|
Här
följer titlar på alla låtar som Sealingue spelade och som kan beläggas
genom att de finns inspelade eller förekommer på spellistor av något
slag. I enstaka fall har samstämmiga minnesbilder utgjort grund för
låtens plats på listan. Till varje titel följer en kortare eller lite
längre kommentar. Jo, det är både ambitiöst och pretentiöst men också
en historisk gärning, en musikarkeologisk prestation och en
dokumenterande bragd. De flesta låtar finns inspelade i åtminstone
någon form (om inte annat anges). Några utvalda låtar har otroligt nog
en länk så att det går att lyssna på ett ”smakprov” och få någon sorts
uppfattning om Sealingues repertoar (om det nu är av intresse). Längst
ner på sidan finns länkarna samlade. Titlarna presenteras i
bokstavsordning.
Back
in
the USSR
Text och musik: John Lennon & Paul McCartney
Beatlesskeptikerna i gruppen till trots så covrades faktiskt totalt tre
Beatleslåtar.
Rain var tidigt ute, I Saw Her
Standing There relativt sent. Och
någonstans i mitten klev Sealingue efter omständigheterna faktiskt på
rätt hyfsat med Back in the USSR. Dock ville planet
aldrig riktigt
lyfta.
Band
of
Gold
Text och musik: Edythe Wayne [Holland-Dozier-Holland]
& Ron
Dunbar
En av få låtar där man säkert vet vem i bandet som kom med
coverförslag. I det här fallet var det Lindholm, stort fan av soul och
bättre disco. Övriga i bandet förhöll sig skeptiska men tragglade låten
ett antal gånger innan den lades i frysboxen. En bra låt och synd att
den inte togs upp senare när bandet kunnat få till den betydligt
bättre. Ingen inspelning finns bevarad.
Besserwisser
Text och musik: Byström
Spelades en hel del på rep och från scen men satt aldrig riktigt som
den vassa 2tone-ska-hatt den var tänkt som. Det var inte sällan som
begreppet ”besserwisser” i refrängen byttes ut mot namn på personer som
ansågs vara just det.
Blues
in E-Minor
Text (?) och musik: Sealingue
En mängd låtar som Sealingue försökte sig på hamnade aldrig på tape.
My Way och Honky Tonk Women
spelades (i bästa fall) bara ett par
gånger vilket kan förklara varför de inte förevigats - och det kanske
är lika bra. Annat, som t ex rep-startern Money
blev aldrig inspelad
(vilket är synd) trots att den manglades flitigt. Men mer av en slump
än som ett projekt hamnade de flesta låtar som Sealingue spelade på
tape. Ja, en del saker kom på tape fast de spelades kanske bara en
gång. Och knappt det. Men Blues in E-Minor finns inspelad. Vad det var
tänkt att bli är höljt i
dunkel, liksom om stycket spelades mer än just den gången bandaren stod
på. Men den fick en titel, bevarad på ett kassettkonvolut.
Det fick också den några sekunder långa improvisationen
Pelle-gör-i-ordning-hi-hat-blues som på
stående fot kom till när
Lindholm skulle rådda med sin utrustning och resten av bandet på detta
sätt framförde sina kreativa men förstås kritiska kommentarer på
tilltaget. Andra infall som t ex korta lustmord av öviksbandshits som
Lucia och Discofreak
liksom små smakprov på så skilda klassiker som
Gubben Noak och Bad Moon Rising
(men då bara med några gossar som
iddes engagera sig) fastnade förvisso på band utan att för den skull
noteras på reptapen. Men det gjorde Blues in E-Minor
och låten får
här utgöra exemplet på vad som kunde hända när bandspelaren bara
rullade på och när det som sannolikt bara var ett infall fick en titel och på
så sätt blev ihågkommet.
Check
your Soul/Tänk efter före
Text(er): Uhlin. Musik: Edlund
Ett unikt samarbete mellan Edlund och Uhlin med två texter av Uhlin
till samma spanskinfluerade melodi av Edlund. Låtens öde är dock högst
osäkert. Presenterades bara låten av upphovsmännen för att snabbt
avfärdas utan att bandet tagit en gemensam ton? Båda titelversionerna
finns dock bevarade på en tidig låtöversikt och det är väl troligt att
det gjordes åtminstone något halvhjärtat försök. Noteras kan att delar av riff och refräng kom att användas i en låt av WC Heroes (se Epilogue) som fanns i både engelsk (In the Land of the Dreams) och svensk (I
drömmens
land) tappning. Hur som helst borde den engelska
originaltiteln ha återanvänts på något Sealinguestycke. Coola låttitlar är
sällsynta i bandets ”katalog”.
Dagen
efteråt
Text och musik: Byström
Nja, tungfotad rock var nog aldrig Sealingues påse. Låten repades några
gånger men slängdes på goda grunder rakt i tråkrockens slukhål. Ingen
inspelning finns bevarad.
Dagens
nyheter
Text: Uhlin. Musik: Byström
En av fyra låtar som spelades in i studion i Hörnett den 28 februari
1982. Redan då hade låten funnits med ett tag, bl a på den första
spelningen i april 1981. Tidig låt, tidig Sealingue-reggae och tidig
studioinspelning
Den
blomstertid nu kommer
Text: Israel Kolmodin/Johan Olof Wallin. Musik: Trad
Detta stycke psalmhistoria och sommarlovssång gjorde Sealingue en cover
på vid en skolavslutningsspelning 1981. Arret lånade tveklöst drag av
Dag Vags version Sånt är livet, d v s försiktig
reggaetakt med
plockande gitarriff. Den är ihågkommen som att alltid låta ”ostämd”.
