| Dvärgens dröm Skriven av Håkan Lidén & Lennart Wastesson Jag såg en sten den var så len den strök mitt ben vid knäet Den var så grå och hård som så jag titta' på belätet Den sa till mig akta dig och sände mig till gruvan Dit kom jag så fick smaka på den ljuvligt blåa druvan En gång i min ungdom (1) En gång i min ungdom älskade jag en flicka med ljuva och rena behag hon lova' mig tro i lust och i nöd allt in till den blekaste död Hej hopp fadderi å fadderallade rej hej hopp fadderi å fadderallade rej hon lova' mig tro i lust och i nöd allt in till den blekaste död (2) Hon va' som en lilja vit uti hyn den vackraste flicka som skådats i byn ett lockande skratt en lustiger sång vi älskade sommaren lång Hej hopp fadderi å fadderallade rej hej hopp fadderi å fadderallade rej ett lockande skratt en lustiger sång vi älskade sommaren lång (3) Men kärleken vissna' kärleken dog vid Mikaels mässa hon hade fått nog hon fann sig en riker högfärdig man sa' tack och adjö och försvann Hej hopp fadderi å fadderallade rej hej hopp fadderi å fadderallade rej hon fann sig en riker högfärdig man sa' tack och adjö och försvann (4) Nu står jag vid städet sliten och grå å hammaren bultar å hjärtat också nej aldrig den flickan kommer igen hon är hos en nyfunnen vän Hej hopp fadderi å fadderallade rej hej hopp fadderi å fadderallade rej nej aldrig den flickan kommer igen men sången den trallar jag än... Harald Skriven av Martin Ahlman Ibland alla män finns en man ingen kan väl dricka som han Harald blir rätt törstig ibland Harald har konstiga vanor Ibland alla kämpar finns en man ingen kan väl strida som han Harald slåss och supa kan Harald har konstiga vanor Ibland alla karlar finns en karl flickan står med barmen bar men svärdet är det styvaste han har Harald har konstiga vanor Bonden går på åkern och sår och han hör hur ryktena går "Det är dags att låsa in sitt får." Harald har konstiga vanor Vättesången Skriven av Daniel Nilsson och Anders Jackson Jag såg en vätte en vätte jag slog Jag slog en vätte en vätte han dog Jag slog en vätte och det skvätte blod Jag slog en vätte en vätte han dog... Jag såg en Garkspark en Garkspark jag drack Jag drack en Garkspark och flickan hon stack Jag drack en Garkspark och levern den sprack Jag drack en Garkspark en Garkspark jag drack Jag såg en flicka en flicka jag tog Jag tog en flicka en flicka hon log Flickan va´ oskuld och det skvätte blod Jag tog en flicka en flicka jag tog Sitta på en krog Trad. medeltida sång (orig. titel "In Taberna") Sitta på en krog å dricka å sin ande vederkvicka så vårt anlete må skina det är bot mot död och pina här får alla djävlar sjunga å ta svärord på sin tunga sången har vi en moral i den som dricker han blir salig (pratvers) Synd och nöd vi dock ej frukta om vi blott vår aska fukta en vill halsa en vill smutta en vill rapa en vill prutta En vill gärna spela kort han spelar gärna av sig skjortan en vill kelas en vill grälas en vill spy han kan bes(t)jälas (pratvers) Först en skål för den som mäktar smäktar efter ljuvlig nektar två för vänner till vår herre tre för dem som har det värre Drick för feta drick för magra drick för hiskliga och fagra drick för krassliga och klena drick för armarna och bena Skål i alla fat och bunkar drick för fan för fulla munkar drick för loppan drick för lusen drick för hundra drick för tusen Om var männska ska bli full då räcker ej all världens gull nej krögarn tjänar på vår fylla å på honom må vi skylla all misär och all den vånda drinkare får genomstånda i gehenna må han brinna å sin svåra synd besinna Skål! Flickan och Pojken Du blåögda flicka du har en mun så röd du blåögda flicka du har en mun så röd att hava den hör dig som att kyssa den hör mig du blåögda flicka du har en mun så röd Du brunögde pojke du har en mun så röd du brunögde pojke du har en mun så röd att hava den hör dig som att kyssa den hör mig du brunögde du har en mun så röd Du blåögda flicka du har en barm så trind du blåögda flcika du har en barm så trind att hava den hör dig som att smeka den hör mig du blåögda flicka du har en barm så trind Du brunögde pojke du har en bringa bred du brunögde pojke du har en bringa bred att hava den hör dig som att smeka den hör mig du brunögde pojke du har en bringa bred ((en vers till mjuka lår)) Du blåögda flicka du har en brunn så djup du blåögda flicka du har en brunn så djup att hava den hör dig som att fylla den hör mig du blåögda flicka du har en brunn så djup Du brunögde pojke du har en fålle vild du brunögde pojke du har en fålle vild att hava den hör dig som att rida den hör mig du brunögda pojke du har en fålle vild De e´ skillnad på fôlk Skriven av Martin Ahlman De e´ skillnad på folk och fôlk somliga dricker spenvarm mjölk älgarna går uti skogen jag sitter inne på krogen Sängen är full utav halm och löss sparkar du ner mig så blir jag stöss på krogen finns billiga flicker bänken är full utav sticker Våran get han är inte kry när han har dött köper jag en ny smeden har ont i sitt huve jag har har varit i Tuve Runt vårt hus finns det mycke skog åkrarna plöjer vi med plog ekan min plöjer våger vårat dass står i låger Farmor har slagit min mor i järn farmor hon dränkte sig i en tjärn jag har tre katter i säcken dom ska jag dränka i bäcken Det finns en flicka i våran by långsmala ben och liljevit hy henne ska jag lära känna å visa en nyvässad penna Jag tycker inte om hasselnöt flickan på krogen var ganska söt det värsta med nötter är skalen min närmaste granne är galen (Här följer Bödelns rövarbands egna verser.) Bödelns band är ett fruktat gäng möter ni oss så blir det däng vi skiter i kungen och lagen vi rövar om natten och dagen Vi tycker om att sjunga glatt och vi driver in vår egen skatt när vi ser köpmän från Martha blir våra ögon svarta Våran skatt ska vi gömma nu tre steg till vänster och sedan sju fötter till höger om dasset gräver vi ner hela lasset Mjödgång Skriven av Stefan Eriksson & Lennart Wastesson Av mycken mjöd blir mången död men dör en munter död! MEN DÖR EN MUNTER DÖD! Så här ditt horn följ seden forn mot botten håll ditt korn! MOT BOTTEN HÅLL DITT KORN! Mitt horn jag tömt till törst mig dömt om mera mjöd jag drömt! OM MERA MJÖD HAN DRÖMT! Men drömmeri blir jag ej i Se här mitt horn skänk i! SE DÄR HANS HORN SKÄNK I! Drafur och Gildur Skriven av Martin Ahlman Tramp av grova kängor hörs Dvärgasång med vinden förs Ner mot liten glänta Där lömska trollen vänta Trallalaj.. Troll i bakhåll för en dvärg Snart får dvärg bekänna färg Drafur går mot skogen Med yxan redobogen Trollen väntat länge nog Smyger framåt ut ur skog Drafur står och lyssnar hör hur ugglan tystnar Plötsligt under skrik och skrän Rusar troll från alla trä'n Drafur spår : "Det tycks va'" Tid att svinga yxa Första trollet hoppas ren' Krossa Drafurs bägge ben Trolls förhoppning krossas När hals från huvud lossas Trollen blir allt fler och fler Drafur vill ej se dom mer Trollhuven är trånga Men nu är dom för många Plötsligt trollens lycka vänds Och hos Drafur hoppet tänds Genom blodröd slöja Ser han Gildur röja Troll i mängder rycker fram Drafur, Gildur blir en dram Rygg mot rygg står dvärgar Trollblod marken färgar Drafur med ett vargagrin Svingar dubbelyxan sin Trollens nackar styva med kraft han synes klyva Dvärgars vrede blivit väckt närmsta troll får skallen spräckt Se hur trollen backar Gildur klyver nackar Trollens led har krympt till slut Snart får dvärgar pusta ut Med dvärgablodet skållhett De dräper sista trollet För er som ej förstått vår sång Sjunger vi nu än en gång Att de bästa härjar Finnes i bland dvärgar Ulven och Räven Trad. folksång Jag såg en ulv, en räv, en hare jag såg dem dansa alla tre :|| Och jag dansade också med räven, ulven och en hare Och jag dansade också med Dansade gjorde alla tre. Ridom - variant hittar du här Ridom, ridom, ridom över sanden solen sjunker bortom Arnar fjäll. Mörkret breder skuggor över sanden spöken kommer fram när det blir kväll. Herren leder gångarn min Ännu ar det långt till gård och grind. Herren leder gångarn min Ännu ar det långt till gård och grind. Räven tjuter, tjuter bakom kullen fåren flyr i fruktan för hans klo. Men vem ropar, ropar ut ur mullen bergakungen stiger ur sitt bo. Fredlös han i lönndom går jagar liksom räven vilsna får. Fredlös han i lönndom går jagar liksom räven vilsna får. Älvadrottningen dansar över sanden rid, ja rid om livet är dig kärt. Fly den fagra älvadrottning handen ryttarns själ till fånge hon begärt. Bästa häst jag offra vill om jag hinner fram till Kida gill. Bästa häst jag offra vill om jag hinner fram till Kida gill. Badsången J.R.R. Tolkien Hurra för ett bad mot dagens slut, som rensar all smuts och trötthet ut! Skam den ej sjunger vid karets ring: O varma vatten, du ädla ting! Så ljuvt är strilande ljud av regn och av bäck, som porlar i dalens hägn, men bättre än regns och rännils gunst är badvattnets ånga och heta dunst. Det kalla vattnet du glad kan slå io ötstig strupa, när nöd står på, men öl är bättre som dryckessed, sen varmvattnet risslat längs ryggen ned. Vackert är vattnet, när strålar stå ur en springbrunn vit emot himmel blå, men intet fontänsorl så skönt kan bli mot det varma vattnet, jag plaskar i. Mångubbens visa J.R.R. Tolkien Det finns en krog, en glad gammal krog inunder en kulle grön. Där bryggdes det öl, som var mustigt nog, och Mångubben själv steg ditner och tog sitt rus i en kväll så skön. Och stalldrängens katt, han blev full han med och spelte på femsträngad fela. Hans stråke lopp både opp och ned, än skrikande högt, än lågt han gned- nej, vad den katten kan spela! Och värden där har en liten hund, som ler åt vad vitsar liknar. När stämningen stiger vid bordens rund, han lyssnar till skämtet var aftonstund och skrattar tills rent han kiknar. Där har dom också en vithornad ko, som en drottning så pryd och sträng, men spel gör henne så yr, må ni tro, att hon lyfter sin svans och med tjim och tjo trår dansen på grönan äng. Av silver en rad av fat dom har och skedar otroligt rent: för söndag finns det ett särskilt par, som dom putsar upp och ur skåpet tar var lördagsafton rätt sent. Och mångubben drack så att skägget frös och katten tjöt utan sans, och tallriken dansa´ och sken slog sig lös och kon i trägårn var solodansös och hunden jaga´ sin svans. Och gubbe i månen drack än ett stop och föll sen under sin stol. Där låg han och drömde om sejdlars hop, till stjärnorna bleknat vid gökars rop och gryningens tuppar gol. Och stalldrängen sa till sin fulla katt: Se månens häst har det rart! Han gnäggar och tuggar sitt betsel i natt, mens husse sig druckit plakat och platt- och solen går upp rätt snart!´ Så katten på tarm han spela sig varm, så de döda man vakna bort se. Han jämra´ och gnissla´ med avgrundslarm, och krogvärden skakade Mångubbens arm och sa: ´Hon är över tre!