”Ondskan” av Jan Guillou Reflektioner och tankegångar över boken Ondskan som skrevs av Jan Guillou och gavs ut av Norstedts förlag 1981. Boken var Jan Guillous debutbok och den har under dessa år lästs och älskats av folk i alla olika åldrar. Det är en engagerande och känsloladdad bok med många moraliska och våldsamma aspekter och frågeställningar. Boken handlar om Erik och hans minst sagt hårda uppväxt i en familj på 50- talet. Erik är en pojke som tvingas att växa upp inom sig själv alldeles för tidigt. Han tvingas till en inre mognad pga. den regelbundna misshandel han utsätts för av sin styvfar. Jag får intrycket av Erik när jag läser boken att han har en unik förmåga att vända de onda sakerna han erfar hemma till en styrka, båda psykiskt och fysiskt. Den smärta som slagen innebär kan Erik stänga ute tack vare hat och en inre vilja att stå ut, att visa att det inte gör ont och att hans fars frenetiska och återkommande slag och glåpord inte kan nå honom. Han vänder sig in i sig själv och flyr verkligheten genom att fly till "det blå ljuset", den eld av hat, hämnd och vrede som brinner inom honom. Det är denna eld som hjälper honom i hans kamp mot smärta. Erik vet att det krävs en otrolig självsäkerhet för att kunna vara den ledartyp han är, att den är en nödvändighet för att få respekt och ledarskap i gänget - och utanför! Hans självsäkerhet känns som om den, trots hans förnedrande erfarenheter, kommer inifrån och är äkta. Den känns så genuint beskriven så att det bara är mina egna funderingar som kommer fram till att någonstans därinne måste det finnas en liten, liten pojke som bara vill bli kramad och känna kärlek. Inte kan väl en människa vara så stark att han klarar av en sådan grym behandling utan att självförtroendet får sig en törn? Ändå känns det som om det hela tiden är Eriks styrka och självförtroende som dominerar hans personlighet. Styrkan att han egentligen aldrig ens vill bruka våld och självförtroendet som gör det möjligt för honom att använda ordens makt istället för våldets. Våldet Erik utsätts för hanterar han på olika sätt. Sin styvpappas slag lär han sig att hantera på det sätt så att det minimerar risken för att han och andra ska utsättas för ytterligare våld. Han försvarar sig själv genom att vända sitt hat mot sin styvpappa och alla de som behandlar honom orättvist inåt mot sig själv. På något sätt omvandlar han detta hat till ett försvar som är så pass effektivt att han kan utstå misshandeln utan att försöka att försvara sig själv. I sin första skolan har Erik rollen som den fruktade, han som slåss obarmhärtigt och är ledare för gänget. Han och hans vänners organisation bygger helt på hot och utförande av våld och det är Erik som står för de flesta slagsmålen, i alla fall i början. Men efter inte en alltför lång tid vid Läroverket märker man en tydlig förändring i Eriks attityd till våldet och han inser alltmer att det våld han riktar utåt är likvärdigt det våld han utsätts för hemma. Istället för att öka antalet slagsmål försöker Erik på ett smidigt sätt att undvika dem, bl a genom att skicka sina vänner istället eller använda sin respekt till att hota de som inte ville gå med på organisationens villkor och regler. Den stora vändpunkten för det våld Erik utdelar tycker jag är när han blir "rellad" från Läroverket och sitter på tåget på väg till sitt nya liv på Stjänsberg. Där på tåget får man följa Eriks tankegångar parallellt med att han för ett samtal med en medpassagerare. Hans tankar om att börja ett nytt liv som den okända Erik från Stockholm, den flitiga eleven som ville ha resultat och ogillade våldet. Hans entusiasm över att få en chans att ändra sitt liv eftersom han lämnar pappans tortyr bakom sig och den stämpel som ligist han ådragit sig på Läroverket, den förvånar och förbryllar mig. Att en sådan människa ens kan föreställa sig ett liv utan våld vittnar för mig ännu en gång om Eriks inre styrka. När Erik anländer till Stjärnsberg är han full av förhoppningar och en vilja att starta om sitt liv. Att göra något av sig själv och de studiemöjligheter han själv vet att han har. Men hans förväntningar blir minst sagt inte uppfyllda. Stjärnsberg är en skola fylld av terror, precis som Läroverket. Men terrorn är av en helt annorlunda sort, den är mer hotfull och intensiv. Skolan styrs av eleverna när det inte är lektionstid. Bland det första Erik får reda på när han kommer till Stjärnsberg är att lärarna aldrig slåss, och detta blir han självklart väldigt glatt överraskad över. Men. Eleverna har bildat "Rådet" som består av fjärderingare, och detta råd är de personer som styr och för den berömda Stjärnsbergskamratandan, som innebär att "Rådisarna" (som medlemmarna i rådet kallas) läxar upp, förnedrar och misshandlar de som är "käftiga" och yngre. De yngre eleverna erfar de s k "peppisarna" som innebar ett slag i huvudet med änden av en kniv vid måltiderna p g a dåligt bordskick eller bara för att tillfredsställa lusten till att förödmjuka någon. Erik tolererar så klart inte detta, även om han beslutat sig för att undvika våld tills det är absolut nödvändigt. Han vägrar till en början och blir dömd till en massa olika straff av rådet. Våld mot de som är "käftiga" är inget ovanligt och Erik råkar ut för en hel del tråkigheter av de äldre eleverna, mest av fjärderingare och elever ur rådet så klart. Erik provocerar och försöker vända resten av de dåligt behandlade mot ledaren av rådet för att få en förändring, men rådets makt och respekt är så mycket djupare än vad Erik kan förstå. Men de förändringar han lyckas få igenom på Stjärnsberg är ganska anmärkningsvärda trots allt. Han lyckas vända flera elever mot opinionen, framförallt sin rumskompis och framtida bästa vän Pierre lyckas han ge självförtroende genom att vara hans vän och ge stöd när de har det svårt att tampas med rådet. Lärare och vuxna i omgivningen vet vad som försiggår, de grova misshandlarna, den förödmjukande attityden och förskräckliga makten som de äldsta eleverna tar till när någon inte lyder eller behöver lite av Stjärnsbergs kamratanda. De vågar helt enkelt inte göra något, jag tror att det är där det hela sitter. Lärare är själva rädda för elevernas makt och inflytande och blundar hellre med förklaringen om att det är bra för disciplinen och uppfostran till det kommande vuxenlivet. Hela organiseringen med elevernas egna system har hamnat i mycket större proportioner än vad man någonsin kunde räkna med, och nu har det hela sträckt sig långt över lärare och rektor, nu ligger makten helt hos Rådet, ondskan, som ingen i de vuxnas värld kan påverka eller förhindra. Ska Rådet bekämpas måste det göras genom en insats från en stark, modig och handlingsstark människa. Någon som Erik. Själva sättet Jan Guillou skriver på är lätt att läsa och förstå vilket gör att jag skulle kunna rekommendera boken till väldigt många. Själv fastande jag för den och jag kunde inte lägga ifrån mig boken en enda gång! Men. det känns som om det fattas någonting som hade kunnat gjort boken ännu bättre. Jag kan inte sätta fingret på det men det känns som om lite av glöden som man märker bland andra framstående författare är lite förlorad. T ex Colleen McCullough eller L.M Montgomery målar ut sina böcker på ett helt annat sätt, med en annan glöd och inlevelse. Kanske är det inte rätt att jämföra en mans debutroman med två av mina favoritförfattares verk, men det kan man ju inte som läsare låta bli att göra. Mikaela Rydén MP1B:1