Utanför grottan breder Månen ut sig – stor, ljus och kylig, men här inne sprider elden behaglig värme. Runt om väggarna ligger en mängd små läderknyten, svagt upplysta av det flackande eldskenet och av det kalla ljuset som sipprar in borta vid grottans öppning. Det doftar svagt av de knippen av torkade växter som hänger uppe i taket och runt om i dunklet, och det känns ibland som att de, trots allt, hjälper mig att för några ögonblick glömma det som snart skall ske. Blommorna och knytena med månföremål av alla tänkbara slag, de saker som på sitt sätt är upphov till allt detta, tack vare dem har jag fått uppleva känslor, först av glädje och nu av sorg, och tack vare dem fick livet för en tid en mening. 

Jag minns den dagen då jag såg henne för första gången. Då visste vi ingenting om varann och hon gick ensam nere vid vattnet och letade örter i det bleka ljuset. Jag minns hennes hår som flög för vinden – det blåser på Månen, hennes bleka ansikte som skymtade bakom slingorna och så hennes bara armar.  
Något oidentifierbart kändes i mig, en känsla utan ord. 
Då hon hörde mig komma ryckte hon till och vände sig hastigt om. I hennes ansikte syntes fruktan som dock efter några ögonblick byttes mot en försiktig vänlighet. 
Leende, lite tvekande, tog hon några steg mot mig. 

Den gången visade jag henne skogen och ängarna och den porlande bäcken, för att sedan följa henne till tältet hon slagit upp i närheten av sjön. Sedan den dagen letade vi örter tillsammans och vi kunde snart kommunicera riktigt bra med varann. Hon kom från Jorden med ett uppdrag – att göra ett urval av Månens rikedomar och föra dessa med sig hem. Tiden var relativt knapp, och hon uppskattade min hjälp. Jag visade henne grottan, och det var där vi hängde växterna att torka och samlade ädelstenarna i små knyten. 
Så småningom, när jag nästan lyckats glömma bort att hon en dag skulle lämna mig, förklarade hon, liksom i förbigående, att tiden snart var kommen. Hon hade fått ihop det antal föremål som behövdes, och var nu tvungen att återvända hem. 

Elden fladdrar till när hon kommer in i grottan, och sakta vänder jag upp blicken. Hon ser på mig, skyggt och lite urskuldande, och jag blir nästan tårögd inombords. Ögonen glimmar ljudlöst bland skuggorna och jag kan bara svagt ana hennes läppars konturer. Jag tvingar min blick ifrån henne, och den dras ohjälpligt till det glänsande plåtskrinet bredvid elden. I det ska hon lägga ned det otal örter, stenar, jordar och träslag som vi samlat ihop under hennes vistelse här på Månen, för att ta det med sig hem, till Jorden. 
Hennes hand mot min kind är sval och mjuk, och jag kan inte hejda mig från att fatta den mellan mina händer och trycka den hårt. Jag tar henne i min famn, och så sitter vi sedan, tysta, och stirrar in i elden, omgivna av månluft, blomdoft och grottans omslutande väggar. 
Varsamt stryker jag håret från hennes nacke, och där låter jag min kyss vila länge, länge. Vi gråter tillsammans och längtar. 

Jag vet inte riktigt när, men sömnen tar någon gång överhanden och jag försvinner bort i ett töcken av lågor, metallblänk och henne. Drömmar om att skrinet förstörs i elden och att hon alltid kommer att vara hos mig. 

Under natten ger hon sig av.  
Jag känner henne gå, men tvingar mig tillbaka in i sömnen, tillbaka… 
Aldrig kommer hon åter att bli det hon en gång var – en främling. 
  

                                                                - betyg 4, 1992 
 
 
                                                                                                                     Tillbaka