´ De rullade gubben till kullens krön och sparka´n mot himlens bryn, och hästen lunka´bakefter i kön och kon gjorde hjortsprång på ängen grön och en tallrik rann upp i skyn. Allt fortare gnisslade strängarna, tills hunden yla´för tolv och kon stod på huvet i svängarna och gästerna skutta´ ur sängarna och dansa´ på krogens golv. Men strängen brast med ett pling och plang, och kon föll på Månen ned och hunden skratta´ så glasen klang och lördagsfatet var ute och sprang med söndagens silversked. Och månen rulla´ bak kulle ner och solen gick upp i fläng: hon trodde knappast sin eldblick mer, för fast det är dag, hon dem alla ser stupa omkull i säng. Stigar små På härden sprakar elden glatt i huset står vår säng i natt, men vi är inte trötta mer: runt hörnet kanske snart vi ser ett träd, en sten som funna bli som ingen annan sett än vi. träd och blommor, gräs och blad skynda åstad! skynda åstad! Höjd och bäck under himmel fri- Vandra förbi! Vandra förbi! Runt hörnet kanske väntar dig en nytrådd väg, en lönnig stig, och fast idag vi lämnar den, i morgon kommer vi igen och följer glömda vägars rand till månens eller solens land Apel, törne, hassel, slån- Bort härifrån! Bort härifrån! Sand och däld och stenar än- Vi ses igen! Vi ses igen! Vårt hem bakom oss, framför oss all världens vägar. Stjärnors bloss snart tänds i natten klart och gott, när genom skuggorna vi nått. Baklom oss världen, framför oss vårt med bäddens halm och boss! Dimma, skymning, skugga sky- Vi hemåt fly! Vi hemåt fly! Eld och lampa, bröd och kött och säng för vandrarn som är trött. En gosig visa J.R.R. Tolkien Vid härdens eld jag tänker på att världen är så grann, på fjärilar och blommor små i somrar som försvann. På gula löv och spindelväv i höstar år från år med morgondimma silversträv och vinden i mitt hår. Vid härdens eld min tanke går till hur sig världen ter, när vintern ej mer följs av vår, en vår mitt öga ser. Ty ännu finns i världens rund så mycket vackert kvar och varje vår och varje lund, sin egen grönska har. Vid härdens eld jag tänker på det folk som levde förr och dem som i en varld skall gå, som stängt för mig sin dörr. Men medan så jag tänker på den tid som fanns förut, jag lyssnar efter fötter små och röster vid min knut. Farväl Farväl vi bjuda härdens ly fast regnet öser, stormar gny. Vi måste bort, förrn dag ses gry, långt bortom skog och berg och by! Till skogs, där alver bor i gläntor under högfjällsflor, vi rida över hed och myr och vet ej vart vår framtid bor. Bakom oss skräck, framför oss död! Vår säng står under himmel röd- men en gång är vår möda all vår färd är ändad, slut vår nöd. Åstad vi flyr! Til äventyr! Vi rida innan dagen gryr! Midsommarvisa Hon gick över ängen en midsommardag hon kom fram till mig och jag blev så glad, läpparna röda, klänningen vit hon gav mig en älsogsinvit. Låt oss älska under stjärnorna i natt, kom låt oss leka med mångubben tafatt, kom låt oss leka under stjärnorna i natt, kom fyll mig med din kärlek. Jag känner mig berusad fast jag inget druckit har vi två är nakna, natten är klar kärlek är som den ljuvaste musik kom låt oss bege mot fattigor. Kom låt oss älska under stjärnorna i natt, Kom låt oss leka med mångubben tafatt, kom låt oss leka under stjärnorna i natt, kom fyll mig med din kärlek kom fyll mig med din kärlek. Humle, malt & jäst Av humle, av malt och av jäst trallera! Så skapar man den dryck som smakar bäst, trallera! På åkern och i skogen, men särskilt på krogen där ölet bjudas omkring trallera! Visa vid midsommartid Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om din hals. Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står. Inatt skall du dansa vid Svartramma tjärn i långdans, i språngdans på glödande järn. Inatt är du bjuden av dimman till dans där Ull-Stina, Kull-Lina går. Nu tager du månen från blåbergets kam att ge dig en glorias sken. Och ynglen som avlats i gölarnas slam blir fålar på flygande ben. Nu far du till Mosslinda, mosslunda mor där Ull-Stina, Kull-Lina, Gullfina bor. Inatt skall di somna vid Svartrama dam, där natten och mossan är len. Vårvindar friska Vårvindar friska, leka och viska lunderna kring likt älskande par. Strömmarna ila, finna ej vila, förrän i havet störtvågen far. Klappa mitt hjärta, klaga och hör. Vallhornens klang bland klipporna dör. Strömkarlen spelar, sorgerna delar vakan kring berg och dal. Hjärtan vill brista, ack när den sista gången jag hörde kärlekens röst. Ögonens låga, avskedets plåga, mun emot mun och klapprande bröst. Fjälldalen stod i grönskande skrud, trasten slog drill på drill för sin brud. Strömkarlen spelar, sorgerna delar vakan kring berg och dal. Varulven Jungfrun skulle åt stugan gå :Linden darrar i lunden: Så tog hon den vägen åt skogen blå :Ty hon var vid älskogen bunden: Och när som hon kom till skogen blå :Linden darrar i lunden: Där mötte henne en ulv så grå :Ty hon var vid älskogen bunden: Kära du ulver bit inte mig Dig vill jag gifva min silfversärk Silfversärk jag passar ej på Ditt unga liv och blod måst gå. Kära du ulver bit int mig :Linden darrar i lunden: Dig vill jag gifva min silfversko :Ty hon var vid älskogen bunden: Silfversko jag passar ej på :Linden darrar i lunden: Ditt unga liv och blod måst gå :Ty hon var vid älskogen bunden: Kära du ulver bit inte mig Dig vill jag gifva min guldcrona Guldcrona jag passar ej på Ditt unga liv och blod måst gå Jungfrun hon steg sig så högt i ek :Linden darrar i lunden: Och ulven han gick ner på backen och skrek :Ty hon var vid älskogen bunden: Ulven han grafte den ek till rot. :Linden darrar i lunden: Jungfrun gav upp ett så hiskelit rop :Ty hon var vid älskogen bunden: Och ungersvenn sadlar sin gångare grå :Linden darrar i lunden: Han red lit´ fortare än fågeln flög :Ty hon var vid älskogen bunden: Och när som han kom till platsen fram :Linden darrar i lunden: Så fann han ej mer än en blodiger arm :Ty hon var vid älskogen bunden: Gud trösta, Gud bättra mig ungersvenn :Linden darrar i lunden: Min jungfru är borta, min häst är förränd :Ty hon var vid älskogen bunden: Vargsång Vargen ylar i nattens skog han vill men kan inte sova Hungern river hans vargabuk och det är kallt i hans dova II:du varg, du varg Kom inte hit. Ungen min får du aldrig:II Vargen ylar i nattens skog han vill men kan inte sova Men jag ska ge en grisasvans Sånt passar i vargamagar II:du varg, du varg Kom inte hit. Ungen min får du aldrig:II Sov mitt barn i bädden hos mor Låt vargen yla i natten Men jag ska ge en hönsaskank om ingen annan har tatt en II:du varg, du varg Kom inte hit. Ungen min får du aldrig:II Nocturne Sov på min arm! Natten gömmer under sin vinge din blossande kind. Lycklig och varm, snart du drömmer, flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Fångas igen, flämtar, strider. Vill inte, vill, Och blir åter kysst. Slumra min vän! Natten skrider. Kärleken vaktar dig ömt och tyst. Sov på min arm! Månens skära lyftes ur lundarnas skugga skyggt. Och på din barm, o, min kära täljer dess återglans timmarnas flykt. Helig den frid, hjärtat hyser. Mitt i den virvlande blodströmmens larm. Slut är din strid. Månen lyser. Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm! Mot alla vindar Om jag vore spelman då skrev jag tre låtar de skönsta man hörde att spela för dig. Om jag vore köpman jag köpte tre stenar som stjärnor på himlen i smycke från mig. Men jag är en enkel man och enkel i min gåva, blott tre band av sammet att smycka ditt hår. Om jag vore adelsman så höll jag tre vagnar med tre ädla hästar att föra dig till mig. Om jag vore kejsare stog 300 tjänare i 3 slott i 3 land och väntade på dig. Men jag är en enkel man och enkel i min gåva, blott tre band av sammet att smycka ditt hår. Om jag vore spelman,en köpman, en adelsman så gav jag dig annat men dock inte mer. Jag gav blott att höra, att skåda, att njuta men enkelmans hjärta ger mer än man ser. Men jag är en enkel man och enkel i min gåva, blott tre band av sammet att smycka ditt hår. Utanom, inanom allting du får i tre band av sammet till ditt vackra hår. Utanom, inamom allting jag får i tre band av sammet att pryda mitt hår. Skål II:Dricka vill jag natt och dag för vännen som jag mistat och saom jag ville ha. Dricka vill jag natt och dag för en sådan vän.:II Refr. II:Skål för dig min vän jag tömmer bägaren och dricker ur Skål för dig min vän och för en sådan vän:II II:Dricka vill jag natt och dag för alla fagra löften som hon givit till mig. Dricka vill jag natt och dag för en sådan vän.:II Refr. II:Skål för dig min vän jag tömmer bägaren och dricker ur Skål för dig min vän och för en sådan vän:II II:Dricka vill jag natt och dag för alla sköna stunder som hon givit till mig. Dricka vill jag natt och dag för en sådan vän.:II Refr. II:Skål för dig min vän jag tömmer bägaren och dricker ur Skål för dig min vän och för en sådan vän:II II:Dricka vill jag natt och dag för det brustna hjärta som hon givit till mig. Dricka vill jag natt och dag för en sådan vän.:II Refr. II:Skål för dig min vän jag tömmer bägaren och dricker ur Skål för dig min vän och för en sådan vän:II Manosh visa Det var en man för länge sedan vandra vägen fram Hade ensamhetens börda på sig utan hem och härd Ett krigets man i många år oönskad som få Utan vän och släktskaps skydd i världen ensam han måst gå Jag kan höra klockor ringa ring ding dingeling dae Det är lyckans hjul som vänder sig ring ding dingeling dae Utan tro och hopp på framtidslycka bittra tankars gång Möter trofast vän i liten by och framtiden blir ljus Kärlekens ljus det slog honom vid fager kvinnas blick Med sinne glatt och hoppfull blick på friartåg han gick Jag kan höra klockor ringa ring ding dingeling dae Det är lyckans hjul som vänder sig ring ding dingeling dae Kvinnans blick som stjärnor tindra när hon hans fråga fick men när de till inkvisitorn gick hans skarpa nej de fick De tu som älskade varandra rymde därifrån och med Gudens välsignelse de gifte sig ändå Jag kan höra klockor ringa ring ding dingeling dae Det är lyckans hjul som vänder sig ring ding dingeling dae Med kraft och mod och arga bönder inkvisitorn han störtade En ond mans liv tog slut och kuschad blev fri De älskande i världen vandra sprida glädje omkring. Fick fridens ljus att brinna på sin vandringsfärd. Klockorna har tystnat ring ding dingeling dae Lyckans hjul har stannat där det är Ring ding dingeling dae Liten Karin Och lite Karin tjänte vid unge konungens hov hon lyste som en stjärna bland alla tärnon små. hon lyste som en stjärna bland alla tärnon små. Och unge kungen talte till lite Karin så. Och hör du lite Karin, säg vill du bliva min? Grå hästen med gullsadlen, den vill jag giva dig. Grå hästen med gullsadlen, den passar jag ej på. Giv den din unga drottning, låt mig med äran gå. Och hör du lite Karin, säg vill du bliva min? Min rödaste gullkrona den vill jag giva dig. Din rödaste gullkrona, den passar jag ej på. Giv den din unga drottning, låt mig med äran gå. Och hör du lite Karin, säg vill du bliva min? Mitt halva kungarike, det vill jag giva dig. Ditt halva kungarike, det passar jag ej på. Giv den din unga drottning, låt mig med äran gå. Och hör du liten Karin, vill du ej bliva min, så ska jag låta sätta dig i spiketunnan in. Och om du låta sätta mig i spiketunnan in, Guds änglar små, de ser att jag är oskyldig därtill. De satte liten Karin, i spiketunnan in och konungens små svennar, de rulla henne kring. Då kom det ifrån himmelen två vita duvor ner, de togo lite Karin, och strax blev de tre. Sen kom det ifrån helvetet två svarta korpar upp de togo unga konungen och strax blev de tre. Vänner och fränder Vänner och fränder lade om råd hur de skulle gifta bort sin fränka i år Uti rosen Lade om råd Hur de skulle gifta bort sin fränka i år. Dig vill vi giva en kungason till man som haver mera guld en lille Roland haver land Uti rosen kungason till man som haver mera guld en lille Roland haver land Om lördan och söndan budet utgick Om måndan och tisdan skull skådas vad hon fick Uti rosen Budet utgick Om måndan och tisdan skull skådas vad hon fick Om onsdan och torsdan blandades vin Om fredan och lördan dracks hedersdagen in Uti rosen Blandades vin Om fredan och lördan dracks hedersdagen in De drucko i dagar, de drucko i två men inte ville bruden åt sängarne gå Uti rosen Drucko i två men inte ville bruden åt sängarne gå De drucko i dagar, de drucko i tre men inte ville bruden åt sängarne se Uti rosen Drucko i tre men inte ville bruden åt sängarne se Då kom där in en liten sjödräng och han var allt klädd i blå kjortelen Uti rosen Liten sjödräng och han var allt klädd i blå kjortelen Han ställde sig vid bordet och talade så: Jag ser endast masterna som där gå Uti rosen Talade så Jag ser endast masterna som där gå Så lyster det jungfrun åt höganloftet gå så springer hon den vägen åt sjöastranden låg Uti rosen Höganloftet gå så springer hon den vägen åt sjöastranden låg Hon sprang uppå stenar, hon sprang uppå tå men aktade sig väl för böljorna de blå Uti rosen Sprang uppå tå men aktade sig väl för böljorna de blå Så bjödo de henne i skeppet in och bjöd henne dricka både mjöd och vin Uti rosen Skeppet in och bjöd henne dricka både mjöd och vin Jag ser, jag ser på dina vita fingrar små att vigselringen suttit på den för än igår Uti rosen Vita fingrar små att vigselringen suttit på den för än igår Jag ser, jag ser på dina guldgula hår att brudekransen suttit på den förrän igår Uti rosen Guldgula hår att brudekransen suttit på den förrän igår Jag ser, jag ser på dina snövita bröst att de ej har varit någon småbarnatröst Uti rosen Snövita bröst att de ej har varit någon småbarnatröst Och jungfrun hon lägger sig vid lilleRolands sida Hon känner sig varken