Krönikor: Det är lördag kväll och alla festar. Inte jag. Jag tänker på framtid, nutid och det som kallas barndom. Varför spenderar jag all min tid med att kämpa för och i denna lilla världsfrämmande klick människor som kallas lajvare? Är jag född med en defekt i hjärnan som gör att jag redan som barn hade evighetsdagdrömmar om nödetider i bortre Sahara 5000 solsnurr före Kristus eller ständigt undrade hur det kändes att vara grannflickan? Kan man vara genetiskt determinerad att syssla med en viss pryl trots att man egentligen skulle göra större nytta och dunka sin skalle i väggen mindre ofta ifall man satt i en schysst fotölj vid ett pappersfyllt skrivbord där man läste statistik dagarna i ända? Jag vet inte. Kanske försöker jag bara tröstskriva lite för att jag inte kan ladda upp bilder som jag vill eftersom angelfire jävlas. Godnatt.

/Tova