Den
som
väntar
Text: Eriksson. Musik: Edlund
Ett ovanligt samarbete mellan Eriksson och Edlund med tämligen lyckat
resultat. Texten handlar om miljöförstöring och riktar en förhoppning
om bättre tider ("...men hur länge ska vi behöva vänta?")
till
storheter som Fader vår, Moder Jord och mors lilla Olle. Spelades live
på debutkonserten och var då en ganska rak poplåt. Efter att delar av
bandet gjort en akustisk version där det experimenterades med olika
tempon arrades låten om till att bli en tango (!) i verserna och
rockabilly i refrängen. Låten överlevde inte den behandlingen.
Det
finns fler
Text och musik: Byström
Musiken gjordes ursprungligen i ett försök att akustiskt framföra Nils
Ferlins dikt ”Ett brev”. Som Ett brev(ue)
med Eriksson på sång spelades
låten akustiskt och t o m elektriskt vid något tillfälle - då kallad Ett
elektriskt brevue - men inte med hela gruppen inblandad. Med
ny text med rötterna djupt ner i proggens mest sterila mylla kom den
osannolikt nog att framföras som illa vald showstarter på en spelning i
april 1983, med en ensam Byström på sång och akustisk gitarr. Det hela
lyfte något när bandet tågade in och kopplade på med en längre
instrumental variant av hooken (om den kan kallas så), vilket bars av
Östman på frustande och känslig elgura. Men efter den kvällen övergavs
låten.
Din
storebror
Text och musik: Byström
Nu vet vi: året var 1984 och Byström ville göra en låt om en allsmäktig
Storebror som infiltrerar allt och alla. Bandet testade låten på ett
rep men när det inte lät som förväntat (utan som en "italiensk
schlager
från 40-talet" – vilket ju egentligen är ett ypperligt betyg)
glömdes
stycket snabbt bort . När arkeologerna långt senare stötte på ett
inspelat kort fragment visste de därför inte alls vad det rörde sig om.
Mycket möda lades på försök till identifiering. Och till sist, genom
upprepade lyssningar och bläddrande i kvarvarande texter, kunde ett
textfragment identifieras som en av flera byströmska texter om
övervakningssamhället. Och plötsligt fanns ytterligare en Sealinguelåt som existerat bara helt kort i gruppens medvetande. Att Din
storebror är spelad (men egentligen aldrig ”spelad”),
bortglömd och
återfunnen som fragment på band gör den till ett undantag. Försökte
gruppen någonsin spela Vi kan låtsas, en låt som
Byström ”helt
säkert” (jo, jo) menar är förlagan till Baby Blue
som han tog vidare
med Peking Review (se Epilogue)?
En dåres natt? Det liknar inte
längre lek? Var det någonsin mer än texter på papper och
musik i
låtskrivarnas huvuden eller prövades de och förkastades omedelbart? Ingen
vet säkert. Inget av dessa exempel finns på tape eller låtlistor och
minnet sviker. Men Din storebror spelades – om än
knappt – och
dokumenterades.
En
bitter ung mans betraktelse över det motsatta könets svek (fitta)
Text och musik: Byström
Den längsta titeln i Sealingues ”katalog” är en Byström-komposition
från tiden före Sealingue men som mycket sent togs upp mer aktivt i
gruppens repertoar. Existerade först med engelsk text med titeln They
Can Never Get Me men gick allmänt under epitetet
”Stoneslåten”
eftersom det i upphovsmannens vision i huvudet lät som något Rolling
Stones hade kunnat klämma in mellan, säg, Off the Hook
och The Last
Time. Så kom det dock aldrig att låta.
Epilogue
Text och musik: Byström
För Sealingue något så ovanligt som en pop/rockballad. Tillsammans med
tre andra låtar spelades den in under den första studioinspelningen i
Hörnett i februari 1982. Inspelningssessionens resultat var väl tänkt
som en slags EP. Epilogue avslutade denna
kassett-EP och det var med
den titeln ganska fyndigt tänkt. Men detta försök med pop/rockballad
gav ingen mersmak och förträngdes ganska omgående. Förresten låter det
till delar Knocking on Heavens Door rakt av.
Every
Damn Time
Text: Eriksson. Musik: Byström & Uhlin
En pianodriven kärleksballad i Beatles-stil som gjordes redan innan
bandet kom till men som försvann från repertoaren innan arret hade satt
sig. Under den korta existensen var det Erikssons paradnummer vid
micken.
Farbrorn som inte vill va’ stor
Text och musik: Cohen/Jansson-Carleson/Landström/Wadenius
Sealingue var tidigt ute med cover på barnprogramssignatur genom
Tårtan som snabbt hamnade på bandets låtlista.
Mot slutet av gruppens
tid togs signaturen till ett annat barnprogram, ”Farbrorn som
inte vill
va’ stor” från 1979, upp och kan ses som en sen pendang till
tidiga
Tårtan. Den kallades oftast Ragnar
(som huvudpersonen i programmet) och
satt genast rätt bra i boogierockskrud. Här
på reptape från 23 december
1984.
Funken
Musik: Sealingue
I de musikarkeologiska utgrävningarna upptäcktes plötsligt ett kort
fragment som på en reptape omnämndes som Funken men
låten hinner inte
riktigt börja innan kassetten tar slut. Frågor om vad det var och vad
den var tänkt att bli har inte fått några svar. Var det möjligen
grunden till Tomtefunk (se nedan)? Nix. Var det
början på något som
kom att bli en av gruppen spelad och dokumenterad låt? Nope. Sannolikt
är det bara ett av många utkast som sedan inte blev något (se också
Din storebror ovan). Men Funken
nämns här i sin egen rätt för att
den – förutom att den satt myror i huvudet på utgrävarna – påvisar
Sealingues väg in i en lite funkigare period. Och sannolikt är det
också ett fragment som förebådar re-maken av gruppens egna Världen
i
händerna på gamla gubbar.
Förlorat
år
Text och musik: Byström
En av låtarna på gruppens singel. I motsats till den andra låten på
skivan, Skapa helgon, spelades den aldrig – så vitt
vi vet – i radio.