sorgsen eller kvida Uti rosen Lille Rolands sida. Länge leve livet! Silvermåne, stjärnekrans Länge leve livet! Vackrare än någonstans. Länge leve livet! En jord där vi bor, längtar och tror Länge leve livet! Där ett frö slår rot och gror Länge leve kärleken och lusten till livet. Svärd skall smidas om till plog. Länge leve livet! Våldet härskat länge nog. Länge leve livet! Den kommer vår dag, stark skall bli svag. Länge leve livet! Kärlek vara världens lag. Länge leve kärleken och lusten till livet. Alltid vill vi sjunga så: Länge leve livet! Fred och framtid tror vi på. Länge leve livet! När allt tycks dö ut, tiden ta slut. Länge leve livet! Sjunger vi som aldrig förut Länge leve kärleken och lusten till livet. Kungens fjant Maria går på vägen som leder in till byn. Hon sjunger och hon skrattar åt lärkorna i skyn. Hon är på väg till torget för att sälja lite bröd. Och solen stiger varm och stor och färgar himlen röd. Då möter hon en herre på häst med yvig man Han säger:jag är kungens man och jag tar vad jag vill ha. Och du är allt för vacker för att inte ha nån man. Följ med mig in i skogen ska jag visa vad jag kan. Hon tvingas ner i gräset och han tar på hennes kropp. Hon slingrar sig och ber honom, för Guds skull hålla upp. Men riddarn bara skrattar, berusad av sin glöd. Så hon tar hans dolk och stöter till och riddarns dräkt blir röd. En riddare kom på vägen som leder in till byn, han snubblar och han stapplar, ty dimmig är hans syn. Han vrålar och förbannar över dolken i hans rygg. Och synen som hans tjänare fick se var inte snygg. Han skreko och han svuro, han grät på ljusan dag. Ty dolken den satt illa och bardskära´n var svag. Han hördes över staden som en gris på väg till slakt. Jag frågar mig då hur ett sådant svin har fått sin makt. Hans anlete det blekna ty kommen var hans stund. Och fradgan stod vid läppen och blodet stod vid mund Och aldrig mer han våldta eller röva eller slå. Ty hädan även svin som denne riddare måst gå. Hans ättlingar de träto om mynten som vart kvar, men ingen av dem fråga om när och hur och var. Men våldtagna Maria som har fått sitt liv förstört, ty än om ungdomsoskulden var där så var den skör. De fängslade Maria och hon stenades för dråp men minnet efter riddaren det firas varje år. Ja herrarna blir hjältar medan folket det blir dömt. Och vi som sett hur allt går till får veta, att vi drömt. I midsommartid Öppna dörren så går vi ut det ljusnar och vinden är varm. I ångande jord förvandlas det liv som gömdes i mörkrets tid. Hör bjällror klinga vid sjön när lockropen stiger mot skyn Och där bland blommande rönn går hjorden så makligt och lugnt ner till byn. Öppna dörren - se ängens ljus. där älvorna dansat i natt. De strödde sin skatt-små pärlor av glas på tuvor och blek konvalj. Se solen letar sig fram och daggen blir vågor av guld. Det väcker något till liv som sov i en längtan att sona sin skuld. Öppna dörren så går vi ut det ljusnar och allt är ju här, som vintern har fött idag har vi mött det löfte som ljuset bär. Det blev ristat i sten det tecken vi skulle förstå så bär det inom dig och låt det berätta om visdom och frid. I folkviseton Kärleken kommer, kärleken går ingen kan tyda dess lagar. Men dig vill jag älska i sommar och vår och alla min levnadsdagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter. Kärleken är så förunderligt stark kuvas av intet i världen. Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter. Herrarna i hagen I fjol så gick jag med herrarna i hagen, ja, ja med herrarna i hagen ja, med herrarna i hagen. I år har jag något som sparkar i magen aj, aj som sparkar i magen aj, som sparkar i magen Ifjol fick jag höra den spelande lärkan ja, ja den spelande lärkan ja den spelande lärkan I år fick jag veta vad kärlek har för verkan aj, aj vad kärlek har för verkan aj, vad kärlek har för verkan. I fjol fick jag gå med gossarna i gille ja, ja med gossarna i gille ja, med gossarna i gille I år får jag sitta och vyssja den lille aj, aj vyssja den lille aj och vyssja den lille I fjol fick jag gå med herrar och baroner ja, ja med herrar och baroner ja med herrar och baroner. I år får jag vakta på höns och kalkoner. aj, aj på höns och kalkoner aj på höns och kalkoner. I fjol så gick jag i långskjörtad tröja ja, ja i långskjörtad tröja ja, i långskjörtad tröja. I år får jag ha den till lindel och blöja aj, aj, till lindel och blöja. aj till lindel och blöja. I fjol så gick jag med gossarna på ängen ja, ja med gossarna på ängen ja med gossarna på ängen. I år får jag gå mellan vaggan och sängen aj, aj vaggan och sängen aj, vaggan och sängen. Herr Mannelig Bittida en morgon innan solen upprann Innan fåglarna började sjunga. Bergatrollet friade till fager ungersvenn. Hon hade en falskerlig tunga. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Eder vill jag gifva de gångarna tolfv som gå uti rosende lunde. Aldrig har det varit någon sadel uppå dem Ej heller uti munnen. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Eder vill jag gifva de qvarnarna tolfv som stå mellan Tillö och Ternö Stenarna de äro av rödaste gull och hjulen silfverbeslagna. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Eder vill jag gifva ett förgyllande svärd som klinar utaf femton guldringar Och strida huru I strida vill. Stridsplatsen skolen I väl vinna. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Eder vill jag gifva en skjorta så ny den bäste I lysten att slita. Inte är hon sömnad af nål eller tråd men virkat af silket det hvita. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Sådana gåfvor toge jag väl emot Om I vore en kristerlig qvinna. Men nu så är I det värsta bergatroll af näckens och djävulens stämma. :Herr Mannelig, herr Mannelig trolofven mend mig, för det jag bjuder så gerna I kunnen väl svara endast ja eller nej Om i viljen eller ej: Bergatrollet ut på dörren sprang Hon rister och jämrar sig svåra. Hade jag fått den fager ungersvenn Så hade jag mistat min plåga. Ut i vår hage Ut i vår hage där växa blåbär Kom hjärtans fröjd! Vill du mig något så träffas vi där. Kom liljor och akvileja! Kom rosor och salivia! Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd. Fagra små blommor där bjuda till dans. Kom hjärtans fröjd! Vill du så binder jag åt dig en krans. Kom liljor och akvileja! Kom rosor och salivia! Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd. Kransen den sätter jag sen i ditt hår Kom hjärtans fröjd! Solen den dalar men hoppet uppgår. Kom liljor och akvileja! Kom rosor och salivia! Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd. Uti vår hage, finns blommor och bär. Kom hjärtans fröjd! Men utav alla du kärast mig är. Kom liljor och akvileja! Kom rosor och salivia! Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd. Gycklarvisan Mjöd det är en dryck som inte ädla herrar tål För den är till för gycklarna att dricka deras skål Men om du ser en adelsman som taga sig en sup så kan du vara säker på att han får bäras ut. II:Och så föll han till marken med käften full av mjöd:II Det var en gång en ungersven som la sig ut på färd, präktig rustning hade han och mantel och så svärd. Så kom han till ett värdshus fram,beställde in ett stop och vakna sedan fyllesjuk i en våt och lerig grop. II:Och så föll han till marken med käften full av mjöd:II Greensleeves Och gav dig våren sitt största fång utav blommors doft och av fåglars sång förslog det ej för att säga dig hur oändligen kär du är mig. Är kommen, år förgår men min kärlek kära till dig består. Långt, långt bortom höst och vår skall jag älska dig än må du veta. Visst är det ljuvligt bland rosensnår när en näktergal sina drillar slår ändå kan han ej säga dig hur oändligen kär du är mig. Är kommen, år förgår men min kärlek kära till dig består. Långt, långt bortom höst och vår skall jag älska dig än må du veta. Och skänkte hösten dig famnen full av sin rikedom och sitt röda gull det räcker ej för att säga dig hur oändligen kär du är mig. Är kommen, år förgår men min kärlek kära till dig består. Långt, långt bortom höst och vår skall jag älska dig än må du veta. Du rödöga svartblod Du rödöga svartblod, Du har en nos så ful Du rödöga svartblod, Du har en nos så ful Att äga den det hör dig till, Att kapa den det hör mig till Du rödöga svartblod, Du hade en nos så ful Du rödöga svartblod, Du har en päls så svart. Du rödöga svartblod, Du har en päls så svart. Att äga den det hör dig till, Att bränna den det hör mig till. Du rödöga svartblod, Du hade en päls så svart. Du rödöga svartblod, Du har en lem så sne Du rödöga svartblod, Du har en lem så sne Att äga den det hör dig till Att grilla den det hör mig till Du rödöga svartblod, Du hade en lem så sne. Du rödöga svartblod, Du har en lukt så ond Du rödöga svartblod, Du har en lukt så ond Att äga den det hör dig till Att stoppa den det hör mig till Du rödöga svartblod, Du hade en lukt så ond. Du rödöga svartblod. Du vet att jag hatar dig Du rödöga svartblod. Du vet att jag hatar dig Att fly från mig det hör dig till Att döda dig det hör mig till Du rödöga svartblod, Du vet att jag hatade dig. Frälsarens sång Darra ni orcher, er prins äro död Han skrek utav smärta och solen blev röd. Vi slungade svärden, han fanns inte mer. Så darra ni orcher, er prins har gjorts ner. Hans huvud det brändes och askan vi spred. Med elden och vinden er prins har gjorts ner. Vi kommer tillbaka och tar även er. Så darra ni orcher, han finns inte mer. Darra ni orcher, frälsarn är här. Han kommer om natten och tar eran själ. Den brinner i blodhavets mörkröda käft, så darra ni orcher, ni är inte bäst. Kylan den biter när frälsaren ler och hettan den biter ty frälsaren ser. Så göm dig och gråt, du helvetets barn ty frälsaren kommer uppå domedan. Frälsarn är borta och så är var klan, kvar finns endast godhetens solblekta barn. En dag vaknar åter ondskans kolsvarta svan, och jag lovar den dagen, du gråter mitt barn. Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind Från Öckerö loge hörs dragspel och dans och fullmånen lyser som varen av glas där dansar Fredrik Äkare kind emot kind med unga fröken Cecilia Lind Hon blundar och dansar så nära intill hon följer i dansen precis som han vill Han för och hon följer lätt som en vind men säg varför rodnar Cecilia Lind? Säg var det för det Fredrik Äkare sa? Du doftar så gott och du dansar så bra Din midja är smal och barmen är trind Vad du är vacker, Cecilia Lind Men dansen tog slut och vart skulle de gå? De bodde så nära varandra ändå Tillslut kom de fram till Cecilias grind. Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind. Vet hut Fredrik Äkare. Skäms gamle karl´n Cecilia Lind är ju bara ett barn. Ren som en blomma, skygg som en hind. Jag fyller snart sjutton sa Cecilia Lind. Stjärnorna vandra och timmarna flyr. Fredrik är gammal men månen är ny. Ja Fredrik är gammal men kärlek är blind. Äh, kyss mig igen sa Cecilia Lind. Balladen om dagen efter Han vakna så fyllesjuk i ett främmande rum, aldrig hade Fredrik åkare känt sig så dum. För i slafen där brevid, låg en jäntunge på glid Unga fröken Lind var både barnslig och stupid Månsken och dragspelstoner kan lura en man ty igår när han var fulle var Cecilia grann Men idag i solens glans ser hon ut som en chimpans Och på kudden har hon gnidigt av sin forna elegans. Ja Fredrik är gammal men tjejen är ung, han ångrar vad han gjorde och skammens känns tung.. Den blir inte mindre svår när han straff för otukt får ty Cecilia har ljugit hon är bara fjorton år. Balladen om Fredrik Jonsson och den söta fröken Emelie Lind+Balladen om dagen efter ( / Tillfixad av Fido 2003-04-07) Från Eckerö loge hörs dragspel och bas fullmånen lyser som var den av glas. Där dansar Fredrik Jonsson kind emot kind med lilla fröken Emelie Lind. Hon dansar och blundar så nära intill. Hon följer i dansen precis vart han vill. Han för och hon följer lätt som en vind. Men säg varför rodnar Emelie Lind? Säg var det för det Fredrik Jonsson sa: "-Du doftar så gott och du dansar så bra. Din midja är smal och barmen är trind. Vad du är vacker, Emelie Lind!" Men dansen tog slut och vart skulle de gå? De bodde så nära varandra ändå. Till slut kom de fram till Emelies grind. "-Nu vill jag bli kysst", sa Emelie Lind Vet hut Fredrik Jonsson, skäms gamla karln. Emelie Lind är ju bara ett barn. Ren som som en blomma, skygg som en hind. "-Jag fyller snart sjutton", sa Emelie Lind Och stjärnorna vandra och timmarna fly. Och Fredrik är gammal, men månen är ny. Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind. "-Åh, kyss mig igen!", sa Emelie Lind Han vaknade så fyllsjuk i ett främmande rum. Aldrig hade Fredrik Jonsson känt sig så dum. för i slafen strax bredvid, låg en jäntunge på glid. Fröken Lind den stackars flickan både barnslig och stupid. Månens sken och dragspelstoner kan lura en man. För igår när han var full var Emelie grann. Men idag i solens glans ser hon ut som en chimpans. Och mot kudden har hon gnidit av sin forna elegans. Vår Fredrik han är gammal men tjejen är ung. Han ångrar vad han gjorde och skammen känns tung. Den blir inte mindre svår när han straff för otukt får. För Emelie har ljugit, hon är bara fjorton år. Bog down the valley-o Refr. II:O, row, the rattlingbog, a bog down the valley-o:II 1:a versen And on this bog, there was a tree. A rare tree, a rattling tree. Whit a treein the bog and the bog down the valley-o. Refr. II:O, row, the rattlingbog, a bog down the valley-o:II Sista versen And from this seed there grew a tree a rare tree a rattling tree. With the tree from the seed, and the seed from the man, and the man on the maid, and the maid on the bed, and the bed from the feather, and the feather from the bird, and the bird on the egg, and the egg in the nest and the nest in the twig, and the twig on the branch, and the branch on the limb and the limb on the tree and the tree in the bog and the bog down thee valley-o. Märk hur vår skugga Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frére, inom ett mörker sig slutar. Hur guld och pupur i skoveln den där, byts till grus och klutar. Vinkar Charon från sin brusande älv och tre gånger sen dödgrävaren själv, men du din druva ej kryster. Därföre Movitz kom hjälp mig och välv gravsten över vår syster. Ack, längtansvärda och bortskymda skjul, under de susande grenar, där tid och döden en skönhet och ful till ett stoff förenar! Till dig som aldrig avund sökt någon stig: lyckan eljest uti flykten så vig, aldrig kring grifterna ilar. Ovän där väpnad, vad synes väl dig, bryter fromt sina pilar. Lillklockan klämtar till storklockans dön, lövad står kantorn i porten och vid de skrålande gossarnas bön helgar denna orten. Vägen upp till templet griftprydda stad trampas mellan rosors gulnande blad, multnande plankor och bårar till dess den långa och svartklädda rad djupt sig bugar med tårar. Så gick till vila från slagsmål och bal grälmakar Löfberg, din maka, där, ditåt gräset långhalsig och smal, du än glor tillbaka. Hon från Dantobommen skildes idag och med henne alla lustiga lag. Vem skall nu flaskan befalla? Torstig var hon och urtorstig är jag, vi är torstiga alla. Vaggvisa 1. Nu skälver visan vaggande som tung skog i vingad vind nu somna och i drömmar le, nu vila, rosenkind! 2. Nu vaggar visan vän och öm, det är djup och ro i den och när du ler i sagodröm, då tystnar den igen. 3. Den är som trädens tunga sus som skvalp mot land i sommarsjö, och milt som våg mot gräsväxt grus den lägger sig att dö 4. Den skall bli glad som himmelen kärleksröd, rosenfin, och du skall dricka djupt till den ditt ödes tunga vin 5. Men när du stelnat styvt till ro och bäres bort av svarta män och bäddas djupt i jordebo, då tystnar den igen Liten Vätte 1. Liten vätte vitte silverglitt stå i åkern din och titt Liten vätte, sir du långt lin som lyser i ögat ditt Sir du långt lin långt som tömmar och segt som hår av hin? Flickan din har blåa drömmar och hennes hår är ljust som lin 2. Liten vätte vitte silverglitt stå i åkern din och titt Sir du långt lin långt som tömmar och starkt som en kanna kitt? Flickan din har blåa ögon, silkesduk och knollrigt hår Spinna, dunka, slå och väva, får du gifta dig i år? 3. Geting, bi och geting eller spik, gamle satan är du lik Geting, bi och geting, humla, din näsa är som en spik Stick i sten och stick i backe, stick i mull men ej i hull. Sticker du i flickans nacke faller hon i döden kull. Sankt Örjans Visa Hör du Sankt Örjan, jag säger dig; Du skall mitt ärende utrida Till Babylon, den sköna stad Emot den draken att strida Den draken har så underlig sed Var dag vill han hava av sin föda Båd folk och fä och vad han får Så månd han den staden utdöda Konungen gav åt sitt folk det råd Var dag en människa att giva Så månde dock detta länga vårt liv Och så får vi längre leva Då varven voro gångna omkring På konungens dotter det månd falla Och borgarna gingo för kungen in Konung, I hållen I have sagt Och gören oss inte till mene Eller ock vi gå i slottet in Och brytom stockar och stenar Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt Den bästa, som hon hade Så tar hon med sig sitt lekelamb Och så av slottet utgångar Riddar Sankt Örjan kom ridandes, Hans häst för alla månde springa. Baneret var vitt och korset rött Det förde han i sina händer Stånden I här min jungfru skön Vi sörjen I så svåra? Vad är väl Eder till möda lagt? I sägen det uppenbara! Riden nu bort, fager ungersven Och gör Eder intet till mene Ty detta är nog att jag skall dö Jag dör nu hellre allena Och så kom draken av denna sjö, Sankt Örjan emot honom rider Och ingen fågel flyger så snabbt Som han sitt svärd uttryckte Kära min jungfru, I träden fram I binden om draken Edert bälte Att Eder fader och moder må se, Det I från honom ären frälste De ledde den draken allt till den stad Sankt Örjan och jungfrun den sköna Och allt det folk som i staden var Begynte då till att löpa Hör du det konung, jag säger dig Här gäller nu intet att löpa: Med allt ditt rike och allt ditt folk Idag skall du låta dig döpa Ridom - variant av denna Ridom, ridom, ridom över sanden, solen sjunker bortom Arna fell. Jökelns andar med skuggorna i handen går ur isen nu när det blir kväll Låt min häst få springa ifred sista biten över mo och hed:II Tyst vad är det som tjuter över heden? Kanske räven som törstar efter blod Bäst att hålla sig till vandringsleden, inte lockas ned i någon flod. Rid så snabbt som hässten förmår Räven jagar annat än bara får:II Rid, rid fortare, mörkret bara växer Kvällen faller över Herdubreld Mörkrets drottning och mörkerstinna häxor Jagar allt som korsar deras nejd Ta min häst ta allt ni vill Bara jag får komma till Kidagil:II. Balladen om Karp-Henning (musik: Daniel Bäckström, text: Lars Tyllered och Håkan Malmberg. Skriven juni 1991) Det var en elak man som kom från Västmanland Henning var hans namn och karpar odlade han Bästa svampen stor På Hennings marker gror En jungfru plockar där För Henning rädd hon är Bakom trädets stam Herr Henning tittar fram Och uti Hennings skog Den arma jungfrun dog Vid sin lilla damm Tar Henning yxan fram och jungfruns späda kropp Herr Henning styckar opp Karparna äter kött Som för yxan dött och av den jungfrun rar nu intet finnes kvar Det var en elak man som kom från Västmanland Henning var hans namn och karpar odlade han Drakdödaren (musik:Lars Tyllered, text: Lars Tyllered, Daniel Bäckström, Fredrik Appelberg. Skriven 1992) Riddar Jöran är ute i skogen och går Ett följe han möter som bär på en bår I var mans öga man skymtar en tår -Säg, vad förskräckligt har hänt? Hör upp ädle Jöran, vi är i nöd Ty prinsessan är borta och kungen är död Konungens blod färgat marken röd och detta är lindormens verk |: Mot draken mot draken mot draken vi drar :| Så veten I då var lindormen bor? - i det mörkaste berg, bortom skogen stor Ingen det vet, men det är vad vi tror Var vad han fick till svar Han kämpa sig fram genom träsk och skog Och mången gång han närapå dog när han mot lindormens håla drog Långt ifrån hemmets härd |: Mot draken mot draken mot draken han drog :| Slutligen Jöran framför drakhålan stod Begav sig inåt, upptänd utav mod - Nu ska här utgjutas lindormsblod Vrålade Jöran högt Otäcka odjur, nu är jag här Huvud och kropp skall jag skilja isär Ty Du har tagit den jag har kär och nu skall hon bliva min! |: Mot draken mot draken mot draken han slog :| Han rusade framåt med blixtrande stål Men mitt i riddarens stridslystna vrål Blev stackars Jöran en flammande bål Hå, så lustigt han brann Mot graven mot graven mot graven det bär I graven i graven i graven han är Enor Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. Men denna visa handlar ej om glittrande drakar och smutsiga troll. Den börjar i byn på Utmoga hed, i byn där vår käre Enor var smed. Han satt vid sin sprakande härd och vässade sitt svärd. Plötsligt slogs dörren upp med en smäll, av stormen ty det var en blåsig kväll och innan Enor blinka hann, i dörren stod en kåpklädd man men Enor fann sig snart och sa "Stig in!", så klart. Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. Så mannen in i stugan skred och talade så till vår modige smed med röst som ljöd likt åskans dån. Han sa "Jag tar dig härifrån. Du lämnar denna värld, din allra sista färd!" Men Enor stod helt oförskräckt, och kikade mot kåpans veck för under huvan lyste klart där mun och näsa borde vart två ögon rött som kol, som ur ett kolsvart hål. Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. För Enor drog sitt blanka svärd och ropa' allt vad han var värd "Jag väljer själv när det är tid, och dör jag ska jag dö i strid!" Men när han rusa' fram slogs svärdet ur hans hand Döden talade och sa: "Ditt mod är stort och därför jag Skall ge dig chansen denna gång, att kunna styra ödets gång. Ditt liv är inte slut fast tiden runnit ut!" Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. "För denna tjänst jag blott begär, du hjälper mig med lien här. Ett blad som smitts av månens sken, av smärta sorg och godhet ren, av kärlek sann och het, skall vässas även det!" Döden öppna' Enors dörr, det blåste nu som aldrig förr sen small det till och Enors hus blev uppfyllt av ett bländvitt ljus När Enors blick blev klar, var Döden inte kvar. Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. Rätt ofta allt som åren gick, vår vän besök av döden fick och ryktet gick i bygden om den konstiga figur som kom till trakten då och då, att smeden hälsa på. Och rykten leder till förakt och Enor miste all kontakt med dem som förr hans vänner var. Till slut fanns inte någon kvar av bygdens alla män, som ville va' hans vän. Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. En kall och dyster vinterkväll sa Enor plötsligt till sig själv: "Mitt liv är inte mycket värt. Jag saknar allt jag förr haft kärt. Han drog sin skarpa kniv, och ändade sitt liv. Men då igenom dörren in, kom döden svart med lien sin. Men Enor skrek: "Vad som än sker, jag vässar aldrig lien mer!" Men döden svara: "Nej, jag kom för att hämta dig!" Enor var en modiger man, allt du kan tänka dig vågade han. Han slogs emot drakar och jättar, mot orcher och troll och vättar. Men av denna visa lär att mod är mest till besvär. Text & Musik: Jan Carlsson För detta värdshus goda öl "För detta värdshus" (Texten nedskriven av Fido, dvs. med reservation för fel) Refr. (Sjungs samtidigt och den sista reden sammanfaller) Snabb: Min börs är tom mitt öl är slut om jag ej betalar slängs jag ut om jag ej betalar slängs jag ut Långsam: Min bööörs är tooom mitt öööl är sluuut om jag ej betalar slängs jag ut Verser: (ordningen spelar ingen roll) På en Ent, på en Ent vi nu en brasa tänt för detta värdshus för detta värdshus På en Ent På en Ent vi nu en brasa tänt för detta värdshus goda öl Ett barn, ett barn vi malde i en kvarn En smed, en smed vi slog honom med sked En värd, en värd vi dräpte han med svärd En präst, en präst vi smittade med pest En knekt, en knekt vi sålde till en sekt En kung, en kung vi sparka på hans pung En man, en man vi slår han allt vi kan (slår han med en spann?) En dvärg, en dvärg vi knuffa från ett berg En orc (sork), en orc vi hängde upp på tork En drow, en drow vi tog han när han sov Ett troll, ett troll vi knåda till en boll Ett får, ett får vi smekte på dess lår En gris, en gris vi tog på alla vis En ko, en ko vi slogs den till den dog Hon njöt, hon njöt när han tryckte till en stöt Hon tjöt, hon tjöt när han tryckte in en nöt Ett tält, ett tält vi över honom vält En tös, en tös vi tog henne för att hon frös En son, en son honom tog vi bakifrån (långsamt) Ett kvinns, ett kvinns det vackraste som fiiinns (snabbt) Näst detta värdshus goda öööl Efter diverse lajv: DTT - En Yun, En Yun vi slängde i en brunn (vår käre samuraj på DTT) DG4 - Vår Krumm vår Krumm varför blir han aldrig stumm Tula hem och Tula vall Tula hem och tula vall, tula långt i mossen. Kål fick jag när jag kom hem, kål fick jag i påsen. Mjölken var båd gul och blå, osten såg jag litet å. Smöret smakte jag aldrig. Bondens 50-års kalas 1.Det bodde en bonde i nordliga land som fyllde de femtio år och gästerna kommo etthundrade man fast vägen var krånglig och svår Där var laddat med mat för en treveckors fest där fanns allt som en människa vill ha Och i skänkens djup stod butelj på butelj ja, det var skamligt på mycket där var (refräng) /För sudderuttanendej å falleri å fallera å skåla å knivarna dra för det ska va, glädje å sång å butelj å man ska vara glad när det är födelsedaaa/ 2.Så började festen å bonden slog i de samlade gästernas glas Båd rom å genever å ren eau de vie ja så går det till på kalas Dom söp å dom drack så dom vifta i krok där var glädje å jubel å sång Å sen börja slagsmål å finger på krok så festen kom riktigt igång (refr.) 3.