom TV-apparaten var för gammal och vi inte hade köpt den tillsats som behövdes. Däremot lånade vi en liten TV när vi åkte till fjälls på sportlovet och på den apparaten kunde man se TV2. Jag minns fortfarande den omtumlande upplevelsen när jag upptäckte Tintin. Det var den bästa tecknade film jag nånsin sett. Om jag minns rätt visades 5 minuter om dan (Belvisions version, förstås) och under fjällveckan hann jag se senare halvan av Den svarta ön. Kraftig lobbying ledde till att vi snart kunde se TV2 även hemma men mitt utforskande av Tintin hade bara börjat.

Mitt första album blev just Den svarta ön och jag minns att mamma tyckte att priset (7:35) var hutlöst dyrt. Det hjälpte inte. Varje födelsedag och jul önskade jag minst ett Tintin-album. Mycket av upptäckten av Tintin gjorde jag med min klasskompis och bäste vän Mikael B. Vi konstaterade snart att Tintin fanns på flera ställen. I serietidningen Pelle Svanslös, till exempel. Och i Aftonbladets söndagsbilaga. Och uppe på vinden hos kompisens farmor fanns "urgamla" (från 1958-59) Året Runt med Tintin i. När jag och min kompis började samla Tintin var det Illustrationsförlaget som gav ut albumen. Existensen av äldre, mer exklusiva album (dvs 60-talsutgåvorna av Bonniers) kom dock till vår kännedom. Så småningom återutgavs förstås dessa album men innan dess omgärdades de av stor mystik. Jag minns en laddad kväll på Stadsbiblioteket i Örnsköldsvik när min pappa rundade en bokhylla med Bonniersutgåvan av Rackham den rödes skatt i händerna. Det var ett av de då obskyra albumen och ännu en omtumlande upplevelse. I samma veva hittade jag även den franska versionen av Det svarta guldet, utgiven före 1971 års revidering, på samma bibliotek. Sensation! Känslan var att det fanns hur mycket okänt och udda som helst med Tintin, en känsla som växte när Tintin och hajsjön plötsligt stod i skyltfönstret på vår lilla närkiosk.

Tintin fortsatte att vara en del av mitt liv. Jag minns hur jag skyndade hem från mer än en julavslutning på skolan för att hinna se de jullovsmatinéer som ofta inleddes med Tintin, dvs återigen Belvisions-episoderna fast nu hopklippta till långfilmer. Jag såg bl a Månen tur och retur och Krabban med guldklorna i det skicket. Tillsammans med Mikael B såg jag förstås både Solens tempel och Tintin och hajsjön på bio. Storartade upplevelser! Jag minns hur kompisen efter att ha sett djungelscenerna i Solens tempel med emfas hävdade att Hergé var en bättre tecknare än Disney! Av nån anledning följde jag dock inte med Mikael när han såg De blå apelsinerna på matiné. Detta blev till ett mångårigt trauma där jag pumpade honom på alla detaljer om filmen samtidigt som vi påbörjade flera projekt att göra en serieversion av detta äventyr. Samtidigt ryktades att det faktiskt fanns en serieversion av De blå apelsinerna, utgiven på 60-talet av Bonniers. Vid den tidpunkten (ca 1973) tycktes allt vara möjligt. Jag var nog 14-15 år innan jag själv, lätt besviken, fick chans att se eposet på matiné. På gymnasiet läste jag franska tre år och man kan nog säga att det var tack vare Tintin. Jag ville ju gärna kunna läsa de filmalbum om just De blå apelsinerna och Gyllene skinnet/I piraternas våld som jag hade köpt när jag med familjen besökte Paris. Nåväl, jag växte upp och när mina döttrar var små lyssnade vi gärna på Tintin-dramatiseringarna med Bolme & co eller tittade på desamma på video. Tintin har med andra ord aldrig lämnat mig.