Låten innehåller ett dubparti som förvisso skulle få äkta
dubvicekreatörer att gråta olyckligt, men nog är det första (och kanske
enda) gången det hippa jamaicanska kulturuttrycket fastnat på vax i
Örnsköldsvik? Som smakprov serveras dock en liveupptagning
från 29
januari 1983. Varför inte singelversionen? Jo, även om Pelle Anderssons
sax på studioinspelningen är alldeles utmärkt, bärs låten här av den
eminenta blåssektion (med Rösnes och Östman) som gruppen höll sig med
under en kreativ och hektisk period.
Honky
Tonk Women
Text och musik: Mick Jagger & Keith Richards
Det är nästan så de borde skämmas, Sealingue, som gav sig på denna i
grunden utmärkta låt men som släpats i coverbandens gyttjiga
territorium så länge och ofta att den tappat all charm. Sealingue
gjorde den förstås riktigt dåligt men Lindholm skaffade en koskälla
för låtens skull vilken i alla fall kunde användas på andra låtar.
Ingen inspelning finns bevarad.
Hur
vi
två blir tre
Text och musik: Jesus Njure (Lars "Gus" Gustavsson,
Håkan Lundström,
Hasse Häglund)
Textbearbetning och tillägg: Uhlin
Uhlin lyssnade på radioprogrammet "Ny Våg" (med
bandspelaren som
vanligt laddad med en kassett) när denna låt med kultbandet Jesus Njure
dök upp. En låt som parodierade och pikade vad som då bedömdes vara
dagsländor (som Gyllene Tider) gick förstås hem hos de anti-hippa
gossarna i Sealingue. Dock var inspelningen inte komplett så Uhlin la
till strofer där även Noice (En kväll i tunnelbanan),
Attack,
Freestyle och till och med Björn Skifs fick en känga ("Ooa
hela natten,
vill ha dej i mörkret hos mej, långt från ljusen å från skratten,
Freestyle ä stajlen för dej...").
Det blev så pass lyckat att låten skojfriskt framfördes två gånger från
scen.
Hvita
swin
Text och musik: Uhlin
Melodin i verserna baserades på en pianoslinga som Uhlins brorsa PA
hittade på och kring det byggdes resten av låten upp. Texten kom att
handla om västerländska avarter som kolonialism, slavhandel och nazism.
I det luftiga och varierade arrangemanget bjöds bland annat på något så
osannolikt som gitarrspel i stämmor av Eriksson och Byström. Låten, som
här
kan höras i en upptagning från replokalen den 4 maj 1984, kan ses
som ett bland flera exempel på det senare Sealingues lite ”tuffare” väg
i soundet. En tidig repversion fick senare namnet Bleca qultingue.
Hänt
i
veckan
Text och musik: Byström & Uhlin
Låt gjord i ett numera oklart fördelat samarbete mellan Byström och Uhlin.
Lätt folk/country-stuk som drev med kändismedia men som aldrig kom att
uppskattas särskilt mycket av gruppen. På en spelning i juni 1982
passade stycket dock fint i konceptet ”The Shit Paper Show”
tillsammans
med låtarna Dagens nyheter och Veckorevyn.
Härskarens
ringue
Text: Byström. Musik: Edlund & Eriksson
En av fyra låtar som valdes ut för studioinspelning i Hörnett den 28
februari 1982. Låten är ett bra exempel på gruppens tidiga intention
att involvera många medlemmar i skapandet. Byström har gjort texten,
Edlund och Eriksson musiken och vid micken står både Eriksson och Uhlin.
Det är även det första dokumenterade tillfälle där Östmans saxofon hörs
med gruppen. Här var det ett inhopp, sedan blev han ”fast” och fick
snart sällskap av Rösnes på trumpet. Sealingues blåssektion var ett faktum.
Högt spel i Västerhus
(se Ord bland molnen)
I
Saw
Her Standing There
Text och musik: John Lennon & Paul McCartney
Med Sealingue blev det förstås inte riktigt samma skjut i I
saw Her
Standing There som i Beatles original, även om inslag från
Elton Johns
live-cover plockades in för att ge lite egenart. Spelades från scen vid
ett tillfälle 1983, då den övergick till finalen Tårtan.
I
Shot
the Sheriff
Text och musik: Bob Marley
Sealingue spelade genom åren tre Bob Marleylåtar. Gruppens tappning av I
Shot the Sheriff karaktäriserades av att tempot drogs ner
väsentligt. Den blev seg och tråkig, men det hindrade inte gossarna
från att gäspa sig igenom låten på en konsert 1983.
Jag
vill
ha en raggarbil
Text och musik: Byström & Uhlin
Stereotypisk ”skojig” rockabilly/boogie woogie med ”tokig” text som
under de första åren spelades ibland när gruppen inte hade något annat
för sig. Inte förevigad på tape, så vitt vi vet. Lite synd ty den
banade inte sällan väg för friska upptåg. Möjligen ett osannolikt och
oplanerat syskon till låten nedan men mer än snarlika titlar har de
inte gemensamt.
Jag
vill
ha en räggimössa
Text och musik: Sealingue
Inte sällan kunde mer – men oftast mindre – disciplinerade repningar
övergå till märkliga improvisationer, framförallt under tidiga år när
Lindholm skyndade sig hem från trummorna. Då roterade de kvarvarande
pojkarna till instrument de vanligen inte trakterade och med glatt
humör kunde de utifrån en enkel gitarrslinga eller en smällande basgång
med stor entusiasm och evighetslånga sessioner utveckla både musik och
text. Dessa alster kunde efterhand kondenseras till något som gruppen
kunde framföra i mer ordnad men alltjämt uppsluppen förpackning. Jag
vill ha en räggimössa är det kanske mest lyckade exemplet på
en låt
som genomg???tt denna glada process. Den började som Häxkittel
reggae i
ett ”efter-rep-jam” och kombinerades senare med Electric
Indian
reggae (som i sin tur hade påbörjats i akustisk form som Indian
Reggae under en halvblöt lördagskväll).