Å slagsmålet börja dom vråla å skrek om vem som var starkast å bäst å kärringarna stod bakom dörren å grät som alltid när karlar har fest å bonden han började själv ta sig ton han blev ilsken å elak å svår tills han kom i vägen för Knivhackarjon -God natt lille far å Gutår (refr.) 4.Men bondens kärring hon tände som krut å vråla' men bara en stund Tills gubbarna tog'na å bar henne ut å kastade kärringen i brunn Sen gick dom tillbaka å fortsatte slåss så lampor å allt gick i kras Å elden spred sig å flammade opp Ja, det var ett riktigt kalas (refr.) 5.(långsamt) Så slutade festen å solen gick opp så gyllene guldgul å grann Den lyste så stilla på kullarnas topp å på stugan som pyrde å brann I brunnens kant hängde kärringen fast hon blev också av solen belyst tills hon släppte taget å föll med ett PLASK (paus) å sen blev det alldeles TYST (refr. á tempo) Stendalsvisan av Bule Bungersson bytrubadur (Version 2 Bule Bungersson, Askil Eskilsson och Waldemar Knutsson) När vi här i Navle ska fira så köper vi dricka och mat till att svira Ja mat på stora fat och dricka ska vi ha och vänner vid vart bord skall det va Men... I Stendal där alla tokar bor där är det karlar uti kjol och katter med skor och bröd som man dricker ur glaset som man ska ha på kalaset När vi här i Navle ska gånga till skogen vår till att hararna fånga En båge har vi allt till att skjuta en harpalt de smakar så gott med litt' salt Men... I Stendal där alla tokar är där går man ut till att jaga bär och många det finns där som går på jakt med hiskeliga svärd ty de rädda är som få för blåbär När bonden från Navle ska åka till marknaden för att där nu så smått språka om priset på hans häst som bönder nu gör mest vackra ston det har han flest Men... I Stendal där mången tok han har en häst som han uti vagnen drar och till marknaden far att sälja sin brunte för kottar Åt silver och gadd han spottar När vi här Navle ska dricka så går vi till Holmger och skaffar oss hicka ett stop det får vi nog blott ett guld han tog å pigorna dom åt oss log Men... I Stendal där alla tokar går till Gåsen och där kattpiss får å inte alls bra mår De ångrar sig bittert och gråter till Stendal de aldrig far åter Askil Om Navles slaktare Askil, under dtt. av diverse bydrägg. Melodi Enor. Aksil var modiger man allt ni kan slakta det slaktade han Han högg så stort med sin yxa å glömde snöra sin byxa. Men av denna visa lär att akta korven där... Lars Winnerbäck - Spöken (med viss in-modefiering) Säg har du nånsin gått genom skogen klockan tolv mitt i natten någon gång? Ja då kanske du vet vad som finns där för det är spöken jag talar om Det var sent på natten, månen var full, jag hade spelat på en krog, men vägen hem den var alldeles för lång så jag genade genom en skog. Men ack det var mörkt och jag såg ingenting så jag snubblade på en sten, och när jag tittade upp igen blev jag bländad av ett sken. Kanske var det för mycket alkohol, kanske hade jag tuppat av, men framför mina fötter stod en rymling från en grav. En kvinnlig skepnad som bländade, vit i genomskinlig skrud. Och jag märkte att det jag nu träffat på, det var ingen vanlig brud. Jag ville springa därifrån men kroppen rörde sig inte en tum. Jag viftade med armarna, då öppnade hon sin mun. Och hennes tänder var större och vassare än vad en människas brukar va'. Då fick jag äntligen fart på benen, och jag löpte rätt så bra Och jag önskar jag hade kunnat visa upp denna lilla fröken, för när jag väl kom hem igen sa dom; du, det finns inga spöken. OFF: Så natten därpå tog jag kamera med mig, mod till mig och sa; att nu ska vetenskapen få vad den ska ha. Så i regn och rusk gav jag mig ut i skogen där hon fanns. Jag väntade och väntade men hon var nån annanstans. Och blixten slog ner i ett träd som far ut mig med väldig fart, jag tappade min kamera och då stod hon där såklart. Och jag fumlade efter kameran, men jag satt fast i ett träd som brann, och jag kom givetvis loss därifrån precis när hon försvann. Så nu har jag jagat spöken, men vad gav det mig? Jo blöta skor och brända kläder och allt för denna tjej. Så jag har nu bestämt mig för att alltid vara snäll, så om jag blir ett spöke så ska jag bli fotomodell För jag önskar jag hade kunnat ta ett kort på denna fröken för när jag väl kom hem igen sa dom; du, det finns inga spöken. Gammalt Hederkväde (Bengt Sändh & Finn Zetterholm) Avlyssnad text av Fido (hoppas den är rätt) Ut i en lund, en afton stund då solen gått att ta en blund spatserar en herrdinna alltväl i tanken till att finna, ni förstår mig väll Hon finner rosor till bukett till herden som hon hjärtat gett men gissa vad som hände allt väll Lysander kom och kände, ni förstår mig väl Han kände sin herrdinnas röst som var han allra ljuvsta tröst han henne ej vill släppa allt väl han började snart knäppa, ni förstår mig väl Han knäppte upp sin stora väst som honom hindrar allra mest en konstig flöjt framdrager alltväl i gräset där hon klagar, ni förstår mig väl Hon klagar av musik så grov för denna gången görs det rov Hon nog det minsta visste alltväl I gräset där hon misste, ni förstår mig väl Hon misste rosorna på kind allt i den svala aftonvind i gräset där hon rullar alltväl Lysander henne knullar, ni förstår mig väl Per Tyrssons döttrar i Vänge Per Tyrssons döttrar i Vänge Kaller var deras skog De sovo en sömn för länge Medan skogen han lövas Först vaknade den yngsta Kaller var deras skog Så väckte hon upp de andra två Medan skogen han lövas Så satte de sig på sängestock Så fläta´ de varandras lock Så togo de på sina silkesklä´r Så gingo de sig mot kyrkan Men är som de kommo på Vänga lid Där möta dem tre vallare Viljen I bli vallareviv Eller viljen I mista era unga liv Inten viljen vi bli vallareviv Långt hellre vi mista våra unga liv De högg deras huvuden mot björkestock Där rann tre klara källor opp Kropparna grävde de neder i dyn Kläderna buro de fram i byn När som de kommo till Vänga gård Där ute för dem fru Karin står Och viljen I köpa silkesklä´r Som nio jungfrur stick´t och virk´t Lös upp edra säckar och låten mig se Törhända jag känna dem alla tre Fru Karin slår sig för sitt bröst Så gångar hon sig till herr Tysson in De håller tre vallare uppå vär gård De hava gjort av med döttrarna vår Per Tysson han tar sitt svärd i hand Så högg han ihjäl de äldsta två Den yngsta han fråga´ innan han slog Vad heter din farder, vad heter din mor Vår fader Pär Tysson i Vänge Vår moder fru Karin i Skränge Per Tysson han går sig mot smedjan Att smida sig järn on midjan Vad ska vi då göra för syndamen Låt oss bygga en kyrka av kalk och sten Den kyrkan ska heta Kärna Kaller var deras skog Den bygga vi nu så gärna Medan skogen han lövas Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid Spela musik på din galna fiol strängarna gråter och kvider Spela som vatten och spela som sol spela då gamarna strider Ty gamarna väntar tills det luktar lik Kretsar kring fattig och kretsar kring rik I de krossade skallarnas tid Vandrar omkring i en stilla panik där allting är kaos leda Ankrar ditt skepp i en skyddande vik där allting är ordning och reda Dårarna vandrar på nattgammal is där kungen är galen och narren är vis I de krossade skallarnas tid Säg mig då var man kan finna ett hål där ingen man kan ta ihjäl en Ge mig en plats där man kan ropa "Skål" utan att skjutas i hälen Munkarna mässar i tegelkapell Fältskären sårar med trubbig skalpell i de krossade skallarnas tid Männen på fältet, de vet ingen tid när allting är natt eller skymmer Om slaveri är en laglig maskin vad får man för straff om man rymmer? Murar ger skydd för den som vill ha och broar är vägar som går dit de ska I de krossade skallarnas tid Världen är galen och så är det nog men galenskap kan repareras Vi vandrar med raska steg till närmsta krog när allt som var vårt blivit deras Mjöden ger kraften som saknas ibland Och bägaren vandrar från hand och till hand I de krossade skallarnas tid Fogden är elak (melodi: Ut i vår hage) Fogden är elak har slaktat min ko Min enda ko Aldrig jag får någon frid eller ro Ref: Och nu skall han äta opp en Köttyxan och stycka kroppen En påle i buken och huvet av Fogden är elak har slaktat min tjur Min enda tjur Präktigast var han utav mina djur Ref.... Fogden är elak har slaktat min häst Min enda häst Det utav mina djur som luktade bäst Ref.... Fogden är elak har slaktat min gris Min enda gris Höll värmen bra och var kloker och vis Ref.... Fogden är elak har slaktat min get Min enda get Där uti hagen mens jag satt och … sov Ref... Fogden är elak har slaktat min hund Min enda hund Hoppas han dör med dess skank i sin mun Ref.... Fogden är elak har slaktat mitt höns Mitt enda höns Aldrig mer kacklet mig vaggar till sömns Ref.... Fogden är elak har slaktat min fru Min andra fru Tystlåten, höftbred och sparsam, men ful Ref.... Fogden är elak har slaktat mitt får Mitt enda får Hon mitt mest älskade djur så gutår ! Ref: I kärret han tatt ett dopp, en Köttyxan han har i kroppen En påle i baken och huvet av ! När värden har släckt 1. När värden har släckt alla lyktor och låst Och solen gått ner bakom bergen När jag står och skakar i kyla och blåst Och fingrarna frusit till märgen ref: Då längtar jag hem, bortom hav, bortom land Långt ifrån träldom och slit Till ett hus som är smyckat med fanor och band Där jag möts av ett välkommen hit 2. När hunger och kyla har blivit min lott Och mitt spel inte gett mig att äta När jag ligger ensam, för flickan har gått Och jag vill blott dö och förgäta ref: Då kommer jag hem, bortom hav bortom land Långt ifrån träldom och slit Till ett hus som är smyckat med fanor och band Och jag möts av ett välkommen hit 3. När strängarna tystnat och jag lagt mig ner För att vila och aldrig mer sjunga När fingrarna stillnat och spelar ej mer Och döden har tagit min tunga ref: Då kommer jag hem, bortom hav bortom land Långt ifrån träldom och slit Till ett hus som är smyckat med fanor och band Och jag möts av ett välkommen hit Brun Brun han rider sig till jungfruns gård - Brun sover allena Ute för honom jungfrun står - - Det blåser och det regnar Brun han breder ut kappan blå Och själver lyfter han jungfrun uppå. Brun han rider till Rosenlund, Där lyster han att vila en stund. Och hör du min jungfru vad jag säger om dig: Här har jag gjort av med femton jungfrur förr. Och Brun han lade sig i jungfruns sköt Och på honom rann en sömn så söt. Jungfrun tog upp sin förgyllande sno, Så band hon Brun till hand och till fot. Statt upp du Brun så hastelig, Jag vill ej i sömnen förgöra dig. Och jungfrun tog upp sin förgyllande kniv, Så stack hon den i Bruns unga liv. Och ligg nu här båd' för hund och för Ramm - Ännu skall jag bära mitt jungfrunamn. Och ligg nu här på svartan mull - Brun sover allena - Ännu skall jag bära mitt jungfrugull Det blåser och det regnar Du gamle militär Så stilig å så ståtlig, du gamle militär, nog kan du hålla takten fast du är pensionär, ja du är rak i ryggen och går med spänst i kliv, för du har aldrig jobbat med något vettigt i ditt liv, nej du har aldrig jobbat med något vettigt i