F a i d r o s

Hej, och välkommen till Faidros anspråkslösa hemsida!

Direkt till Innehållsförteckningen!

Vem är Faidros? En pseudofilosof, en lobbyist. En låtsaspoet, en cyberexistens. Ett alias. En historisk person. En mängd aspekter av Faidros kommer att gås igenom. Ideer och uppsatser mottages tacksamt!

Faidros har dock funnits som verklig person i vår tid. Läs om hans död.

Den historiske Faidros, en liten utläggning om honom finns här. Samt originaldialogen där Sokrates och Faidros talar, översatt till engelska. Min tanke är att samla så mycket material (helst på svenska) om Faidros jag mäktar.

Är skriften farlig?

Vad är en häst?

Och i vanlig ordning så blev sidan upphackad, och saknar i viss mån sammanhang. Länkar till höger och vänster. Men är inte nästan alla sidor sådana? Tack och lov för navigatorknapparna.

Är min sida tungläst? Beror det på layout eller på innehåll? Hoppas bara du får någon slags behållning. Jag skriver den mest för min egen skull, och min exhibitionistiska sida som får mig att lägga ut den på nätet.
 

Faidros är död, länge leve Faidros! - Hur Faidros upptäcktes och dog.

Jag upptäckte honom genom ett första gången genom ett rent slutsatsförfarande utifrån en  underlig händelseserie för många år sedan.  Jag hade gått till arbetet en fredag och fått  rejält  med  jobb  uträttat  före  veckoslutet  och kände mig glad över den saken och körde senare på dagen till en tillställning där jag,  efter att ha pratat med alla människor alldeles  för  länge  och alldeles för högljutt och druckit alldeles för mycket, sökte mig till ett avsides rum för att vila ett tag.

När  jag  vaknade  förstod  jag att jag måste ha sovit hela natten, för det var ljust ute, och jag tänkte "Herre Gud, och jag som inte ens vet vad värdfolket heter!"  och undrade vilka problem detta skulle leda till.  Rummet såg  inte ut  som  det jag gått till sängs i,  men det hade varit mörkt när jag kom in och hur som helst hade jag ju varit full som ett ägg.

Jag steg upp och upptäckte att det var fel kläder också. För detta var inte samma kläder som jag haft på mig kvällen innan. Och när jag öppnade dörren ledde den till min häpnad inte till något annat rum i huset utan ut i en lång korridor.

Medan  jag  gick där korridoren fram, fick jag intryck av att alla människor tittade på mig. Vid  tre olika  tillfällen  hejdades jag av främlingar som frågade hur jag mådde. Eftersom jag trodde att de anspelade på att jag varit så full  kvällen  innan  svarade  jag att jag inte hade  den minsta  baksmälla ens.  Det fick  en av dem att  skratta, men han hejdade sig nästan genast.

I ett  rum  längst bort  i  korridoren  upptäckte jag  ett bord där det försiggick något slags verksamhet.  Jag slog mig ner i  närheten och hoppades att ingen skulle bry sig om mig förrän jag räknat ut vad allt detta innebar. Men en kvinna i vitt kom nästan genast fram till mig och fråga om jag visste vad hon hette.  Jag avläste namnet på den lilla namnskylten på hennes blus. Hon märkte inte den saken och verkade häpen, och gick sedan snabbt därifrån.

När  hon  kom  tillbaka  igen  hade hon  sällskap av en man, och han tittade rakt på mig. Han slog sig ner brevid mig och frågade om jag kunde säga hans namn. Jag gjorde så, och blev lika förvånad som de över att jag visste hans namn.

"Ovanligt snabbt för en sådan sak.", sade han.
"Detta verkar som ett sjukhus", sade jag.

De instämde.

"Hur har jag kommit hit?" frågade jag och tänkte på sjöslaget. Mannen svarade inte och kvinnan såg ner i golvet. Mycket lite förklarades.

Det tog mig över en vecka att av de vittnesbörd som omgav mig sluta mig till att allt som hänt innan jag vaknade varit en dröm och att allting efter det ögonblicket var verklighet. Det enda som kunde hjälpa mig skilja mellan de två var den växande högen av nya händelser, som tycktes tala direkt emot det där med spritfesten. Småsaker dök upp, som till exempel den låsta dörr vars utsida jag inte mindes mig ha sett någon gång. Och ett papper från prövningsdomstolen där jag informerades om att någon förklarats icke tillräknelig. Var det mig de menade?

Till slut förklarade man för mig att "Ni har en ny personlighet nu." Men det konstaterandet var ju inte någon förklaring alls. Det förbryllade mig bara ännu mer, eftersom jag inte hade något som helst minne av någon "gammal" personlighet. Om de i stället sagt: "Ni är en ny personlighet", skulle allt ha varit så mycket klarare. För det skulle ha stämde med vad jag kände. De hade begått misstaget att förställa sig en personlighet som ett slags ägodel, som en kostym man bär. Men vad finns det egentilgen bortsett från personligheten? Lite kött och ben. En samling juridiska data, kanske, men förvisso inte någon  person. Köttet och benen och de juridiska uppgifterna är de plagg personligheten iför sig, inte tvärtom.

