Tyranitar´s Cave

Kapitel 12

 Vägen ut

Först trodde jag att Feraligator var en av Team Rockets pokémon och att vakter var på väg.

Men Feraligator verkade inte ens försöka att anfalla oss, han verkade bara velat skoja med Tyranitar. Så fort Tyranitar hade lyckats resa på sig igen så lät han tillkännage att han inte hade tyckt om skämtet genom utstötta ett väldigt vrål.

Eftersom jag gissade att det skulle bli en intressant konversation mellan de två tungviktarna så tog jag fram mitt pokédex och slog på översättningsfunktionen.

"Din feta ödla, vad tror du håller på med?"

"Du är också en ödla och en stenskalle utan like!"

"Tror du är tuff eller? Du kanske vill ha lite sten i din urvattnade skalle?"

"Du tål ju inte en droppe vatten, din mes!"

"Du tigger om stryk!"

"Sluta genast! Ni kan inte slösa energi och tid på slagsmål här nere. Vi måste befria alla pokémon, sabotera stället totalt och rädda Olivine! Ni kan väl avreagera er genom att förstöra alla burarna istället? Men kolla först att de är tomma.", sade jag.

"Skojsigt!"

"Jag tar den högra sidan så får du ta den vänstra."

"Okej då ."

Jag stängde genast av översättningsfunktion på pokédexet eftersom batterierna skulle vara stendöda efter några minuters översättning.

Med Feraligator till hjälp så lyckades vi få ut alla pokémon på bara några minuter.

Där stod då våran lilla pokémonarmé som skulle få stoppa Team Rocket.

Den bestod av tre Squirtles som verkade vara två tvillingar och deras lillasyster, en Croconaw som verkade leda en grupp på fyra Totodiles, en familj som bestod av två Azumarill och deras tre små Marills, en Cloyster, flera Corsola som klumpat ihop sig till ett gående korallrev i miniformat, tre Golduck, en Kingler och kanske 20 stycken Krabby.

Alla gick ut ur grottrumet med burarna och de pokémon som vi befriat ställde sig i en liten hop och började prata nervöst.

När vi var säkra på att alla var ute så fyllde Feraligator fångrummet med vatten och Tyranitar slog till ovanför dörröppningen så att den rasade in. Nu skulle de minsann aldrig kunna få igång den maskinen igen.

Jag och Jack försökte förklara för den oroliga pokémonhopen att vi skulle hjälpa dem ut om de lovade att hjälpa oss att rädda Olivine. Men de ville inte lita på människor igen eftersom människor hade satt dem i bur och inte alls brytt sig om dem. Tyranitar försökte också förklara för dem men de litade inte på honom heller.

Då fick jag det telepatiska meddelandet från Hypno där de berättade att de hade hittat en utväg och att det inte var särskilt långt. Hypno sade också att han skulle guida mig till dem.

Under tiden som jag hade fått det telepatiska meddelandet så verkade Feraligator ha talat med de befriade pokémon och kommit överens med dem.

Jag började springa som Hypno guidade mig och de andra sprang efter. Feraligator och Tyranitar fick snart några fripassagerare på sina ryggar som inte kunde springa så snabbt.

Efter några minuters språngmarsch så såg jag dagsljuset och några silhuetter som tillhörde mina vänner.

"Hej på er!", sade Mitch glatt.

Vi stod nu alla på en ö som var stor som en tennisplan. Den hade ett stort hål i mitten som vi kom upp genom, kanterna var ungefär en meter höga och ganska branta.

"Om vi rider på varsin vattenpokémon så borde vi kunna hinna före Tsunamin till Olivine", sade jag och satte mig på Feraligators rygg.

Feraligator tog lite sats och sprang fram för att göra ett dyk. Vi landade i vattnet med ett stort (mag)plask. Men konstigt nog så rörde vi oss inte en centimeter fastän Feraligator simmade så snabbt han kunde. Jag tänkte att Feraligator kanske hade fastnat i någonting så jag sa åt honom att sluta simma så att jag skulle kunna ta loss det.

När han slutade simma så kände jag plötsligt att vi slungades tillbaka mot ön. Vi slog i klippkanten med sådan våldsam kraft att jag flög upp på ön och landade flera meter från kanten. Feraligator slungades också upp och landade på ryggen precis vid kanten.

"Varför simmade ni så fort och baklänges också?", frågade Andrew.

"Vi simmade inte, det måste ha varit de undervattenströmmar som bildas efter stora vågor som slungade tillbaka oss."

"Det verkar inte som om vi kommer att kunna simma någonstans på ett tag." ,konstaterade Jack.

Fortsättning följer ...