ditt liv. På söndan bär du uniform och prålar i din prakt, Å kommenderar kärringen att hon ska stå givakt, sen går du där och grämer dig uti vår huvudstad, och inte ens vår vaktparad kan få dig riktigt glad, nej inte ens vår vaktparad kan få dig riktigt glad, för trots att du har krigat sommar, vinter, vår och höst, och spanat med din kikare varenda dag mot öst, och krupit kring i buskarna med ditt infanteri, så har du aldrig någonsin sett skymten utav fi, nej du aldrig någonsin sett skymten utav fi, Så stilig å så ståtlig, du gamle militär, nog kan du hålla takten fast du är pensionär, ja du är rak i ryggen och går med spänst i kliv, för du har aldrig jobbat med något vettigt i ditt liv, nej du har aldrig jobbat med något vettigt i ditt liv. Hon kom över mon Jag kan hantera en såg jag kan yxa en båt, jag kan ro jag kan klara mig själv jag kan koka min mat, jag kan sy Då kom det en kvinna tvärs över mon Nånstans i mitt inre och slog an en ton Jag föll som en fura rakt på hennes kropp Läppar som eld och en sammetsmjuk kropp Som jag plocka och spara djupt i mitt sinn Jag är man, du är kvinna nu tar jag din oskuld och går du ska föda mig barn som en gång ska ta över vår gård Det var hon som kom en gång tvärs över mon Det var hon som en gång i mig slog an en ton Hon gav mig sin vänskap liksom hennes kropp Hennes läppar var heta, hon skänkte mig hopp Som mig styrkte när tungsinnet över mig kom Vill du stanna hos mig vill du dela mitt bröd och mitt hus vill du dela min tid fram till dess vi ska multna i jord Det var hon som kom en gång tvärs över mon Det var hon som en gång i mig slog an en ton Hon gav mig sin vänskap liksom hennes kropp Hennes läppar var heta, hon skänkte mig hopp Som mig styrkte när tungsinnet över mig kom Konungen och trollkvinnan Konungen in till trollkvinnan går och trollkvinnan framför konungen står Konungen tar fram sin silverskål Behagar skön jungfrun dricka här utav Och Konungen fyllde bägaren med vin Du drick mig nu till med så gladeligt sinn Månde det är gott att dricka därur men jag bliver väl fånge i Konungens bur Och Konungen klappar på rödblommig kind Jag önskar du vore kärestan min Konungens smek är ej gott försann Ej vill jag en Konung hava till man Konungen klappar på bolstrarna blå Lyster det jungfrun att vila här uppå Nog är sängen lång och bred Men uti den sängen är döden med Ej lyster mig vila på Konungens arm ty mig skulle hända en storer harm Och Konungen klappar på rödblommig kind Jag önskar du vore kärestan min Konungen tar fram sin silverskål Behagar skön jungfrun dricka här utav Ej lyster mig mjöd ej lyster mig vin Jag vill endast vara fri från dig Konungens smek är ej gott försann Ej vill jag en Konung hava till man Och konungen skådar trollkvinnan an Du är ej dess värre än någon ann Konungen talar till trollkvinnan vred Trollkvinnan honom med ögonen ned Konungen bort från trollkvinnan drog Konungen grät men trollkvinnan log Kvädet om Jorm Vers C G C F Det var en gång en gosse och hans namn ja det var Jorm C G C G det han hade uti byxan var en lem ja helt enorm Refr. F C F C Den största lem jag nånsin sett vid Andor vilket jättespett G am slår även högt med hästmått mätt E am Den största lem jag sett E am Den största lem jag sett Jorm gick för att bada och hans lem den låg och flöt det kom förbi en flicka, fick se hans lem och tjöt refr. Jorm gick till glädehuset för att bedriva hor men skökan sa här kommer du ej in du är för stor refr. Jorm tog sig ned till hagen och fånga sig en bock och i det stackars djuret han tryckte in sinstock refr. Jorm han stod och jucka och bocken stod och tjöt ja det syntes ju att geten led men jorm han bara njöt refr. Bonden kom till hagen såg Jorm och ropte ack! Men jorm han tog i hårdare tog i så djuret sprack refr. Jorm han vandra hem, snubblandes på sin lem och när han väl kom hem den uti dörren kom i kläm refr. + en sista "den största lem jag sett" Resan går mot Falnor Resan går mot falnor Likt den gyllene falk flyger jag resan går mot falnor. Jag vandrade en krigets väg, krigets väg går till falnor. Vän blir fiende, fiende vän, När resan går mot falnor. Jag stred många länders krig, Alver, drakar, orcher och troll. Alverna fagra som blomman är, Strider som få med båge då. Drakarna glittrar om fjällen så Strider med lust ej med begär. Orcher och troll ej nämnas här, resan går mot falnor. Av Valomien bjuden till falnor jag blev. resan går mot falnor. Aldrig har jag skådat en sådan man, resan går mot falnor. Med ögon de blå och gyllene hår, Vi ses igen i Falnor. Jag reser till falnor, ja mot falnor reser jag. För ett liv i fred i vännens hem. Väntar du än Valomien? Ett Gyllene Frö I främmande land, vid okänd borg. På tårarnas strand, finns floden av sorg. Där vilar den man, som ingen ser. Hans rike försvann, långt i djupet ner. Med konungars makt, är fröet sått. Och all skogars prakt, med detta vi fått. Så gro i din grund, väx upp ur jord. Vår framtidens lund, får näring av blod. Ej kan du växa, glömda är ord. Minnet förhäxat, i ruttnande jord. Vissna i glömska, ett ofött frö. Men utan grönska, ska lejonen dö... Glädjedans Vackra flickor dansa här skratten bort i fjärran bär Raska gossar dansa med säg vad gör väl det ? Dansa - natten lång. Dansa - med dryckjom och sång. Dansa - än en gång säg får jag va' med ? Dansa - natten lång. Dansa - med dryckjom och sång. Dansa - än en gång säg får jag va' med ? Flöjten drillar, upp till kamp sången kräver mera stamp! Musikanten tröttnar snabbt, säg vad gör väl det ? För... Alla sjunga vi ikapp sången kräver mera klapp! Gryningstimman snart är här, säg vad gör väl det ? Dansa - natten lång. Dansa - med dryckjom och sång. Dansa - än en gång säg får jag va' med ? Dansa - natten lång. Dansa - med dryckjom och sång. Dansa - än en gång säg får jag va' med ? Pannan börjar lacka svett törsten börjar ta sin rätt. Lärkas mjöd det blir min död, säg vad gör väl det ? (Långsamt & ledsamt) Lärkas mjöd det blir min död, (Glatt & högt) säg vad gör väl det!? Äktenskapsvägran Jag ska aldrig bort mig binda, ej i äktenskap uppgå. Ty där är så svårt att finna nå n man rent kan lita på. Är han riker, så är han rådig, är han fattig lider jag nöd! Är han ung är han otrogen, och är han gammal är han snart död. Jag ska ensammen gå på jorden, vara såsom fågel fri! Inte tro på de falska orden, jag tackar nej till vart frieri. Är han riker, så är han rådig, är han fattig lider jag nöd! Är han ung är han otrogen, och är han gammal är han snart död. Men så kom där en tidig morgon en så fager under man.. Och han lovte mig sitt hjärta, och han räckte mig sin hand. Är han riker, det kan jag tåla; är han fattig - går bra ändå! Är han unger och otrogen, må jag själv va likaså! Den Bortsålda Där bodde en herre på Sordavalla ö han sålde bort sin dotter allt för en halva brö -Du må nu komma till det hedniska land till att vandra Sjömännerna de kastar sina åror över bord Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod "Ack kära mina sjömänner, I vänten en stund Jag ser min broder komma i Rosendelund! Ack, kära min broder, du haver väl mer än gullfålarna två Den ena kan du sälja och lösa mig igen -Jag vill ej komma till det hedniska land till att vandra" "Ack, kära min syster, jag haver väl mer än gullfålarna två Men ingen kan jag sälja och lösa dig igen -Du må nu komma till det hedniska land till att vandra" Sjömännerna de kastar sina åror över bord Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod "Ack kära mina sjömänner, I vänten en stund Jag ser min syster komma i Rosendelund! Ack kära min syster, du haver väl mer än de gullkjortlar två Den ena kan du sälja och lösa mig igen -Jag vill ej komma till det hedniska land till att vandra" "Ack, kära min syster, jag haver väl mer än de gullkjortlar två Men ingen kan jag sälja och lösa dig igen -Du må nu komma till det hedniska land till att vandra" Sjömännerna de kastar sina åror över bord Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod "Ack kära mina sjömänner, I vänten en stund Jag ser min fader komma i Rosendelund! Ack kära min fader, du haver väl mer än de gårdarna två Den ena kan du sälja och lösa mig igen -Jag vill ej komma till det hedniska land till att vandra" "Ack, kära min dotter, jag haver väl mer än de gårdarna två Men ingen kan jag sälja och lösa dig igen -Du må nu komma till det hedniska land till att vandra" Sjömännerna de kastar sina åror överbord Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod "Ack, kära mina sjömänner, I vänten en stund Jag ser min moder komma i Rosendelund! Ack, kära min moder, du haver väl mer än gullkistorna två Den ena kan du sälja och lösa mig igen -Jag vill ej komma till det hedniska land till att vandra" "Ack, kära min dotter, jag haver väl mer än gullkistorna två Men ingen kan jag sälja och lösa dig igen -Du må nu komma till det hedniska land till att vandra" Sjömännerna de kastar sina åror över bord Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod "Ack, kära mina sjömänner, I vänten en stund Jag ser min fästman komma i Rosendelund! Ack, kära min fästman, du haver ej mer än de gullringar två Den enda kan du sälja och lösa mig igen -Jag vill ej komma till det hedniska land till att vandra" "Ack, kära min fästmö, jag haver ej mer än de gullringar två Den ena ska jag sälja, den andra ska du få -Du må ej komma till Det hedniska land till att vandra" Näcken och jungfrun Där bodde en jungfru på Södervalla ö, han hade tre döttrar och raska voro de. Den ena var så dejelig, den andra var så grann, Den tredje hon förlovte, att aldrig taga man. Och näcken han klädde, han klädde sig så grann, han klädde sig till herre, han klädde sig till man. Och näcken han körde sig på sköna jungfruns gård, och ute för honom månd sköna jungfrun stå. Och näcken spatserade i kammaren in, och var är den jungfrun som lovade bli min? Och lyster sköna jungfrun till kyrkan att gå, och jag skall bliva kusken och sitta fram uppå. Och näcken han körde så jämmerligen hårt, att jorden den dundrade och hälleberget skalv. Och näcken han körde sig till älvebro strand, så körde han den jungfrun i stridaste ström. Och hemma gråter fader och hemma gråter mor, ja hemma gråter syster, ja hemma gråter bror. Och hemma få de gråta vad de vill, men si, du är nu inne, du hörer nu mig till. Namárië, vanima Ríanna Namárië, vanima Ríanna Namárië, vanima Ríanna, Herinilda! Antanelyë men melmë ar alassë, ar enyaluvammet oialë. Namárië, vanima Ríanna, Ardalótë! Coacalinalya firnë ve lícuma súrinen, nán melmemma len úva firë indommassen. Namárië, vanima Ríanna, Indotári! Sí wila I Númenna rámainen laurië, ar nai fëalya seruva oialmaressë. Svensk översättning Farväl, fagra Prinsessa, kära dam! Du gav oss kärlek och lycka, och vi ska komma ihåg dem förevigt. Farväl, fagra Prinsessa, Rikets Blomma! Ljuset från ditt hus dog som ett ljus för vinden, men vår kärlek för dig kommer ej att dö i våra hjärtan. Farväl, fagra Prinsessa, Drottning av Hjärtan! Flyg nu till västern på gyllene vingar, och må din själ vila i evig lycksalighet. Ridom dåligt så får jag gå och hämta henne Ridom, ridom, ridom över sanden Solen sjunker bortom Arna fell. Jökelns andar med skuggorna i handen går ur isen nu när det blir kväll. Låt min häst få springa ifred sista biten över mo och hed :|| Tyst, vad tjuter över heden? Kanske räven som törstar efter blod Bäst att hålla sig till vandringsleden, inte lockas ned i någon flod. Rid så snabbt som hästen förmår Räven jagar annat än bara får :|| Rid, rid fortare, mörkret bara växer Kvällen faller över Herdubreld. Mörkrets drottning och mörkerstinna häxor jagar allt som korsar deras nejd. Ta min häst, ta allt ni vill bara jag får komma till Kidagill :|| Kidagill står tomt och dystert orcherna har redan varit här, Tid som kom och tid som gick, Kidagill de fick. Segersång Skriven av: Alin dan Rikaul Insänd av: Erika M Westberg < alin_dan_rikaul@hotmail.com > Korpens rop är redan vaga, striden tycks som ur en saga. Eldar flammar, bytet delas, nu är tid för sår att helas. Vunnit striden har vi gjort, gångar nu från dödens port! Varje kvinna, varje man, livet återfann! Marken vattnas utav blodet, nu så återvänder modet. Gravar grävs och hjältar hyllas, nu är tid för stop att fyllas! Vunnit striden har vi gjort, gånger