Med här ikväll är också Gunnel Falk, som gick på skolan 1939-46, hennes dotter Gunilla, som gick här 1965-70 och hennes man Torsten Möllerström, som var elev på Vilans skola 1958-66. Vi täcker alltså in i stort sett åren 1939-1970, trettio år ungefär i mitten av epoken Vilans skola.

Skolan tillkom 1910, så det är nästan 100 års skolverksamhet som nu avslutas. Tidigare fanns Vilans skola i gamla Församlingshemmet, MAX hamburgerbar, och ännu längre tillbaka, på 1800-talet nere på Bryggerigatan 15.

Vilan var på den tiden vi växte upp ett blomstrande samhälle med massor av barn. Det bodde mycket folk här ute. Det var som en liten stad i staden. Allt fanns: järnvägsstation, postkontor, bibliotek, affärer av alla slag, speceriaffärer, köttaffärer, mjölkaffärer, fiskaffär, grönsaksaffär, klädes- och sybehörsaffär, urmakeri, skinnaffär, järnhandel, tobaks-och tidningsaffärer, blomsteraffär, caféer och korvkiosker, cykelaffär och cykelverkstäder, möbelaffärer, bilverkstäder, brandstation, mekaniska verkstäder, bryggerier, och vi hade de härliga Härlövs ängar, där vi lekte sommar som vinter, då översvämningarna skapade oändliga isar, som vi åkte skridskor på. På torget vid Malmströms dansade vi kring granen, som stod där varje jul.

Vi ville vara med här idag, för att berätta om hur levande Vilan var på den tiden, när skolan var full med barn i alla klassrum från första till tredje våningen och tanken på nedläggning inte fanns i den vildaste fantasin. Vi tyckte att någon från den tiden skulle vara med vid den sista skolavslutningen på vår gamla skola.

Minnena från barndomens skola följer alltid med genom hela livet. Det var inte alltid ljust och glatt. Solen lyste inte varje dag, det regnade och var trist många gånger, både utanpå och inombords. Men det var ändå här på Vilans skola som vi blev inlemmade i ett socialt sammanhang och började våra liv som samhällsmedlemmar.

Vi lärde oss läsa, skriva och räkna i de här husen. Vi fick våra första kunskaper om geografi, historia, kristendom och annan kultur här. Många av oss såg vår första film i filmsalen på tredje våningen i stora skolan. Troligen var det en naturfilm. Själv hade jag en lärare som hette Oscar Järbe. Han lärde oss hur man ympar äppelträd och odlar bin i sin trädgård på baksidan vid gymnastiksalen.

Andra lärare var Oscar Miörner och hans fru, Axel Kroon, Ella Månsson, Lizzie Holmqvist, Emelie Göransson, Axel Fridqvist, Arthur Klinthén, Nils Arup, Ruben Lunderup, Svea Palmblad bara för att nämna några namn för sista gången på den här platsen. Vaktmästaren Ludvig Ekström och hans fru får jag inte glömma. De bodde på tredje våningen i storskolan.

Vi kommer alltid att känna den där skolkänslan, när vi åker förbi de här byggnaderna, som vi hoppas blir kvar, vi känner att där började vår resa ut i livet. Där var den soliga grusplanen, där vi spelade brännboll, och där var de lummiga kastanjerna längs Genvägen, där cykelställen fanns. Och lukten från KBS. Den var oftast närvarande och påträngande, men den ingick. Ibland blev det spännande, när någon tjur hade slitit sig och skenade på Allégatan.

Från alla medlemmar i Vilans Vänner säger jag idag adjö till Vilans skola. Vi säger tack för vad vi fått genom skolan, och vi önskar alla barn och ungdomar, som nu fortsätter någon annanstans, lycka till på er nya skola.

Och vi önskar alla som bor här ute lycka till med det nya Vilan, som kanske en dag kan bli mera än tomma ytor, gator och körfält och parkeringsplatser. Det gamla Vilan kommer aldrig tillbaka, men förhoppningsvis ska Vilan finnas kvar som en stadsdel med allt fler boende, där kanske behovet av en skola en gång leder till en ny invigning i stället för avslutning.