Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Ett år senare

Säg mig hur?

Alla verkar veta hur allt ska vara.
Hur man ska känna, vad man bör klara.
Nu har det gått ett år.
Sörja man inte längre får.
Man borde tänka på allt fint man har.
Allt det andra som finns kvar.
Vad ska man göra när kroppen värker och hjärtat blöder?
Ge mig det koncept ni tror jag behöver.
Jag kan inte sopa undan och glömma.
Det som jag innerst i mitt hjärta vill gömma.
Låt mig få sörja på mitt sätt.
Tror inte att något sätt är rätt.
Varför måste jag min sorg försvara?
Kan någon det för mig förklara?

Skrivet av Agneta 990606 Ett år efter lille Lucas bortgång

Den 6 juni 1999

Det var en tung dag men en mycket vacker dag. Vi gjorde i ordning ett litet "minnesbord" där satte vi Lucas gosedjur, små minnessaker och vackra blommor. Hela familjen åkte upp till Barn C, där vi hade en fin minnesstund. Lucas patientansvariga sjuksköterska Eva jobbade den dagen så det passade bra. Precis klockan 14.10 var vi där. Det var klockan 14.11 som lille älsklingen lämnade oss för ett år sedan. Storebror Carl ville att vi skulle ha en tyst minut, och det hade vi. Vi satt och minndes alla fina stunder vi haft med vår lille son. Det märkliga var att alla jobbiga stunder var som bortblåsta!!! Allt var så fridfullt. Jag gick runt i rummet och kände på alla grejer, lampor skötbord, möblerna som fanns i rummet. Jag grät, det var inte så längesedan vi satt där med vår äskade lille pojke!!!!! Kunde känna igen alla lukter det kändes bara som om vi varit bortresta och kommit hem.Ändå kändes det alltför längesedan vi höll vår lille kämpe i vår famn. Det gjorde så ont i hjärtat samtidigt som det kändes skönt. Svårt att beskriva känslan!

Efter att vi varit på sjukhuset åkte vi hela familjen upp till graven och tände ett ljus! Syskonen lade dit små brev, blommor och hälsningar till Lucas. Det var många som hade lagt dit blommor och en mamma som mist en dotter hade gjort en jätte fin katt utav en sten och satt dit! Det kändes fint! Hemma gick hela dagen till att minnas och sörja lille Lucas, en del kom med blommor och en del ringde till oss. Dagen var trots allt mycket vacker. På natten kom dikten ovan till mig!

Året som gått har inte varit lätt! Många gånger har jag varit färdig att ge upp. När det varit som svårast har jag tänkt på lille Lucas vilken kämpe han var. Tror inte att han skulle vilja ha en looser till mamma! Det är därför jag kämpar vidare. Det har inte blivit så många dikter som tidigare. Jag bearbetar min sorg genom att hjälpa andra drabbade föräldrar, och människor i kris. En period kände jag mig helt under isen, då sökte jag hjälp hos en psykolog. Det har hjälpt mig oerhört mycket. Livet kommer aldrig att bli som tidigare, men jag jobbar på att det trots allt ska kunna gå vidare. Det blir lättare och lättare med tiden. Tiden läker inte såren, de rivs lätt upp igen, men man överlever och kan kanske med tiden lära sig att ta vara på livet och inte ta allt för givet. Var tacksam för det du har, och ta vara på livet! Det går aldrig i repris!

Till dig som inte själv drabbats vill jag säga. Be inte en människa som har sorg att glömma, hjäp istället den drabbade att minnas! Sorgearbetet består inte i att glömma den döde, utan i att inte gräva ned sig i det som var och som aldrig kommer igen! Man varken kan eller ska glömma, men man får lära sig att leva med sorgen.

Att skriva är ett bra sätt för mig att få ordning på mina tankar och känslor.Även om ingen annan läser det, får man utlopp för sin kaos och alla känslor. Med tiden kommer sorgen på avstånd. Det gör inte lika ont. Dock får man vara beredd på att återfallen kommer ibland, det blir längre mellan gångerna och det går lättare att komma upp ur gropen!

Jag vill tacka alla goa människor som stöttat oss i vår sorg. Utan er hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag har fått många fina vänner i olika föräldrarföreningar. Den som själv drabbats har lättare att förstå hur fruktansvärt det är att förlora ett barn.Tack alla som hjäper oss att bevara minnet av lille Lucas levande. Ni andra som inte stöttar oss, det finns faktiskt sådana också, jag försvarar er med att ni inte förstår bättre!

SAKNADEN EFTER LILLE LUCAS KOMMER ALLTID ATT VARA LIKA STOR!TRO INGET ANNAT! MEN VI HAR EN TRÖST, OCH DET ÄR ATT VI SKA FÅ TRÄFFAS IGEN!!!!

Ytterligare ett år har gått

Den 6 juni 2000

Det har nu gått två år sedan vår älskade lille ängel lämnade oss. Ett nytt millenium dessutom. På något sätt har sorgen fått ett annat perspektiv. Jag har hela tiden haft en egoistisk sorg då jag har tänkt att hur ska jag orka leva? Varför skulle just vi drabbas? osv osv. Jag frågar mig fortfarande det men nu kan jag se sorgen ifrån en annan synvinkel. Jag vet att Lucas har det bra, att han slipper lida och kämpa för sitt liv. Det ger mig tröst att veta att min lille älskling inte plågas längre. Ibland längtar jag så oerhört efter honom, och det gör då ont i hela min kropp. Hans mjuka små armar, hans lilla hand som höll hårt i min hand. Å, vad det gör ont ibland. Den 6 juni är ju som alla vet Sveriges nationaldag. I skolan ska det firas, flaggan ska hissas och storebror Carl skulle på skolresa. Vi har svårt för den dagen då den på något sätt ska vara Lucas dag. Det är inte mycket annat som kretsar omkring oss då. Faktum är att det var fler människor som kom ihåg den dagen än för ett år sedan. Många vackra blommor och kort på hans grav, ljus som lyste hela dygnet. Hemma tände vi ljus omkring ett fotografi på Lucas, så hade vi gula och lila violer i en vas. Vi har beställt en liten ljuslykta från Små änglar där det står vår lille ängel Lucas på. Den är så vacker och det är två små änglar kring hans namn. Nätterna innan den 6 juni kom dessa två dikter till mig.

