Julen står utanför vår dörr.
Den har ingen glädje med sig som förr.
Den brukar bringa glädje i själ och sinn.
I år kan den inte ta sig in.
I detta hus bor sorgen, saknaden av en liten son.
Glädjen känns avlägsen, allt är som ett hån.
Alla förväntningar vi bar.
Endast tomhet och smärta blev kvar.
Så förlåt julen, du som varit vår vän.
Kanske vi nästa gång släpper in dig igen!
Skrivet av Mamma Agneta 981220
>
Fortfarande sorg
Har du fortfarande sorg? Är frågan jag får.
Varje liten del
Varje liten del av mej.
Bara för en dag
Om jag bara för en dag, fick hälsa på dig i sommarlandet ett slag.
Mamma 000603
Början blev slutet
Just när allting börjat, tog det slut.
Tåget körde så fort, vi kastades hit och dit
Tittar i din väska då och då.
Mamma Agneta 00-03-26
Så svårt
Så mkt tankar när natten kommer på
Det är så mycket fint jag ser
Mamma Agneta
När ska du glömma? Det har ju gått några år.
Vad ska jag glömma? Att jag är en mamma?
Klart jag har sorg, med tiden inte riktigt densamma.
Vissa dagar ser jag solen åter skina.
Hör fåglar kvittra , ser blommor fina.
Andra dagar jag bara gråter.
Smärtan ångesten tar tag i mig åter.
Om jag skulle samla alla tårar jag gråtit har.
Skulle de bilda ett jätte hav.
Förstår du varför jag ej alltid ler?
När jag säger nu orkar jag inte mer.
Jag vill gå vidare men inte glömma.
Alla vackra minnen i mitt hjärta gömma.
Hjälp mig att minnas, när det är svårt för mig finnas.
Saknar, längtar efter dej.
Ingen förstår att jag sörjer än.
Ryck upp dej, ja kom igen!
Tre år har det ju gått.
Borde du inte bättre mått?
Tre år vad är det?
Jämfört med en evighet.
Tungt att sorgen försvara.
Låt den bara få vara!
För det är väl där du bor? Min älskade lillebror.
Vi kunde leka tafatt på ängen, läsa sagor och busa i sängen.
Jag ville gå på de ställen du går, veta vad du tänker och hur du mår.
Är du ledsen, längtar du efter mig ibland?
Vem tröstar dig då och håller din hand?
Han som alltid väntar, vet han att jag längtar?
Tänk om jag bara för en dag, då hade jag hos dig
stannat kvar.
När vi klev på tåget, visste vi inte att slutstationen var så nära.
Vi hade packat väskan full av förväntan, drömmar och visioner.
Vi fyllde väskan med kärlek, tillit ömhet och tro.
Allt vi ville lära dig fanns också där.
Passerade dalgångar och höga berg.
Tiden blev så kort för plötsligt rycktes du bort.
Fast vi tiggde och bad, att du skulle få stanna,
tvingades du ändå kliva av.
Ur din väska plockar vi saker vi ej lagt i.
Smärta, sorg, längtan och förtvivlan.
Längst ner i botten fann jag en dag, något jag ej tidigare sett,
saker som tröst, hoppet om att vi ska ses igen.
I din lilla väska ryms mycket kärlek och massa vackra minnen.
Det är de som får mig att orka resa vidare,
när tåget fortsätter färden på livets räls.
Så svårt det är att kunna förstå
Jag ser en skymt av en snart 7 månaders grabb
Jag ser en snart 8 åring med syskonen mucka lite gnabb
vad hände med livet, det blev ej som vi tänkt
allt det vackra som oss blivit skänkt
det är som ett pussel så svårt att få ihop
i natten hörs mitt förtvivlade rop
men det hjälper ej det fattas en del
Lucas min älskade underbara son
Så svårt det blev när du togs härifrån
Det fattas en stor pusselbit i mitt hjärta
I natt jag känner tomhet och så mkt smärta
