Ca 1930

Ca 1960

Ca 1970

Bengt Jönsson: Vilans torg har jag många minnen från, framför allt under vintern. Den stora händelsen var när julgranen kom på plats, och belysningen tändes. Då var julen nära. Det var något magiskt med att gå in i granen med alla lampor tända. Man kunde klättra en bit upp och omges av ljusen. Det var som en riktig julsaga. Jag är så glad att jag minns granen på Vilans torg. Jag kan känna doften därinne bland grenarna nära stammen. Jag kan inte minnas, att någon saboterade belysningen någonsin, vilket skulle vara lätt gjort. Vi uppskattade granen, vi älskade den. Mannen som sålde julgranar hette Tage Söderholm. Jag konfirmerades tillsammans med hans son, Bertil. Vi köpte alltid julgran där. Ett pris jag minns var 4 kr.

Vi åkte också skidor på torget. Det var en liten sluttning ner från Långebrogatan, och det räckte för oss. Det handlade bara om några meter, men vi utnyttjade dem väl. Vi byggde t o m ett gupp i den korta backen. och satte skidstavar som slalomportar. Backen var väl tre fyra meter. När det låg snövallar uppe vid trottoaren blev backen lite brantare. Det var inte mycket vi behövde för att låtsas vara i fjällen. Världen var mycket större och verkligheten rymde mycket mera på den tiden, när man bara behövde fantasin för att färdas och

Det bodde en kille i Sjödahls hus, som hette Tony Ottosson. Han brukade vara med, liksom Ronny Dahlgren, som bodde i Rybohuset längst upp i en vindslägenhet. Han hade också en lillebror, som hette Lars. I övrigt var det vi ungar från Bryggerigatan som var där. Uppe vid trottoaren stod en låda som man kunde lägga gammalt bröd i som mat till änderna i Tivoliparken. Där fanns också en reklampelare just nedanför slänten. På den klistrades affischer av olika slag.

Det var inte precis några slalomskidor vi hade, utan helt vanliga trälaggar för åkning på slät mark. Bindslena lossnade ofta. Ibland stakade vi iväg längs Långebrogatan över bron, ned i Tivoliparken och åkte i Lejonbacken vid Fornstugan och i Fiskarbacken, där badhuset ligger idag. Det var en liten backe från taket på ett hus för trädgårdsredskap. Den hade nog gjorts just för ändamålet. Där brukade också finnas en spolad isplan. På Vilans torg visades också utomhusfilm, när det var valdags. Man monterade upp en vit duk på "cigarrlådans" tak och satte upp högtalare. Det var faktiskt en upplevelse, och man kunde säkert ha anordnat visningar av andra filmer också, det skulle troligen ha dragit folk, som kanske gärna betalat en liten slant för titten.

Sjödahls med Vilans torg. På denna bild är posthuset rivet och även "vårt" hus nere på Bryggerigatan.

Vid torget låg Rybos växtbesprutningsfirma i det Nybergska huset. På gården ställde man upp och rengjorde sina växtbesprutningsmaskiner, och utanför porten var gruset ofta färgat av olika gifter som hade funnits i sprutmaskinerna. De förvarade också tunnor med gift där. Jag har under senare år ofta tänkt på hur häpnadsväckande det känns idag, att gifthanteringen kunde få försiggå så öppet och utan några skyddsanrodningar. Marken var ofta färgad i olika kulörer av giftet, och där sprang vi barn, och där gick även vuxet folk. Man fick det på skorna, när man lekte där, så när man kom hem, blev det tillsägelse för att man varit vid Rybos och lekt. Gifter hade respekt med sig även på den tiden. Ronny och Lars Dahlgren bodde i huset längst upp på gaveln som vette mot norr. Jag vet inte om de for illa av Rybos preparat. Inte hade det varit möjligt att ha en sådan rörelse mitt bland folks bostäder idag i alla fall. På Rybos trappa satt vi och räknade bilar. Helst skulle det vara bilar med exotiska registreringsskyltar, inte L- och M- t ex, det var för vanligt. K- var inte heller upphetsande. Utländska skyltar förekom aldrig. En helt meningslös sysselsättning, men vi hade roligt. Och det har väl också en mening?

Tvärs över Långebrogatan, mittemot Sjödahls låg posten med biblioteket på andra våningen. Ett enda litet rum på kanske 30-40 kvadratmeter alldeles fullt av äventyr och upplevelser. Romaner och bildverk, ungdomsböcker och facklitteratur. Hur kunde ett sådant litet rum innehålla så mycket? Där fanns också plats för en kamin och ett bord, där bibliotekarien satt, inte stort visserligen. Den bibliotekarie jag minns bäst var Norén, som också arbetade i Littorins bokhandel vid Lilla Torg.

När jag var riktigt liten gick jag med far till biblioteket. Det var öppet ett par kvällar i veckan. Far lånade gärna böcker av arbetarförfattarna: Fridegård, Lo-Johansson, Fridell m fl, Moberg, Salje, Browallius, Siwertz o s v. Jag bläddrade i bilderböcker om Andra världskriget. Minns att en bild av Mussolini, när han blivit hängd upp och ned, var hemsk och skrämmande. Det lilla biblioteket där uppe på vinden betydde mera för fler människor genom åren än alla glaspalats som idag stoltserar med pretentiösa arkitektoniska bokhallar, där böckerna försvinner bland allt utanverk. Ett bibliotek ska numera vara en imponerande byggnad mera än böcker som trängs i ett litet rum. Men det var mysigt att trängas med böcker och människor i spisvärmen på Vilans bibliotek. Folk såg varandra. Vi kände varandra. Det lyste på långt håll från de två fönsterna i utbygget mot Långebrogatan. När posthuset med biblioteket revs runt 1970 var det en 100-årig bibliotekstradition som gick i graven. Det var det inte många som visste. Inte jag heller.

Någon torghandel förekom inte, vad jag kan minnas, och det är lite konstigt, tycker jag. Det var bara Pella som sålde grönsaker på andra sidan gatan vid Lavessons. Kanske var det cirkus på torget någon gång, men jag är inte säker på det, platsen var nog egentligen för liten för det.

Gatan hitom posten, in mot stan alltså, ledde ned till Långebro Mekaniska och Lassessons Billackering. På hörnet låg Cykel-Pelles cykelaffär och verkstad.

I huset efter Pelle Monarks hade Walfrid Svenssons möbelaffär funnits. Den minns jag inte, möjligen mycket vagt, men det bör ha varit där Pärssons Läder fanns, innan de flyttade bort i Rybohuset. I lokalen öppnade en TV-affär, som sålde det danska märket Arena. Det var något av de första åren av 1960-talet. Walfrid Svenssons möbelverkstad bör ha funnits i de lokaler på baksidan, som sedan Lassessons Billackering disponerade.