Det bodde en kille i Sjödahls hus, som hette Tony Ottosson. Han brukade vara med, liksom Ronny Dahlgren, som bodde i Rybohuset längst upp i en vindslägenhet. Han hade också en lillebror, som hette Lars. I övrigt var det vi ungar från Bryggerigatan som var där. Uppe vid trottoaren stod en låda som man kunde lägga gammalt bröd i som mat till änderna i Tivoliparken. Där fanns också en reklampelare just nedanför slänten. På den klistrades affischer av olika slag.
Vid torget låg Rybos växtbesprutningsfirma i det Nybergska huset. På gården ställde man upp och rengjorde sina växtbesprutningsmaskiner, och utanför porten var gruset ofta färgat av olika gifter som hade funnits i sprutmaskinerna. De förvarade också tunnor med gift där. Jag har under senare år ofta tänkt på hur häpnadsväckande det känns idag, att gifthanteringen kunde få försiggå så öppet och utan några skyddsanrodningar. Marken var ofta färgad i olika kulörer av giftet, och där sprang vi barn, och där gick även vuxet folk. Man fick det på skorna, när man lekte där, så när man kom hem, blev det tillsägelse för att man varit vid Rybos och lekt. Gifter hade respekt med sig även på den tiden. Ronny och Lars Dahlgren bodde i huset längst upp på gaveln som vette mot norr. Jag vet inte om de for illa av Rybos preparat. Inte hade det varit möjligt att ha en sådan rörelse mitt bland folks bostäder idag i alla fall. På Rybos trappa satt vi och räknade bilar. Helst skulle det vara bilar med exotiska registreringsskyltar, inte L- och M- t ex, det var för vanligt. K- var inte heller upphetsande. Utländska skyltar förekom aldrig. En helt meningslös sysselsättning, men vi hade roligt. Och det har väl också en mening?
När jag var riktigt liten gick jag med far till biblioteket. Det var öppet ett par kvällar i veckan. Far lånade gärna böcker av arbetarförfattarna: Fridegård, Lo-Johansson, Fridell m fl, Moberg, Salje, Browallius, Siwertz o s v. Jag bläddrade i bilderböcker om Andra världskriget. Minns att en bild av Mussolini, när han blivit hängd upp och ned, var hemsk och skrämmande. Det lilla biblioteket där uppe på vinden betydde mera för fler människor genom åren än alla glaspalats som idag stoltserar med pretentiösa arkitektoniska bokhallar, där böckerna försvinner bland allt utanverk. Ett bibliotek ska numera vara en imponerande byggnad mera än böcker som trängs i ett litet rum. Men det var mysigt att trängas med böcker och människor i spisvärmen på Vilans bibliotek. Folk såg varandra. Vi kände varandra. Det lyste på långt håll från de två fönsterna i utbygget mot Långebrogatan. När posthuset med biblioteket revs runt 1970 var det en 100-årig bibliotekstradition som gick i graven. Det var det inte många som visste. Inte jag heller. Någon torghandel förekom inte, vad jag kan minnas, och det är lite konstigt, tycker jag. Det var bara Pella som sålde grönsaker på andra sidan gatan vid Lavessons. Kanske var det cirkus på torget någon gång, men jag är inte säker på det, platsen var nog egentligen för liten för det. Gatan hitom posten, in mot stan alltså, ledde ned till Långebro Mekaniska och Lassessons Billackering. På hörnet låg Cykel-Pelles cykelaffär och verkstad.
I huset efter Pelle Monarks hade Walfrid Svenssons möbelaffär funnits. Den minns jag inte, möjligen mycket vagt, men det bör ha varit där Pärssons Läder fanns, innan de flyttade bort i Rybohuset. I lokalen öppnade en TV-affär, som sålde det danska märket Arena. Det var något av de första åren av 1960-talet. Walfrid Svenssons möbelverkstad bör ha funnits i de lokaler på baksidan, som sedan Lassessons Billackering disponerade. |