RÄTTSLÖS VALRÖRELSE

Av Nils Löw

Ointressant och odramatisk, var omdömet om 1998 års valrörelse. Men ett litet nybildat parti utsattes för organiserat sabotage, medan ordningsmakten och massmedia blundade. Det nya partiets (d) politiske sekreterare ger här sin version av en nedtystad skandal.

En valrörelse präglad av trakasserier, mordhot, misshandel, valfusk och censur. En valrörelse där extrema politiska grupper får terrorisera sina meningsmotståndare utan att rättsapparaten reagerar. Valmöten förstörs genom häckling, hot och stenkastning. Talare, valarbetare och åhörare jagas bort och till och med misshandlas av unga våldsverkare som på vissa håll fått ledigt från skolan för att sabotera. De stora nyhetsredaktionerna i landet inte bara ignorerar förföljelserna mot ett litet oppositionsparti och dess medarbetare utan vägrar konsekvent att ge dess företrädare möjlighet att föra fram sina åsikter. I stället publiceras hatiska artiklar med regelrätta lögner om oppositionspartiet. De få intervjuer som görs är vanligtvis med de förföljande extremisterna som oemotsagda får briljera med sina bravader på gator och torg. I slutänden gör oppositionspartiet ett katastrofval och det parti som praktiskt och ekonomiskt stött förföljelserna fördubblar antalet röster och blir en av regeringens viktigaste allierade.

Beskrivningen ovan leder associationerna till valrörelser i länder som Indonesien, Vitryssland eller vissa länder i Latinamerika. Det är dock inte dem som beskrivs ovan utan förra årets valrörelse här i Sverige. Oppositionspartiet var Det nya partiet (d) som startades av Ian Wachtmeister, och de extremister som förföljde det var ett spektrum av anarkister, syndikalister och kommunister understödda och finansierade av Vänsterpartiet via Ung Vänster. Som politisk sekreterare i (d) var jag själv vittne till Ung Vänsters framfart.

Den valrörelse som återges här står i bjärt kontrast till den valrörelse som presenterades för svenska folket av riksmedia. Förra årets valrörelse var en sömnig historia där uttjatade mantra om "vård, skola, omsorg" och "sänkta skatter" kastades mot varandra av politiker som knappt ens själva verkade tro på dem. Man sade att det inte fanns några avgörande skillnader mellan riksdagspartierna. De partier som uppvisade ett minimum av originalitet (som kd) eller den mest cyniska opportunism (som vänsterpartiet) fick också stora framgångar. Etablissemangets bristande engagemang i det val de själva orkestrerade resulterade givetvis i ointresse och lågt valdeltagande från medborgarnas sida, något politiker och journalister debatterade med äkta eller låtsad upprördhet efter valet. Som utomstående betraktare gnager misstanken att de istället drog en diskret suck av lättnad över det bristande intresset och dåliga valdeltagandet. Engagerade medborgare ställer frågor och kanske rent av informerar sig själva om sakernas tillstånd utan att ta hänsyn till vad som är politiskt korrekt. Alla förstår vilken katastrof det skulle kunna leda till.

Vad var det då för åsikter som skrämde etablissemanget och extremvänstern? I korthet gick Det nya partiets program ut på följande: reformera arbetsrätten för att gynna småföretagen, begränsa fackets makt (t ex förbud mot blockad av småföretag), hårdare straff för vålds- och sexualbrottslingar, slå vakt om kärnfamiljen, avpolitisera utbildningsväsendet, främja kristen etik, halvera biståndet, begränsa invandringen i enlighet med FNs konventioner, avskaffa landstingen och sist men inte minst rädda kärnkraften.

Häcklingar, hot och äggkastning
Ung Vänster och dess allierade (anarkosyndikalister, SUF, Revolutionär kommunistisk ungdom och diverse andra vänstersekter) satte snart i system att störa våra möten genom häcklande, hot, fysiska angrepp och äggkastning. €ven SSU gjorde vid några tillfällen gemensam sak med kommunister, ungsyndikalister och anarkister i störningarna av valmöten. Man spred lögner om partiet i allmänhet och Ian Wachtmeister i synnerhet. Vi var rasister, fascister, nazister, pedofiler, sinnessjuka, etc Ð och Ian givetvis värst av oss alla. Att räkna upp alla angrepp, fysiska såväl som verbala, skulle ta för stort utrymme men några exempel förtjänar att ges: 
I Karlstad blev en kvinnlig riksdagskandidat nerslagen. I Varberg slog man sönder partiets lastbil. I Lund kastades ägg och mer odefinierbara saker på talarna och lastbilen. Man attackerade Ians fru Lena (märkligt nog var det hon som blev polisanmäld). På flera olika ställen i Sverige skickades också barn i 10 till 12-års åldern fram för att attackera och provocera, säkert i vetskap om att polisen då inte kan ingripa på samma sätt som mot straffmyndiga. I Stockholm blev partiets valstuga vandaliserad inte mindre än fyra gånger på en vecka, den sista gången av en man som senare greps och påstod sig vara frilansjournalist för Expressen. Expressen förnekade givetvis detta och sanningen lär nog aldrig bli känd.

Saboterandet av valmöten ackompanjerades av mordhot och återkommande hatpost från vänsterextremister till kansliet i Stockholm. Allt polisanmäldes men har till dags dato inte lett till någon rättegång. En av polisanmälningarna är riktad mot polisen i Lund som stod passiv när vänsteraktivisterna gick bärsärkagång under vårt valmöte där. En av våra medarbetare frågade en polis varför man inte ingrep och fick svaret "har man de åsikter Ian Wachtmeister har får man skylla sig själv". Att vi sedan fick en ursäkt från Malmöpolisen förändrade inte det faktum att vårt valmöte redan var förstört. På andra platser som Stockholm gjorde polisen en berömvärd insats med tanke på de små resurser de hade till sitt förfogande. Ung Vänster kan knappast ha varit särskilt oroade för att ställas till svars för sina handlingar eftersom de lät trycka upp affischer med uppmaningar till likasinnade att komma och förstöra våra möten i Lund och Malmö.