...räggimössa
spelades t o m
på scen en gång 1981. Efter spelningen sa en närmast tårögd åhörare att
det var tammefaan den bästa låt som någon öviksgrupp någonsin spelat.
Där hade han förstås fel men en kommentar väl värd att minnas.
Här
en
repupptagning från vintern 1981-82. På just denna version kan en
blinkning till öviksbandet Veda Brozk noteras, även det ett infall i
stunden.
Jag
vill
va’ en delfin
Text och musik: Uhlin
En lite udda fisk (!) i Sealingue-katalogen som dock fanns med i
repertoaren ett tag och även framfördes live ett par gånger.
Musikaliskt består den av två olika låtfragment (i olika tonarter) som
sattes ihop. Uhlin lyssnade mycket på amerikanska powerpoparna the dB's
under den perioden och det fanns de som tyckte att det märktes tydligt
här. Den lite skämtsamma texten har ett "tillbaka till naturen"-tema,
bort från auktoritär konservatism. Byström och Edlund bytte för övrigt
instrument på den här låten (och förebådade på så sätt
stockholms-sättningen av Peking Review (se Epilogue)
med Lindholm på
trummor och Byström på bas).
Jamaica
Jerk-Off
Text: Bernie Taupin. Musik: Elton John
Det är omstritt huruvida Lindholms lättviktiga popreggae- coverförslag
(en av Eltons svagare låtar?) någonsin spelades eller om det bara var
snack om’et. Minnena går isär och den finns inte inspelad i någon form.
Dock återfinns den på en tidig låtöversikt, så vi får anta att den
motvilligt prövades åtminstone en gång innan den motsträviga falangen –
d v s alla utom Lindholm – kunde avfärda den som misslyckad.
Jullåten
(se Ord bland molnen)
Kvinnoförakt
Text och musik: Björn Afzelius
Att några medlemmar hade ett par proggplattor märktes inte så mycket i
musiken (om än i texterna), men rätt tidigt gjorde bandet en frejdig
cover på Hoola Bandoolas Kvinnoförakt. Inte
nödvändigtvis för att den
var bra utan för att den hade det som krävdes: få och enkla ackord. Att
originalet är lite småfunkigt spelade ingen roll: grabbarna spelade den
som en stolpig rocklåt.
Les
Champs-Élysées (Waterloo Road)
Text: Pierre Delanoë (franska); Michael Anthony Deighan
(engelska)
Musik: Michael Wilshaw
En ärtig poplåt som Uhlin hörde på gymnasiets fransklektioner och fick
resten av bandet att anamma. Uhlin sjöng på nån slags franska med
enstaka interna variationer på svenska - exempelvis sjöngs det oftast
om Musikhusets fikaställe Café Boulevard i refrängen. En version
hamnade, heuresement, på tape.
Lurendrejeri
blues
Text och musik: Byström
Standard-bluesbaserad-garagebands-trad med en naivhumoristisk (?) text.
Till låtens försvar kan sägas att det är en mycket tidig egen låt. På
tape finns en version där delar av bandet bytt instrument med varandra.
Marknadsromantik
Text: Byström & Uhlin. Musik: Byström
En countrydoftande bagatell som ursprungligen hette När
Waylon var på
radion. Låten testades som hastigast samtidigt som Snasklandet
med
Edlunds brorsa Reine på dragspel men det ledde ingenvart. Den spelades
också som den ”folkmusikreggae” som genomsyrar Peps Perssons skiva
”Fyra tunnlann bedor om dan”, men texten blev
aldrig genomarbetad och
arrangemanget fixerades inte. Först några år senare gjorde Uhlin och
Byström överraskande nog en egen enkel portainspelning av
Marknadsromantik som ganska väl följde
ursprungsidén.
Money
Text och musik: Janie Bradford & Berry Gordy
Några i bandet hade nog hört originalet med Barrett Strong men det var
sannolikt Beatles version som var den främsta orsaken till att låten
covrades. Egentligen ingick den aldrig på replistan utan var en låt som
utanför protokollet kickade igång repet. Trots att den spelades ofta
finns det märkligt nog inte en sekund inspelad.
Monologue
Text: Byström. Musik: Byström & Uhlin
Kanske kan man se Monologue (notera den helfyndiga
stavningen) som en
tidig vink om Sealingues lite popfunkiga väg de senare åren, ty den
hade funkknyckig vers kontrasterad mot en följsam men ackordstinn
refräng, givetvis signerad Uhlin. Låten var t o m påtänkt som en av de
som skulle spelas in i Hörnettstudion i februari 1982. Men
inspelningsteknikerna tyckte vid en uppspelning att det lät kasst och
låten spelades förmodligen aldrig mer. Anmärkningsvärt nog för en låt
som ingick i planerna för en studiosession så fastnade den faktiskt
inte ens på reptape.
Musique
Industrie
Text och musik: Byström & Uhlin
En av de allra första egna låtarna, framtagen redan sensommaren 1980
och tillkommen i ett oklart fördelat samarbete mellan Byström och
Uhlin. Gick först under namnet Musiken är dömd (publiken är
glömd)
innan titeln med den fyndiga (?) stavningen lanserades. Låten fick lite
karaktär genom att Eriksson spelade ett riff som INTE bytte tonart när
de andra gjorde det. Storögt begrep så det unga bandet åtminstone lite
om hur popmusik kan funka.
My
Way
Text: Paul Anka. Musik: Jacques Revaux
Sannolikt ville somliga i Sealingue ta ner Sex Pistols då populära
version av My Way genom att spela låten starkt
lutat mot det
traditionella arrangemanget. Samtidigt var just Pistols version populär
hos andra i bandet. Det slutade med att det traditionella lägret vann
men låten spelades högst några gånger innan projektet lades ner. Kom
aldrig på tape.