Men vem var då den gamla personligheten som de känt och trodde att jag var en fortsättning på?

Det där var den första antydan jag fick, för många år sedan, om Faidros existens. Och under de dagar och veckor som följt har jag lärt mig mycket mycket mer.

Han var död. Förintad efter ett domstolsutslag, som exekverades genom att man  sände stötar av högspänd växelström genom hans hjärnlober. Cirka 800 milliampere hade med impulstider på från 0,5 till 1,5 sekunder applicerats vid 28 tillfällen, i en process som på fackspråk kallas "ECS-förintelse". En hel personlighet hade likviderats utan minsta spår, genom en tekniskt otadlig handlig som alltsedan dess har bestämt förhållandet mellan oss. Jag har aldrig träffat honom. Kommer aldrig att göra det.

Och dock dyker sällsamma dimslöjor av hans minnen plötsligt upp och stämmer perfekt in med vägen och ökenbergen och den vitglödgande sanden runtomkring oss och jag upplever ett sällsamt sammanfall, och vet i nästa ögonblick att han måste ha varit här, annars hade skulle jag inte känna igen det. Han måste ha varit här Och när jag ser dessa säregna sammansmälta visioner och tänker på en del underliga tankefragment som jag inte har en aning om varifrån de kommer, blir jag som en klärvoajant, ett andemedium som tar emot budskap från en annan värld. Det är så det ligger till. Jag ser saker och ting med mina egna ögon, men jag ser dem med hans också. En gång var de hans.

Dessa ÖGON! Det är det som är det skrämmande. Dessa behanskade händer som jag nu ser styra motorcykeln vägen fram, de var en gång hans! Och om ni kan förstå den känsla som skapas av den saken, då förstår ni också vad som menas med verklig rädsla - den rädsla som har sin rot i vetskapen om att det garanterat inte finns någonstans att fly.

Vad är en häst? (norsk text)

Sokrates: Altså, det emne vi nettopp foreslo å utforske dreier seg om hvordan man
taler og skriver rett, og hvordan ikke. Dette må vi undersøke nærmere.

Faidros: Det er klart

Sokrates: Forutsetter så ikke en god rett og tale at taleren har kunnskap om sannheten om det han skal tale om?

Faidros: Men jeg, Sokrates, har nå hørt at det ikke er nødvendig for en som vil bli taler
å kjenne det som virkelig er rett, men bare å kjenne det som er sannsynlig i mengdens
øyne, siden det er mengden som sitter til doms. Heller ikke behøver han å kjenne hva
som er virkelig godt og vakkert, men bare det som ser slik ut, siden overtalens kunst
beror på det sannsynlige, ikke på sannheten.

Sokrates: Et ord for de vise, Faidros, er "for godt til å vrakes", men man må se til om
da har rett, og vi må spesielt se til at din påstand ikke bare forkastes.

Faidros: Du har rett.

Sokrates: La oss betrakte det på denne måten?

Faidros: Hvordan?

Sokrates: Sett jeg forsøkte å overtale deg til å kjøpe en hest til bruk i kamp mot
fienden, og ingen av oss visste hva en hest var, mens jeg visste om deg at Faidros tror
at en hest er det husdyret som har lengst ører.

Faidros: Det ville være det mest latterlige.

Sokrates: Vel, er det ikke bedre å være en latterlig venn enn en smart fiende?

Faidros: Selvsagt!

Sokrates: Vel, når en retoriker, som er uvitende om det gode og det slette, anvender
overtalelseskunst på en bystat som er like uvitende som han selv – ikke ved å prise et
stakkars esel som var det en hest, men ved å prise det slette som var det godt – og
når man etter å ha studert mengdens antagelser overtaler den til å handle slett framfor
godt, hva slags frukt vil talerkunsten høste fra den sæd som er sådd?

Faidros: Ingen god frukt akkurat.

Världen håller på att urarta. Det finns tecken på att jorden snart ska förgås. Barn lyder inte längre sina föräldrar. Alla människor vill skriva böcker. Det lutar ganska klart mot världens undergång.

Så kunde det låta för fyra tusen år sedan. Texten lär finnas på en sten som förvaras på ett museum i Istanbul. Man kan fundera över vad som vid den tiden menades med att skriva "böcker". Men om texten äger någon äkthet, måste den vara ett mycket tidigt exempel på "moralisk panik" inför ungdomens förvildning och en ny kommunikationsform.

En gång har det varit skrämmande att alla människor ville skriva, om man får tro detta vittnesbörd. Det förefaller i varje fall inte osannolikt. Ett något senare och vältaligare vittne är Platon som i en känd passage i Faidros kommenterar farorna med skriften.