Från maj till september pågick de konstanta trakasserierna så fort vi skulle ha valmöte. Jag blev personligen vittne till deras framfart i Kungsträdgården den 3 juli då vi fick avbryta redan innan vi börjat eftersom polisen inte kunde garantera Ians säkerhet. Senare under sommaren blev jag själv omringad av ett halvdussin synnerligen aggressiva ungkommunister då jag klistrade upp affischer inför ett valmöte vid Sergels torg. Jag undkom fysiskt våld men mina affischer revs sönder av de triumferande tonåringarna.

Mystiskt försvunna valsedlar
Förstörandet av affischer och skyltar var inte begränsat till våra valmöten utan skedde över hela landet. Det var inte bara systematiskt utan dessutom mycket grundligt. I norra Stockholm där jag var ansvarig för skyltningen låg medellivslängden för våra affischer på runt tolv timmar. Att Ung Vänster hade ett finger med där också var tydligt då man allt som oftast satte upp sina egna affischer där våra tidigare hade hängt. Partiet vars anhängare gjort detta tågade efter valet in i riksdagen för att styra vårt land tillsammans med socialdemokraterna.

När poströstningen började den 2 september så dröjde det inte många timmar innan rapporterna började strömma in från både postpersonal och vanliga medborgare om att våra valsedlar försvann under mystiska omständigheter, ibland bara några timmar efter att vi lämnat dem. Detta fortsatte dagligen ända fram till den 19 september. Exakt hur många postkontor som drabbades är oklart, men baserat på de rapporter jag själv tog emot eller fick återgivna från andra medarbetare var det över femtio och kanske så många som hundra postkontor. €ven under valdagen så försvann Det nya partiets (och även andra lokalpartiers) röstsedlar från vallokalerna i bland annat Skåne. Sverige har uppenbarligen nått den gräns när det är dags att låta FN skicka valobservatörer för att övervaka våra val.

Vilken var då medias roll? Gav man småpartierna någon plats i nyhetsrapporteringen eller granskade deras program? Frågorna är givetvis retoriska då tystnaden kring de demokratiska alternativen utanför riksdagen var kompakt. Oavsett vad vi gjorde så möttes vi av iskall tystnad eller hånfulla avfärdanden, framför allt i riksmedia. …ver 50 större debattartiklar författades av olika riksdagskandidater och medarbetare till partiet. Ingen blev publicerad. Vi känner till mer än 300 insändare som rörde partiet (många skickade kopior till kansliet för kännedom), av dessa blev högst en tiondel publicerade.

Nyhetsredaktionerna på Sveriges Television och Sveriges Radio vägrade mer eller mindre öppet att ha något med oss att göra. Expressen införde lögnaktiga artiklar, bland annat ett rent falsarium som gick ut på att Ian Wachtmeister ville inskränka yttrandefriheten för invandrare. Artikeln var ett upplägg för att Juan Fonseca skulle få utgjuta sig om det hemska nya partiet och dess onda ledare. Expressen blev fälld i Pressens Opinionsnämnd men utan att införa tydliga rättelser och ursäkter.

När Anders Ehnmark gick till närmast hysteriskt angrepp mot partiet i samma tidning senare under sommaren fick vi inte ens införa en replik. Censuren mot partiet sträckte sig över hela det politiska spektret - om det var något både socialister och liberaler kunde enas om så var det att inte släppa fram Ian Wachtmeister & Co. Mats Svegfors, chefredaktör på Svenska Dagbladet, deklarerade på ett företagarsymposium redan i februari -98 att man inte tänkte skriva om Det nya partiet. Det löftet höll han.

Listan är lika lång som beklämmande över dem som borde varit det fria ordets förkämpar men istället var – och är – dess värsta fiender. Som storslagen final på valrörelsen gick först DN (18/9) och sedan TT (20/9) ut med falska uppgifter om att Ian Wachtmeister inte längre trodde på att komma in i riksdagen och erkände sig besegrad. Det var dödsstöten mot ett parti som den breda allmänheten aldrig ens fick höra talas om. Efter valet tog facktidskriften Journalisten upp behandlingen av Det nya partiet (nr 25-26/98) och kom fram till att "dåligt samvete" hos journalister för att massmedia genom sin bevakning av valrörelsen 1991 bidragit till att Ny demokrati kom in i riksdagen gjorde att man inte ville "upprepa misstaget".

Man talar om det låga valdeltagandet som ett hot mot demokratin, men bleknar inte detta i jämförelse med riksdagspartier som låter sina ungdomsförbund agera stormtrupper mot meningsmotståndare och en journalistkår som ger sig själv rätten att redigera och manipulera den information folket får? Om nu Det nya partiets politik är så utmanande som dess belackare gjort gällande, varför tog man då inte en öppen debatt med partiet och dess företrädare? Det skulle bli uppenbart för alla och envar vad partiet har för värderingar och sedan skulle människor själva få bilda sig en uppfattning. €r det så att etablissemanget tycker det är för riskabelt att låta människor tänka själva? De kan ju komma fram till fel åsikt. Ska man vara säker på att medborgarna tycker rätt så har våra politiska och massmediala makthavare insett att det är bäst att de själva tänker åt folket, och sedan berättar för folket vad folkets vilja är. |s

Läs också: Valextra

Till startsidan