New
York
City
Text och musik: John Lennon
Visserligen gillade flera i bandet Beatles och Lennon – i vissa fall
mer än livet självt – men valet att göra en cover på John Lennons
standardmässiga rocklåt New York City gjordes
utifrån det konkreta
förhållandet att den bestod av få och enkla ackord. Låten, som
överraskande nog sjöngs av ”blue meanien” Eriksson, kan likt Styr
den
opp, Sunny eller Rain
ha varit den allra första låten som
Sealingue försökte sig på. Det var i alla fall den allra första låt
Sealingue spelade vid scendebuten i april 1981, inte långt efter mordet på
Lennon. En hommage som kändes bra.
Nobody
Knows
Text och musik: Paul McCartney
Covern på Paul McCartneys låt från skivan “McCartney II”
blev kanske
den mest lyckade av alla försök med Beatlesrelaterade låtar men finns
tyvärr inte på tape. Enkel, rak och 50-talsrockdoftande var den svår
att helt misslyckas med, men den repades bara en kort period för att
sedan överges. Ingen vet varför.
No
Woman, No Cry
Text och Musik: Bob Marley [Vincent Ford]
Det sägs att de som inte gillar Bob Marley eller reggae överhuvudtaget
känner till och gillar denna låt medan fans kan ha lite svårt för den.
Kanske var det just därför Sealingue blev tvunget att ta sig an just
No Woman, No Cry - en kompromiss mellan
gruppens Marleyfanatiker och
de mer Marley-svala. Hur som helst: med ansträngd sång och stolpigt
komp hamnade den på låtlistan under en period .
När
jag
dör
Text och musik: Byström
Lååångsam reggaelåt som Byström hade stora förhoppningar på, ”låten
blir ett ess” skrev han upprymt i ett brev till Uhlin när han
totat
ihop den. Var nog tänkt som en musikalisk uppföljare till Förlorat
år
men föll aldrig riktigt på plats. Även om den kom att spelas från scen
visade det sig att Byström hade spått fel, ty det är en ganska seg låt
med fånig text.
Ord
bland molnen
Text och musik: Byström
Ord bland molnen är en bluesbaserad låt som
åtminstone från slutet av
1981 då och då plockades fram i replokalen. Ett långt och stökigt instrumental-jam fick senare namnet Högt spel i Västerhus (vilket var vad det var). Trots ganska vackert stuk
blev den aldrig något att hänga i granen. Jo, med en ny text om just
granar, snö och festkläder fick den heta Jullåten
och framfördes på
en julspelning 1984.
President
Atom
Text: Byström. Musik: Uhlin
Något av en domedagstext som riktar sig till den president som råkat
trycka på knappen. Melodin påminner på sina håll lite väl mycket om
California Dreamin' av the Mamas & the
Papas men sämre
popförebilder kan man ju ha. Låten spelades in i studio i maj 1985 och
var tillsammans med Är det värt det den andrasingel
som aldrig blev
av. Anledningarna var nog flera men en av dem var att något gick fel
från nermixning till mastertape och sedan rakt åt helvete med
kassettkopian. I åratal har Sealingue därför levt i tron att kvar fanns
blott dessa undermåliga kopior - tills för helt nyligen! Då uppenbarades
en kassett med rimligt ljud. Problemen kan alltjämt skönjas – dynamik
och nyans är måttlig – men utan tvekan har låten inte
hörts
med bättre
ljudkvalité sedan Sealingue klev ut ur studiorummet.
Ragnar
(se Farbrorn som inte vill va’ stor)
Rain
Text och musik: John Lennon & Paul McCartney
Rain kan liksom Styr den opp,
Sunny eller New York City
vara
den första låten Sealingue tragglade med i juli 1980. Det är i Beatles
original en högst komplex låt men ackorden är få och enkla. ”Den tar
vi” sa fullständigt nykläckta Sealingue och i gruppens händer skalades
det mesta bort och blev förstås inte en lyckad historia. Men modigt att
försöka! Finns bevarad endast i ett närmast ohörbart fragment.
Ramaskrik
i Örnsköldsvik
Musik: Sealingue
Under delar av 1982 pågick ett projekt i Övik kallat
”Källarbandsprojektet”. Det var på den tiden
kommuner lade pengar på
ungdom och skapande verksamhet och via Musikhuset kom lulegruppen
Ramaskri till sta’n ett par gånger för att hjälpa öviks källarband att
komma vidare. Sealingue ingick i detta projekt och utifrån ett enklare
riff växte det fram en instrumental låt med karibiska vibbar. Den
kallades Calopsen (ibland stavat Kalops'n)
för att travestera
genren calypso men någon calypso är det inte fråga om. I ett försök att
lyfta låten ytterligare gjorde Rösnes ett textutkast som definierade låten som en salsa.
Det är det inte
heller. Texten Dansa salza refuserades på
stående fot och låten förblev instrumental. Vad det är för sorts musik vet vi ännu inte men
det är ett svängigt stycke som fick
sealinguearna att känna sig lite som Aston Reymers Rivaler för en
stund. Här
kan upptagningen från Källarbandsprojektets
avslutningskonsert 29 januari 1983 höras. Höras kan också några från
Ramaskri på slagverk och glada skrik. På grund av det och som en
hommage till hjälpryttarna Ramaskri fick låten under senare datum
titeln Ramaskrik i Örnsköldsvik. Att Uhlin mot
1980-talets slut i en
anmälan till ett musikevenemang på eget bevåg gav låten den fyndiga och
passande (men för många kanske obegripliga) titeln Ge pajka’
en
benny! är en annan historia.
Rosa
pantern
Musik: Henry Mancini
En cover på Henry Mancinis klassiska instrumentallåt Pink
Panther
Theme var det närmaste Sealingue kom den brittiska ska-skolan
och man
får gärna se Rosa pantern som Sealingues replik på
Madness-tolkningar
som Swan Lake och Tarzan's Nuts.
Det var Östmans idé att spela låten och han bär den förstås med sin
sax likt Lee Thompson på Madness-låtar som One Step Beyond,
men
oftast kunde också resten av bandet få bra skjut i beatet. Som ett
exempel på en cover som lät ungefär som gruppen hade hoppats kan man
här
lyssna till en hyfsad liveinspelning från 9 april 1983 där även
slagverkaren Mikael Lindholm är med och driver på anrättningen.