Bara för en dag

Om jag bara för en dag, fick hälsa på dig i sommarlandet ett slag.
För det är väl där du bor? Min älskade lillebror.
Vi kunde leka tafatt på ängen, läsa sagor och busa i sängen.
Jag ville gå på de ställen du går, veta vad du tänker och hur du mår.
Är du ledsen, längtar du efter mig ibland?
Vem tröstar dig då och håller din hand?
Han som alltid väntar, vet han att jag längtar?
Tänk om jag bara för en dag, då hade jag hos dig stannat kvar.

Mamma 000603

Början blev slutet

Just när allting börjat, tog det slut.
När vi klev på tåget, visste vi inte att slutstationen var så nära.
Vi hade packat väskan full av förväntan, drömmar och visioner.
Vi fyllde väskan med kärlek, tillit ömhet och tro.
Allt vi ville lära dig fanns också där.

Tåget körde så fort, vi kastades hit och dit
Passerade dalgångar och höga berg.
Tiden blev så kort för plötsligt rycktes du bort.
Fast vi tiggde och bad, att du skulle få stanna,
tvingades du ändå kliva av.
Ur din väska plockar vi saker vi ej lagt i.
Smärta, sorg, längtan och förtvivlan.

Tittar i din väska då och då.
Längst ner i botten fann jag en dag, något jag ej tidigare sett,
saker som tröst, hoppet om att vi ska ses igen.
I din lilla väska ryms mycket kärlek och massa vackra minnen.
Det är de som får mig att orka resa vidare,
när tåget fortsätter färden på livets räls.

Mamma Agneta 00-03-26

Ett år till har passerat

Det tredje året

Vem har hittat på att tiden läker alla sår? Det måste vara någon som inte mist ett älskat barn. Sorgen gör fortfarande lika ont, saknaden är lika stor, men sorgen har fått ett annat perspektiv. Visst ramlar jag då och då ner i det djupaste av alla hål, men jag har på något vis lättare att ta mig upp igen. Ibland kan jag faktiskt känna en stor tacksamhet över att just jag fick bli mamma till världens finaste pojke, det är jag ju även om jag inte får ha min lille son här hos mig. Vi har flyttat till Stockholm, bytt arbeten och skolor.

I början trodde jag att det var en flykt från sorgen. Numera ser jag det som en chans till att kunna gå vidare i livet.

Den 6 juni år 2001 var en jobbig dag.Dels för att graven var så långt bort ifrån mig. Familjen hade ännu inte flyttat hit, så jag var totalt ensam. Det kändes tungt.Dessutom hade jag en enorm svacka. Har hört att tre år efter en så stor förlust är det vanligt att "dimpa ner" igen!

Tänker ofta på att vi skulle haft en 3½ åring springandes runt i huset, ibland är den bilden svår att fånga, då det oftast dyker upp en 6½ månaders baby på min näthinna!

För att hedra Lucas minne på något sätt. Började jag dagen med att tända ljus framför hans foto. Jag spelade Carolas skiva med sången "Inte ett enda barn fick förgäves liv någon gång" På eftermiddagen åkte jag till en minneslund i den församling som vår dotter Matilda föddes i. Hammarbykyrka i Upplands Väsby. Kände hans närvaro på något sätt. Dessutom var det ju hans storasysters födelseförsamling. All kändes lugnt och fridfullt. Numera är jag en av kontaktpersonerna i FFSD=Föräldra Föreningen Spädbarnsdöd. Arbetet med att hjälpa nydrabbade hjälper mig i min egna sorg.

Varje år har det kommit några dikter för mig.Så även denna gång!

Fortfarande sorg

Har du fortfarande sorg? Är frågan jag får.
När ska du glömma? Det har ju gått några år.
Vad ska jag glömma? Att jag är en mamma?
Klart jag har sorg, med tiden inte riktigt densamma.
Vissa dagar ser jag solen åter skina.
Hör fåglar kvittra , ser blommor fina.
Andra dagar jag bara gråter.
Smärtan ångesten tar tag i mig åter.
Om jag skulle samla alla tårar jag gråtit har.
Skulle de bilda ett jätte hav.
Förstår du varför jag ej alltid ler?
När jag säger nu orkar jag inte mer.
Jag vill gå vidare men inte glömma.
Alla vackra minnen i mitt hjärta gömma.
Hjälp mig att minnas, när det är svårt för mig finnas.

Varje liten del

Varje liten del av mej.
Saknar, längtar efter dej.
Ingen förstår att jag sörjer än.
Ryck upp dej, ja kom igen!
Tre år har det ju gått.
Borde du inte bättre mått?
Tre år vad är det?
Jämfört med en evighet.
Tungt att sorgen försvara.
Låt den bara få vara!

Fyra år av sorg

2002

Läs vilka fina hälsningar vi fick
den 6 juni 2002

Klicka här!