Du var min son.

Du var mitt allt.

Du va min ängel.

 

Nu är du min himmel.

Mina sjöar och hav.

Nu är du mina skogar och ängar.

Du är vinden som smeker min frostbitna hud.

Du är min vita måne i mörkret.

Du är alla stjärnor på den nattsvarta himmelen.

 

Du är den första jag tänker på när jag vandrar genom skogen.

Den första skugga jag ser på sjön när jag går bredvid.

Jag kan känna dig gåendes bredvid mig.

Även om det bara är vinden jag känner.

Men jag vet.

Jag vet att det är du.

Och du , du är min SON!

 

Nu är hösten här och kylan infinner sig.

Frosten ligger på marken och den vita iskalla snön är på väg.

Jag kan åter igen se hur rosenbusken vissna.

Rosorna tappar sina vackra blad.

Och åter igen så finns bara taggarna kvar på busken.

Och man kan åter igen se allt dö.

Och så även jag.

 

Ännu än gång lyckas sorgen och smärtan ta död på mig.

Jag kan gå. Jag kan stå. Jag kan le. Jag kan prata.

Men det är bara ett skal ni ser.

För jag kan inte skratta ,sova, äta , känna lycka eller glädje.

Må bra? Vad är det? Ja, jag vet inte.

Åter igen så går min själ i dvala.

Och räkna inte med att min själ vaknar till liv förrän den hittat en ny själavårdare!

 

© Katta Sigurdsson