Röd
eller blå (Rockin' Lars)
Text: Byström & Eriksson. Musik: Byström
Väldigt traditionell bluesbaserad musik, låt oss kalla det ”trad”. En
av de tidigare egna låtarna (ca 1980) och den enda som har duon
Byström och Eriksson som skapare. Eriksson skötte sångmicken, inte helt
ovanligt så där i början, men det saluterades med en parentes i titeln.
Gick till en början under den mer beskrivande men fantasilösa titeln
Riksdagshusrock.
Safari
i
Norge
Musik: Byström och Uhlin
En av två instrumentala originallåtar i gruppens gömmor och en tidig
skapelse. Egentligen handlar det om två sinsemellan tämligen olika
instrumentala fragment som sattes ihop. Första delen lånade omedvetet –
men så här i efterhand kan det tyckas ogenerat – tydliga drag av Creams
Tales of Brave Ulysses. Det andra fragmentet
fick namnge hela låten
(som från början kallades Ceiling) när någon
tyckte – oklart varför
– att det påminde om öviksgruppen Safaris excesser i ekvilibristisk
jazzrockdoftande musik. Det var en genre som Sealingue föraktade en
smula. Därför placerades safarin i modesta Norge vilket låter mindre
storvulet än en i, säg, Kenya?
Schleswig-Holstein,
Niedersachsen
Text och musik: Tage Wahlstedt
Låtmakaren var språklärare på gymnasieskolan där
stora delar av medlemmarna i Sealingues olika upplagor gått.
Språkläraren var musikintresserad och med en gitarr i famnen och gott
pedagogiskt syfte framförde han en melodi som räknade upp Västtysklands
alla delstater. Mycket intressant tyckte Uhlin och högg förstås låten
direkt. Sealingue gjorde den i en för dem ovanligt punkig stil.
She’s
Mine
Text: Eriksson. Musik: Uhlin
En poppig låt som spelades i ett slags kvasi-ska-arrangemang fast
Byström har länge hävdat att bandet borde spelat låten som vore den ett
spår på "Beatles For Sale". Texten var en av
bandets få som handlade om
kärlek - eller kanske snarare åtrå. Uhlin skrev senare en aldrig använd
svensk text (Kaninvännens dröm) med ett tema
liknande det i Jag vill
va’ en delfin. She’s Mine spelades vid
ett tidigt konserttillfälle
men fasades sedan ut från repertoaren.
Should
I
Stay or Should I Go
Text och musik: Topper Headon, Mick Jones, Paul Simonon
& Joe
Strummer
Det närmaste Sealingue kom att spela en hyfsat aktuell topplistelåt var
en cover av denna Clashlåt. Vem som lade den på bordet är oklart –
möjligen var det Lundblad som rörde sig i Clashkretsar – men det var en
låt som alla gillade. Hur som helst fick bandet aldrig riktigt till
det. Framförallt struttade refrängen allt för mycket. Bort med den och
vidare till nästa låt.
Skapa
helgon
Text och musik: Byström
Den ena låten på gruppens enda utgivna singel
(inspelad 14 juli 1984).
Låten blev efter tillkomsten flitigt repad och spelad vid
liveframträdanden. På skiva blev den till och med spelad i lokal- och
riksradio. Oklart hur många gånger men inte tillräckligt för att några
STIM-pengar skulle komma på kontot i alla fall.
Skratta
när man dör
Text (och musik?): Byström
På spellistan till Rockforum 1984, omgärdad av Skapa helgon
(som just
kommit på singel) och framtidshoppet President Atom,
finns den enda
noteringen av titeln Skratta när man dör. Detta är
det största
mysteriet som uppkommit under de strävsamma sealinguearkeologiska
utgrävningarna. Vad i hela friden är det för låt? Ingen minns. Och på
Rockforum? Hur är det möjligt? Det finns ingen sådan låt på någon annan
lista och inget finns inspelat. Det finns dock en bevarad text i de
byströmska gömmorna som avslutas ”du verkar inte fatta,
man kan inte
skratta när man dör”.
Men texten ser högst ofärdig ut och låtskrivaren har inget minne av hur
en eventuell melodi skulle ha låtit.
Olika idéer har bollats om hur en
okänd – men tydligen ändå existerande låt, i vart fall halvfärdig text
– hamnat på en spellista. Det har varit teser om att det rör sig om en
felskrivning av När jag dör eller att (den
ofärdiga) texten kastades
in i en instrumentallåt (t ex Funken). Men det tror
ingen på. Det har
varit teser om att det egentligen avser en annan låt som Byström skrev
ungefär vid samma tid. Men förutom en bevarad text minns ingen den
låten heller. Det har varit teser om att titeln är en intern,
obegriplig och kortvarig benämning på Är det värt det,
som logiskt
sett borde ha spelats på Rockforum 1984. Inte för någon av dessa teser
finns dock några belägg. Så i konsekvens med att ”Låtförteckningue”
avser att presentera låtar som spelats in eller finns bevarade på
listor måste Skratta när man dör här uppges. Men
vad fan är det för
låt? Det har vi faktiskt ingen aning om!
Snasklandet
Text och musik: Magnus Lind
En utmärkt Aston Reymers-låt med dynamik och baktakt som Sealingue
försökte göra en originaltrogen version av. Att originalet bärs av ett
dragspelsriff utgjorde inget hinder eftersom Edlunds unge bror Reine,
vid den tiden 12 år, kunde hantera ett dragspel. Men efter några försök
fick man ge upp och låten lades åt sidan. Synd, för låten passade
Sealingue och nog hade det gått att ersätta dragspelet med gitarr
eller melodica eller nåt?