Platon låter Sokrates berätta en historia för Faidros om Teut i det gamla Egypten som hade uppfunnit bokstäverna. När Teut kom till landets konung för att berätta om sin uppfinning, frågade denne vilken nytta man kunde ha av denna nymodighet. "Denna kunskap, o konung" svarade Teut "skall göra egypterna visare och mera minnesgoda." Men kungen lät sig inte övertygas. Av faderskärlek har du, bokstävernas fader, påstått det motsatta till sanningen, svarade han Teut. Skriften kommer nämligen att göra människorna glömska:

Ty i förtröstan på skriften skall man väcka sin hågkomst utifrån medelst främmande tecken, icke inifrån genom sig själv. Icke för minnet således som förmåga men för konsten att erinra sig har du uppfunnit ett medel, och icke sann visdom utan lärdomshögfärd inplantar du i dina lärjungar. Ty då de tack vare dig uppsnappa allt möjligt utan undervisande ledning, skola de inbilla sig vara mångkunniga ehuru de i själva verket mestadels äro okunniga, och de skola bli odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.

Ack Sokrates, du kan dikta upp historier du, suckar Faidros. Ja, svarar Sokrates, de gamla som inte var så visa som ni unga, nöjde sig med att i sin enfald lyssna till en sten eller ett träd, om de bara talade sanning. Men för dig, Faidros, "gör det skillnad vem och varifrån den talande är. Ty huvudsaken för dig är inte, hur det verkligen förhåller sig med själva saken".

Den något tillplattade Faidros måste erkänna att Sokrates har rätt. Det räcker med att Sokrates antyder att de gamla var visare än de unga som låter lura sig av yttre tecken och fåfängt inbillar sig att de är kloka. Mot konsten att erinra sig med hjälp av nedskrifter ställer han den inre övertygelse som han förbinder med det goda samtalet, mot de ungas självklokhet och lärdomshögfärd sätter han minnet och visdomen hos den kloka människan.

Sokrates skräder inte orden, när han varnar för skriften. Den är enfaldig med besked som tror att han efterlämnar ett storverk, när han har skrivit något. Lika enfaldig är den som tror att det är något särskilt pålitligt och orubbligt med det som är nedskrivet. Skriften har nämligen ett stort fel, fortsätter Sokrates. Ställer man en fråga till den, iakttar den en högtidlig tystnad, hur levande den än kan förefalla. Vill man ha klarare besked, upprepar den bara ett och detsamma.

Platon gjorde den skrivna prosan till ett instrument för filosofin när han skrev sina dialoger, och hans betydelse för den grekiska kulturrevolutionen kan knappast överskattas. Samtidigt lät han Sokrates övertyga sin samtalspartner om skriftens faror och uttrycka den äldre kulturens syn på äkta visdom. Platon befann sig mitt i övergången från en typ av muntlig kultur till en mer skriftlig och det präglade hans ambivalenta hållning.

Men det som gällde i Athen, var inte sant i Sparta.  Enligt Plutarchos lär Lykurgos ha förbjudit användandet av nedskrivna lagar och överenskommelser i Sparta, eftersom han ansåg att statens välgång och medborgarnas dygd bäst skyddades av de vanor och föreställningar som en god utbildning kunde inplanta i själarna. När en lag skrivs ner, förstår medborgarna den inte längre. De bara underkastar sig den.

De högre klasserna i Sparta kunde liksom athenarna läsa och skriva, men de gjorde ett mycket mer restriktivt bruk av sina kunskaper. De höll fast vid de värden som de förknippade med det muntliga tillägnandet av moral och kunskaper och bibehöll en kritisk inställning till den nya teknologin. Det är inte sista gången i västerlandets historia som en kultur medvetet avstår från att göra ett mer vidsträckt bruk av skriften.

Det talade ordet är gudomligt i de flesta muntliga kulturer, skriften ett farligt och oberäkneligt försök att härma talet. Ett annat exempel på detta är indianhövdingen Cobbs uttalande vid en långt senare tidpunkt. Han levde under 1800-talets förra hälft och tillhörde choctawstammen som de vita räknade till en av de fem civiliserade stammarna. Han anklagade de vita för deras skrift:

Den röde mannen har inga böcker och när han vill säga vad han tänker, talar han som sina förfäder från munnen. Han är rädd för att skriva. När han talar, vet han vad han säger. Den Store Anden hör honom. Skriften är blekansiktenas påhitt. Den föder bara bråk och stridigheter. Den Store Anden talar. Vi hör honom i åskan, i vindens ljud och vattnets. Han skriver aldrig.

När man talar, vet man vad man säger. Det skulle också Platon ha kunnat skriva under på. Det som genom muntliga samtal "nedskrives" i lärjungens själ, säger Sokrates till Faidros, "är i stånd att försvara sig själv och vet, när det bör tala och när det bör tiga". "Du menar" svarar Faidros " den vetandes levande och besjälade tal, av vilket det skrivna med rätta skulle kunna kallas en skuggbild." Sokrates: "Alldeles så."

Introduktion till denna sida
Den nutida Faidros upptäckt och död, i Robert M Pirsigs tappning.
Dialogen Faidros, skriven av Platon, engelsk text
Rädslan för skriften
Vad är en häst? En liten text på norska.
Den nye Faidros, Soul Asylum, bortrövanden och filosofi.

Mer levande filosofi.. Diskussioner som pågår just nu!