Styr
den
opp
Text: Peps Persson. Musik: Bob Marley
En Bob Marley-låt som med Peps Perssons svenska text mycket väl kan
vara den allra första låt som Sealingue försökte sig på vid det
historiska första repet den 5 juli 1980. Det var av allt att döma Uhlin
som kom med coverförslaget, tog ut den för den tiden högst avancerade
basgången på sin primitiva elorgel och lärde Edlund slingan via telefon
för att låten skulle kunna spelas på det första repet. Tyvärr finns
vare sig det första försöket eller något annat kvar, mer än ett
fragment som visar att, jo, den låten spelade bandet.
Sunny
Text och musik: Bobby Hebb
Ibland smet Uhlin och Byström från gymnasieskolan (förstås på håltimmar
och längre raster – när annars?) tillsammans med andra
musikintresserade klasskompisar för att lägga beslag på en komplett
uppsättning instrument som stod uppställda i föreningen Musikhusets
lokaler bara hundra meter bort. Onda blickar från prövade
föreningsmänniskor som också dagtid slog dank i lokalen hindrade inte
gänget från att tafatt och högljutt pröva lite olika saker. En låt som
trots allt blev ganska lyckad var en instrumental version av Sunny,
arrangerad mer mot Boney M:s discocover än Hebbs original. Så Uhlin och
Byström tog med hela paketet till Sealingue som spelade låten på första
repet i juli 1980 och faktiskt under en längre period.
Så
lika
så
Text och musik: Byström
Kallades skojfriskt internt fär ”Solikasos - grekisk filosof”, repades
några gånger, lades på hyllan, glömdes bort. Finns inte inspelad.
Sånt
är
livet
Svensk text: Stikkan Andersson [Stig Rossner]. Musik:
Bill Cook
Även om åtminstone några i bandet hade hört Anita Linbloms svenska
cover av You Can Have Her var det nog Dag Vags
version som låg till
grund för att den spelades. Men medan Dag Vag betydde mycket för t.ex.
Sealingues version av Den blomstertid nu kommer så
var spåren efter
Dag i Sånt är livet inte bara Vagt utan
obefintligt. Rak, enkel
version i Lindbloms anda med det patenterade sealingueska
rockvrålandet. Framförd vid en tidig konsert men finns ej inspelad
med hela bandet.
Tiden
är
en flod
Text och musik: Uhlin
En låt som handlar om förändring och livets olika skeden. Påbörjades
kort efter gymnasiet och i takt med stigande ålder kan man bara
instämma med fraser som "allting ändras ständigt som
virvlarna i en
fors". Bandet testade låten bara några enstaka gånger och den
hann
aldrig sätta sig innan den drunknade i tidens djup.
Tomtefunk
Text: Medley av svenska julklassiker av olika
författare. Musik:
Sealingue
Ett enkelt, funkigt sväng utan krusiduller som Sealingue inte riktigt
visste vad de skulle göra med. Så kom en julspelning (1984) och svänget
kompletterades med att Uhlin rappar (nåja) ett medley av svenska
jullåtstexter. Eller om det var tvärt om: ”bokad julspelning, vad ska
vi spela, vi gör en tomtefunk”. Men här var Sealingue minsann tidigt
ute. Rap! I Övik! 1984!
Tårtan
Text och musik: Krister Broberg
På Sealingues repertoar kom tidigt en cover av Krister Brobergs
signaturmelodi till Håkan Alexandersson och Carl-Johan De Geers älskade
och föraktade kultbarnprogram ”Tårtan” från 1972.
Och där stannade den.
Det var en ”hit”, något gruppen oftast spelade på framträdanden, ett
givet extranummer. Ja, Tårtan blev något av
Sealingues varumärke.
Redan innan konkreta tankar på en singel tagit form gjordes en formell
förfrågan om det var i sin ordning att spela in låten och ett positivt
svar kom på officiellt brevpapper.
Trots det flitiga spelandet av låten finns ingen definitiv version
bevarad. En spontan reggaeversion som råkade hamna på tape fick exempelvis namnet Jag vill ha en reggaetårta. Här
kan man dock lyssna på en repupptagning från repet 21 mars
1981 som förmedlar den spelglädje och entusiasm som
Sealingue kunde uppbringa. Som en liten klick med sylt gör Byström ett
nötigt försök på ett marsipanfyllt munspel.
Unguarded
Moment
Text och Musik: Steve Kilby & Mikela Uniacke
[Parker]
Det var nog så att alla i bandet gillade Churchs halvhit men hade
aldrig kommit på tanken att försöka sig på att göra en trogen cover av
låten – om det inte vore för Vincent som visste hur en slipsten skulle
dras, en gura spelas och ett arrangemang sättas på plats. Det som i
början av Sealingues livsperiod sågs som oöverstigligt gick mot slutet
att genomföra. Och det ganska bra dessutom.
Vad
är
världen värd
Text och musik: Uhlin
En treackords-låt som nog är den enda som Uhlin komponerat på gitarr.
Textmässigt gick låten igenom flera faser. Först hette den There's
Nothing We Can Do och handlade (liksom She's Mine)
om åtrå och
längtan. Senare tog det hela en mer allvarlig vändning i och med texten
We
Still Have a Lot to Learn som handlade om mänsklighetens
många
politiska misstag. I den versionen ingick låten ett tag i bandets
repertoar och spelades även live. Slutligen tillkom en svensk version
på samma tema, Vad är världen värd. Det tidigare
ganska raka
poparrangemanget blev nån slags power-reggae (som någon som inte visste
bättre jämförde med sundsvallsbandet Brända barn) med Lundblad på
dynamiska trummor – internt kallades låten också för Djungeltrummern
eller ibland för D.J. Trummern. Här
kan en inspelning gjord 4 maj
1984 avlyssnas. Förutom frasen ”det finns inga smålänningar”
(vilken
syftar på en TV-serie med samma namn från 1981, en kontrafaktisk story
baserad på konflikten mellan Israel och Palestina) är texten dessvärre
fortfarande ganska aktuell. Vi har fortfarande mycket att lära.
Veckorevyn
Text och musik: Byström & Uhlin
En av de tidiga egna låtarna, internt kallad Veckory
från dag ett,
tillkommen med Byström och Uhlin instängda på rummet i syfte att göra
låtar. Till en början innehöll refrängen textraden ”Om du
vill va’ ett
discofreak”. När öviksgruppen Respons senare spottade fram
sin lokala
hit Discofreak ändrades refrängen till ”Om
du vill va’ som alla andra
är”. Kallades också ett tag – om så än bara på papper – för
Modeslav. Även om låten egentligen aldrig sågs
som en bärande
beståndsdel av repertoaren kom den genom åren att spelas från scen inte
mindre än åtta gånger. Som ett exempel på hur gruppen fick till den kan
man här
lyssna till en rimlig liveupptagning från 9 april 1983.
Vinden
har vänt
Text: Byström. Musik: Byström & Uhlin
Lättsam ska-pop med text av Byström och – åtminstone delvis – musik av
Uhlin. När den visade sig vara FÖR lättsam och förutsägbar gjorde
Byström några bearbetningar av verserna. Låten repades frekvent under
en period och det fanns gott hopp om den, men trots lyckade Dag
Vag-vibbar genom ett Eriksson-riff och växelvis sång där Uhlin och
Byström sjöng varannan strof blåste låten småningom bort från
repertoaren. Trist. Den hade kunnat bli nåt.
Vrålpop i topp
Text och musik: Thore Skogman
Den 2 mars 1981: Dag Vag framför Thore Skogmans gamla låt Pop
opp i
topp från 1965 tillsammans med Gyllene tider och den
självutnämnde
stordiktaren i TV-programmet ”Måndagsbörsen”.
Den 31 mars 1981: Sealingue fäster en egen tappning av låten på tape,
starkt lutad mot Dag Vags ”rockiga” tv-framträdande. Vanligtvis
spelades den lite lössläppt när Lindholm lämnat repningen och de
kvarvarande gossarna bytte instrument, men den gjordes alltså även med
ordinarie sättning (åtminstone en gång).
Jodå. För att vara en reptape från början av 1981 och ca tre veckor
efter ”Måndagsbörsen” låter det inte så tokigt som
man skulle kunna
befara. Först i december samma år gav Dag Vag ut en annan version av låten på
singel – då med titeln Popitop – men vid det laget var det
redan skåpmat för
Sealingue. Namnet Vrålpop i topp kom till långt senare och syftade
på recensionen i ÖA efter Musikhusets julfest 1981 där Sealingue karaktäriserades
som ett gäng med "mycket hög volym, vrålrock och spelglädje".
Världen
i händerna på gamla gubbar
Text och musik: Byström
En av de fyra låtar som spelades in i studion i Hörnett den 28 februari
1982. Liksom Dagens nyheter – som också bandades
vid den sessionen –
hade låten varit beprövad en tid och ingått i den första spelningen i
april 1981. Den kom att hänga med ett tag till och framfördes
regelbundet på scen. Men gruppen tröttnade slutligen på den lite
stolpiga rocken och låten fick vila. Efter något år dammades den
emellertid av och gavs ny popfunkig skrud. I den nya formen spelades
låten ett par gånger, bl a på den sista spelningen som har bevarad
låtlista (december 1984). Hur som helst är Världen i händerna
på gamla
gubbar ett exempel på en tidig låt, en tidig studioinspelning
och
framförallt ett exempel på att gruppen ibland kunde tänka nytt och
arrangera om en stabil låt istället för att springa vidare till nästa.
Här ges möjlighet att lyssna på låten i den gamla
formen från
Hörnettinspelningen samt i den
modernare reinkarnationen från ett rep.
Notera att på den nya versionen från 23 december 1984 har Uhlin tagit
över sången från Byström som sjöng på den tidigare inspelningen, också
det ett ovanligt grepp.
Why
Don’t Ya Get the Blues
Text och musik: Byström
Mycket traditionell, enkel, bluesrunda från tiden före eller strax
efter Sealingues tillkomst och vars plats på denna lista endast kan
motiveras med att den finns nämnd på en tidig spellista samt att texten
finns nerskriven på skrivmaskin. Sådana extravaganser var ovanliga.
Finns inspelad med delar av bandet men inte med gruppen som helhet.
Why
Do
You Always Seem So Sad
Text och musik: Byström
En ganska snygg gitarrballad (plus ”dottbas”) gjord före Sealingues
uppkomst och inspelad av trion Byström-Eriksson-Uhlin. Oklart om
Sealingue någonsin spelade den som band men den återfinns på en
skissartad lista över den tidigare repertoaren och bör därför nämnas.
Är
det
värt det
Text och musik: Byström
Till en början var Är det värt det en rak, skramlig
låt som internt
kallades Ebba för att någon tyckte att det påminde
om en Ebba
Grön-låt. Det gjorde den kanske inte och hur som helst ändrade den
snart karaktär. Låten spelades in i studio 1-2 maj 1985 och var
tillsammans med President Atom tänkt som en andra
singel. Det blev
aldrig någon sådan. Anledningarna var, som påpekas under President
Atom, nog flera men kan sammanfattas med ljudtekniska
olyckor. Men
eftersom skaplig ljudkvalitet har återfunnits på en tidigare förlorad
”ursprungskassett” kan man – trots lite kvarvarande ”såsigt” sound –
här
höra hur det blev. Riktigt hur det skulle kunna låta får man
föreställa sig.
Dagens
nyheter | Förlorat
år | Hvita
swin | Härskarens
ringue | Jag
vill ha en
räggimössa | President
Atom | Ragnar
(Farbrorn som inte vill
va’ stor)
| Ramaskrik
i Örnsköldsvik | Rosa
pantern | Skapa
helgon | Tårtan
| Vad
är världen värd | Veckorevyn
| Världen
i händerna på gamla gubbar 1 |
Världen
i händerna på gamla gubbar 2 | Är det
värt det
|