nu från dödens port! Varje kvinna, varje man, livet återfann! Vunnit striden har vi gjort, gångar nu från dödens port! Varje kvinna, varje man, döden övervann! Sigurdskvädet Hört har jag från fordom tid att örnet far kring värld, nu skall jag kvida om Sigurd den unge om hans första färd. //Guldet från heden bar Grane, //Sigurds svärd vart drakens bane. //Seger han över draken vann, //guldet från heden bar Grane. Örnen är det snabbaste djur, den flyger så långan led. Nu skall jag kväda om Sigurd den unge när först till strids han red. Skölden skiner i gyllene sal, han är icke kommen till dans. Sigurd den unge, sigmunds son, så nämner jag namnet hans. Sigurd gångar i salen fram och djärvt till orda tager: -Nu lyster mig rida till dvärgaskog att de vilda djuren jaga. Hjalpek konung talar så och lägger Sigurd på sinne. Dvärgamål och trollefröjd bo i berget inne. Sigurd sig svingar på Granes rygg, han tarvar ingen töm så lätt och snabbt han rider fram, som båten far med ström. Sigurd rider första dagen till det lider mot kvällen. Ritten bär mot mörkan skog, fjärran hans faders välden. Sigurd red genom skogen fram i dagar och nätter tre, men varken kristen eller troll kunde han för sig se. Sigurd red genom skogen fram, det bär över sten och stock. Då står det med ens framför honom en myllrande människoflock. Sigurd sitter på Granes rygg med både sköld och svärd. -Här skall jag rida längre fram för att skönja eder färd. Sigurd rider sig längre fram, den ritten var ingen dans. Han ser det knytas framför sig av dvärg vid dvärg en krans. En av dvärgarna gick fram. -Det är ryktat vida, att du är kommen att leka här, eller är du kommen att strida? Sigurd sitter på granes rygg, han var icke blid i hågen. Blyg var sigurd för dvärgarna, tordes ej svara på frågan. En av dvärgarna steg fram. Het var han i håg. Höjde upp sin högra hand, Sigurd i anlet slog. Sigurd svärdet ur skidan drog, det stålet det klingade glatt. Detta är det första sår som jag i striden fått. Sigurd svärdet ur slidan drog, höjde klingan den blå. Så den dolske dvärg han slog, klöv i stycken två. Smedsvisan - matriarkal version Skriven av: ny text av Elisabeth Grande, Jeanette Drotz och Meg Sibley En gång i min ungdom älskade jag, en pojke med guldlock och solsken i blick. Han lova mej tro i lust å i nöd allt intill den blekaste död. Hej hopp faderi å faderallanelej Hej hopp faderi å faderallanelej Han lova mej tro i lust å i nöd allt intill den blekaste död. Han var som Adonis brun uti hyn, den vackraste mannen som skådats i byn. Ett smittande skratt, en frestande sång vi älskade sommaren lång. Hej hopp... Men kärleken vissna kärleken dog, när höstvindar kom hade grabben fått nog. Han fann sig en rik en högfärdig sak, sa "tack lilla vän för det som var" Hej hopp... Nu står jag här ensam, ilsken och kränkt och stoltheten svider för att han mej slängt men aldrig det kräket kommer igen, han är hos sin nyfunna....SAK!!! Hej hopp... Nej aldrig det kräket kommer igen, men - det finns väl tusentals män. Unga flicka Unga flicka, i din vår, bind dig myrtenkransen! Dansa medan du det får, för snart är du ur dansen... Dansa medan du är ung, männen att behaga! Dina femton år igen, dom får du aldrig mer tillbaka! Snart med förvissnad barm, såsom fru du vakna! Vaknar till besvär och harm, och din krona saknar! Rosorna i bröllopsbädd, taggar har som sticka! Värre dock att tvär och hädd, tråna bort som flicka! Vandrings visa Skriven av: Vanya Larsen Vi vandrar på, måste gå måste gå genom skog genom by med bågen i hand, och vännerna med. Vi kom hit en dag men stannar ej kvar, Vi är skogarnas folk, vi vandrar dit vi vill, det finns inget här som kan hålla oss kvar. Under månens sken , under solens ljus, längs vägar och stigar vi styr våra steg, vi är vandrare och vi älskar vårt liv där vi går, ja där vi går under solens ljus. Vandra på vandra på, vi måste gå måste gå vi är vandrare och vi stannar ej för nåt. För det finns inget här som kan hålla oss kvar när vägarna ropar sin bön Sent om Natten eller tidigt om morgonen Av: Loke Strupen sig kring kotorna knyta. Slå sig själv i band. Läpparna brista, blodet flyta över rödglimmande tand. Käken knakar, buken bankar. Pannan spänns i bågar. Håret sveds av svarta tankar och jag skriker om jag vågar. Bröstet strävt sig självt förtär. Handen är utav glas. Jag ligger sömnlös och undrar var du är i nattens sista fas. Jag virvlar jag slår i djupaste trängtan. Gryningssolen stiger varm. Men du slumrar, du vet inte av min längtan uppå din pojkes arm. Jag faller! Jag hör hur världen vaknar. Aska i min hals. Min flicka, om du visste hur mycket jag saknar då sov du inte alls. Tjocka Margot Min Margot hon är mjuk och rund Umpapumpa fideliderumpa Delar med sig åt varje kund Umpa pumpa fideliderej Om de har pengar i överflöd Umpa pumpa fideliderumpa Hämtar jag vatten och vin, kött och bröd Umpa pumpa fideliderej Hälsar välkommen ligger och ser om en Jag kan inte sången fyra mjöd Umpa pumpa fidelirumpa fidelidelidelide rumpan lej Om hon gratis i sängen går Umpa... Fattigdomen på tröskeln står Umpa... För att få pengar till mat o dryck Umpa... Säljer jag skorna för sju gaddar styck Umpa... Om hon protesterar jag henne kurerar Låter henne smaka på slag från min käpp Umpa... Sedan rullar vi om varann Umpa... Ty den konsten Margot hon kan Umpa... Lägger sig på mig tung kåt och kär Umpa... Jag blir fördärvad av Margots begär Umpa... Om du nu din kärlek upp till henne bär Lidelse och kättja det blir en fin affär Umpa... Bruskväde (Så kom till vårat värdshus..)
Så kom till vårat värdshus
å drick vårt goda brus.
||: Å drängen han är
stor å stark
å pigan hon är söt. :||
- Här finnes inget pack
å Gorumer jagas ut.
||: Av modig dräng som
är så stark å
pigans lea trut. :||
- Här bjuds på dans å sång
å här glammas natten lång.
||: Med munter dräng å
frun så sträng
om vi ej har fått däng. :||
- Ett redigt drängaslag
kan vi bjuda på idag.
||: En tand åkt ut, nån
fått på trut,
när vi dom slängde ut. :||
- Vi har celebra gäster
å hjältar här ibland.
||: Som Svartnäve, en
riktig man å
så hans glada band. :||
- Så kom till vårat värdshus...
Sju Böner om Nåd Kriget för de sju nu förlorat är, de beger sig hemåt med sin slagna här. För att skona sitt folk och sona sitt dåd, de sänder sju brev med sju böner om nåd. En vädjan om mildhet mot soldater och folk, själva kan de falla för segrarens dolk. Men fram till vargen budet ej når, och hären framåt mot länderna går. Ovetande om de besegrades fred, han hinner dem fatt där på dödens hed. De sju slogs till grunden i ett stort sista slag, i Tirads historia en sorgens dag. I striden fallna, soldater låg, döda kroppar vart än man såg. Med sorg i hjärtat och tung i själ, Vargen lyss till vad fånge mäl. Han förtäljer om brev som konungar sänt, och frågar sen undrande om det som hänt. Vargen han rider med ilsken blick, han förstår nu varför han ej breven fick. Förrådd av något som blod önskar se, Vargen förbannar och önskar död och ve'. Åt förrädaren själv och hela hans led, för förrädarens skull han förgäves stred. Mot konungar sju och hela dess här, av vrede och sorg nu betyngd han är. Hem han kom med ära och glam, i folkets ögon han striden vann. Men snart ett sorgeligt bud han får, att hiskliga dåd sker i krigets spår. Härolden såg död, kanske blev de fler? Ett bud så berättar vad mera som sker: "Gamla och unga skall sona de fallnas lik!" Soldater med döva öron för offrens skrik, utför sitt värv och Illern färgas röd. Att hysa förrädarn' blev bybornas död. Byn som föll offer nu söker ett svar, de undrar som mest vem förrädaren var. Om han i livet är skall han finnas och dömas, och på allt blod skall sen kroppen tömmas. Till allmän beskådan hängs sedan hans lik, driv genom hjärtat en påle, en spik. Så förrädaren aldrig kan gå igen, lugnet i byn kommer åter sen... Ebba Brahes klagan Sin lätta mantel breder aftonstunden så milt och vänligt över sjö och land, och fågelskaran tystnat har i lunden och Mälarn skimrar på den sköna strand. I nattens lugna sköt naturen vilar, men inom detta bröst en stormvind ilar. I nattens lugna sköt naturen vilar, men inom detta bröst en stormvind ilar. Ack, friden ägde jag i forna dagar och himlen såg jag leende och blå. Att mänskosjälen har ett språk som talar så glädjerikt jag kunde ej förstå. Jag lycklig var då morgonen mig väckte och kvällens sol i vågorna sig släckte. Jag lycklig var då morgonen mig väckte och kvällens sol i vågorna sig släckte. Jag lycklig var då oskuldsfull jag drömde att klädd jag stod som Gustaf Adolfs brud, och hoppets vällust i min själ sig tömde och smyckade mitt liv i blomsterskrud. Men tro ej hoppet, det skall sorger föda, det är en orm som tjusar för att döda. Men tro ej hoppet, det skall sorger föda, det är en orm som tjusar för att döda. Men ack, förgäves var den ljuva flamma, som tände sig en berusad brand. Allt är förbi, min värld är ej densamma, ej hatets boja fängslat har min hand. O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka tänk du med köld på de la Gardies maka. O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka tänk du med köld på de la Gardies maka. Var kall, var kall, och låt mig ensam lida och ensam gå till mina fäders grav. En huldrik genius vandrar vid min sida, som stödja skall min trötta vandringsstav, en ängel tröstande mitt sorgsna sinne och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne. en ängel tröstande mitt sorgsna sinne och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne. I låga ryttartorpet text: Wilhelm von Braun I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg, och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann när långsamt uti spisen den råa veden brann. Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog. Visst är det tio år sen min Ola från mig drog uti den polska fejden, men ej ett enda ord jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord. Visst är han från mig tagen med kulor eller järn och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn, och gossen som vi hade när han for hemifrå´, den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må. Att sitta övergiven år ut och in som jag det är att långsamt krossas av ödets hårda slag. Jag redan är förgråten och bruten är min kraft och liten är den glädje som jag av livet haft. Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom och uti evig ängslan min glädje byttes om. Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod, och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod. Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än. Jag trodde att jag skulle få återse min vän. Det talades om segrar som unge kungen vann, att freden skulle komma, så tänkte jag ibland. Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud. Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud! Den tanken var mig bitter och outhärdelig, om bergen ville rasa och falla över mig. Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll. Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann förrän i stugan träder en ståtlig riddersman. Godafton, så han sade, godafton och Guds fred! Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led, och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus och låter mig få sova hos er till dagens ljus. Förvånad hörde Elin den granne herrens ord. Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord. Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst. Behöves inte heller, blott foder åt min häst. Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko. En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro. Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner men jag går ut en vändning och efter hästen ser. Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort, ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort. Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut. Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut. Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt, här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt. Och själv i bästa åren, det synes att ni är, hur kommer det sig då att ni ensam sitter här? Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min, ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn. Min man gått ut i kriget och säkert är han död. Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd. Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar, och har han även fallit så finns det männer kvar. En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed att för det första gifta sig och göra klart besked. För Guds skull, käre herre, ack tala inte så. Min Ola vill jag trogen igenom livet gå. Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt? Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt. Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron. Som ryttare benämndes han ävenledes Lod, den karlen vill jag minnas, det var en man med mod. På mina knän jag beder, välsignade ers nåd, vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd, som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum. Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm. Förvissad jag mig känner och vet att det är så. En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå. Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt, han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt. Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål. Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod. Jerker var ortens raskaste dräng Jerker var ortens raskaste dräng, kunnig i plog och spada. Gällde det ock att ta sig en sväng, glad var han med de glada. Hände sig dock vid midsommartid, Anna och Karin talades vid, Anna och Karin talades vid, allt uti prostens hage. Anna var ortens vänaste mö, kunnig i väv och spånad. Kinden var röd och vit såsom snö, blicken förådde trånad. Vek om sitt liv hon var som ett rör, Vingåkers ros hon kallades för, Vingåkers ros hon kallades för, det ville ej säga litet. "Tror du att Jerker håller mig kär", Anna till Karin sade. "Det kan du fråga blomkronan där som står i prostens hage." Blad uppå blad hon plockade av, Ja var det svar, som blomkronan gav Ja var det svar, som blomkronan gav allt uti prostens hage. Jerker, som stått och lyssnat, i hast skyndade över ängen. "Hej! Anna lilla, nu är du fast!" Skrek den förtjuste drängen. Anna, som plundrat blomkronan nyss, Nu blev hon plundrad kyss efter kyss Nu blev hon plundrad kyss efter kyss Se´n blev hon Jerkers maka. Vedergällningen Jag blev född förr än tuppen gol -Mina stigar de ligga så vida Min moder blev död innan upp rann sol -Själv måste hon sorgen förbida Min fader drager så vitt om land Så ond en styvmoder han på fann Först skapte hon mig i nåler och sade jag skulle tråna Så skapte hon mig i kniver och sade jag skulle icke trivas Så skapte hon mig i saxer och sade jag skulle icke växa Så skapte hon mig i ulven grå och sade jag skulle åt skogen gå Hon sade jag skulle ej få bot Förrän jag druckit min broders blod Så lade jag mig under lida där styvmodern min skulle framrida Så lade jag mig under spånge Där min styvmoder skulle framgånga Där tager jag till med mäste Min styvmoder utav häste Så tog jag till med harme hennes foster ur hennes barme När jag hade druckit min broders blod Så blev jag en riddare bold och god Åminnelsen av Yresk Lyss till min sång jag förtälja för er, förtälja om en man jag mötte en gång, det var i en by en marsch härifrån, han kom med en grupp av stridsmän så. yresk med svärd i hand han gå leva för alltid det kan man ju tro, för yresk han har gått genom halt sekel blod, tårarna mina faller för din önskan min vän, han bar sitt svärd och en brynja stolt, hanns grånande hår över axlarna låg, dölja ett ärr på hanns hals han vill, det hörs när han talar jag säja det än, yresk med svärd i hand han gå leva för alltid det kan man ju tro, för yresk han har gått genom halt sekel blod, tårarna mina faller för din önskan min vän, för yresk han önskar ett slut på det här, vreden och sorgen har ersatt segerns sötma så, plågas om natten av drömmars maror då, plågas om dagen av smärtan från ärr. Yresks blod det har fallit mot våra fält, det faller där än och blandas med tårarna mina. Lars och Mas 1. Lars och Mas de skulle på kalas med Lars han slog sönder både koppar och glas - "Vi får betala", sa Lars - "Ja, det gör vi!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas 2. Lars och Mas de gick på en krog Lars tog en liten och Mas tog en stor - "Ska vi byta, du?" sa Lars - "Aldrig i livet" sa Mas Och det var int' bra! sa Lars till Mas 3. Lars och Mas de gick till skogen en gång för att höra de ljuveliga småfåglars sång - "Hör du korpen?" sa Lars - "Ja, det gör jag!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas 4. Mas han spände sin båge för skyn och sköt så den kråkan så hon föll i dyn - "Fick du den?" sa Lars - "Ja! Det gjorde jag!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas 5. Men när de skulle den kråkan så flå då ville int' knivarna på kråkan rå - "Var har du brynet?" sa Lars - "Jo, på hyllan!" sa Mas Och det var int' bra! sa Lars till Mas 6. Men när de hade den kråkan så flått då drunknade sjuttio kärringar i flott - "Var den fet, du?" sa Lars - "Ja! Det var den!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas 7. Och Lars och Mas gingo över en äng och där stod tre pigor och våldtog en dräng - "Fick de gjort det?" sa Lars - "Ja! Det gjorde de!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas 8. Och Lars och Mas gingo över en å och där stod en piga med huvu't i en så - "Såg du blomman?" sa Lars - "Ja! Det gjorde jag!" sa Mas Och det var bra! sa Lars till Mas ------ (Fler verser:) Å Klas å Mas, i skogen de bor, den ena stoppar strumpor å den andra lappar skor. "Ska vi resa nu?" sa Klas, "Ja, dé gör vi väl" sa Mas, "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Å Klas å Mas, till staden foro in. Den ena köpte brännvin å den andra köpte gin. "Ska vi supa nu?" sa Klas, "Ja, dé gör vi väl" sa Mas, "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Å Klas å Mas, i finkan kommo in. En gick på alla fyra å den andra rulla' in. "E vi fulla nu?" sa Klas, "Ja, dé e vi väl" sa Mas, "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Å Klas å Mas, i finkan fick en dröm att åttahundra kärringar där trilla i en ström. "Ska vi dra upp dem nu?" sa Klas, "Nä, vi skiter i dem!" sa Mas. "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Å Klas å Mas, ur finkan släpptes ut. De lova' varandra heligt att de aldrig sku ta en sup. "E vi nyktra nu?" sa Klas, "Ja, ddde ee vvvi vvväl" sa Mas, "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Å Klas å Mas, i skogen de bor, den ena stoppar strumpor å den andra lappar skor. "E vi hemma nu?" sa Klas, "Ja, de e vi väl" sa Mas, "Ja, de e bra" sa Klas till Mas. Golorum Gris SÅNGEN OM GOLORUMGRIS (Sveriges Medeltida Ballader Nr. 249) 1. Gumman hade söner två; ja söner två Den tredje var den grisen grå! - Golorumgris! - Söner två! Grisen grå! Den tredje var den grisen grå! - Golorumgris! 2. Hon satte grisen i stian; ja i stian Hon ville grisen göda! I stian! Gö-öda! 3. Men grisen växte stor och stark; ja stor och stark Han trampa' stian ner i mark Stor och stark! Ner i mark! 4. Grisen gick för visthusdörr; ja visthusdörr Han åt upp femton tunnor smör! Visthusdörr! Tunnor smör! 5. Grisen gick för källardörr; ja källardörr Han drack upp femton tunnor öl! Källardörr! Tunnor öl! 6. Den grisen hade mage; ja mage den var så stor som en hage! Ma-age! Ha-age! 7. Och grisen hade fötter; ja fötter som stora granerötter! Fö-ötter! Rö-ötter! 8. Och grisen gick på rene; ja rene var mången man till mene! Re-ene! Me-ene! 9. Då grisen gick på bergen blå; ja bergen blå blev där märken efter varje tå Bergen blå! Varje tå! 10. När grisen börja lunka; ja lunka då börja' jorden skumpa Lu-unka! Sku-umpa! 11. Då kom en riddare ridandes; ja ridandes Och grisen kom framskridandes! Ridandes! Framskridandes! 12. Och riddar'n drog sitt rostiga svärd; ja rostiga svärd "Dej så skall jag hugga ihjäl!" Rostiga svärd! Hugga ihjäl! 13. Och riddar'n började rusta sig; ja rusta sig "Och Gud bevare mig från dig!" Rusta sig! Mig från dig! 14. Och riddar'n började korsa sig; ja korsa sig "Och Gud bevare mig från dig!" Korsa sig! Mig från dig! 15. Men grisen sträckte fram sin nos; ja fram sin nos och riddar'n flydde fort sin kos Fram sin nos! Fort sin kos! 16. Det satt en kråka i en topp; ja i en topp Han hacka' grisen i hans borst I en topp! I hans borst! 17. Han hacka' grisen tills han dog; ja tills han dog därav föll femton milar skog Tills han dog! Milar skog! 18. Och grisen dog och blodet rann; ja blodet rann femton tunnor och en spann Blodet rann! Och en spann! 19. Och alla de djur som i skogen var; ja skogen var de hade mat i åtta da'r - Golorumgris! - Skogen var! Åtta da'r! De hade mat i åtta da'r! - Golorumgris! Byssan lull utav brännvin blir man full Byssan Lull utav brännvin blir man full ärmen man doppar i smöret. Och näsan den blir röd och ögonen får glöd men tusan så glatt blir humöret. Risjerk Så går vi till Risjerk och tager oss en sup för det gör så gott i magen att få ett litet rus. //: Ja, jag lovar liv och död att på mig går ingen nöd så länge det finns brännvin och flickor i överflöd. :// Grevinnan och trubaduren Grevinnan hon satt vid ett fönster, hon satt i sin jungfrubur i nattrock med gyllene mönster, då kom där en glad trubadur. "Kom in här och spela en visa! Min man är i främmande land." "Din skönhet, min fru, vill jag prisa, om du ger mig ditt hjärta och hand." Grevinnan hon vred sina händer. "Min man , han är borta, min vän. Han krigar i främmande länder, och kommer väl aldrig igen. Kom in här och spela en visa, så sorgsen jag är i mitt sinn." "Din skönhet, min fru, vill jag prisa", sa' sångarn och klättrade in. Han knäppte på lutan och sade: "Ack, ge mig ditt hjärta och hand." Och runt omkring livet hon hade ett ronsenrött sidenband. Det tog hon och gav trubaduren att sätta på lutan sin. Då hördes det steg i tamburen, och greven själv trädde in. Och greven han skramla med svärdet och skratta ett vansinnigt skratt och sade: "Min sköna, hur är det? Min nådiga, hur är det fatt? Vem fan är den där figuren, vad gör han vid grevens härd?" Och han pekade på trubaduren med sitt långa, blodiga svärd. Grevinnan, som nyss hade dånat, hon sade: "Det är ju en narr, och alldeles nyss har han lånat ett bnd till sin gamla gitarr." "Det där låter fasen så troligt", sade greven och mönstrade dem. "O, Rickard", sa hon, "så roligt, så roligt att du - kom hem." "Å, jaså, förlåt lilla flickan", sa' greven och strök hennes kind. Men trubaduren han gick han och hängde sig oppe på vind. Och liksom av änglar buren till ett annat, sällare land, där svävade trubaduren i ett rosenrött sidenband. Hon kommer hit Det är inte lätt att vara spelman vill jag lova Inte är det särskilt många timmar jag får sova Först så ska man glädja alla gästerna på krogen Sedan ska man lyckliggöra flickan uppå logen Hon kommer hit, hon kommer hit Hon kommer hit, det lär ej dröja Hon kommer hit, hon kommer hit Hon kommer sänd av Fröja Känner du dig sällskapssjuk och det är sent på natten Kan du bara välja på en spelman eller katten Jag är inte särskilt snygg men låt mig få berätta Jag kan bli ett tidsfördriv i väntan på den rätta Men mitt mål har aldrig var’t att kyssa alla kvinner Nej, jag älskar bara en för det är allt jag hinner Om ni inte tror på mig ja, då får jag väl ropa På den enda i mitt liv: Hon står där allihopa Wollmars Vånda Det hände sig en afton, att Wollmar skulle gå Att finna lite glädje bland kullorna de små Med solden uti pungen, och kärlek i sitt bröst Han traskade mot staden där han förut funnit tröst Han kom till Östra Tullen, vid porten satt en vakt Som sade: ”Käre Wollmar, du vet vad jag har sagt Som ung du köpte kärlek, du köper den ännu Nog vore det på tiden att du skaffa’ dig en fru” Men Wollmar bara skratta’ och svarade sin vän: ”Att skaffa mig en hustru, det kan jag göra se’n För nu så leker livet, jag väljer den jag vill Och när jag just har fått min sold, så köper jag en till” Så sa den gode Wollmar, och gick sen in i sta’n Längs Fiskar-Evers Gata, det syntes han var van Att hitta bland kvarteren där baderskorna finns De bjuder dig de stunder som du sedan alltid minns Så köpte sig vår Wollmar en liten kärleksstund Men när den så var över, så kom han underfund Att äkta kärlek spirat och sedan slagit rot Och sådant kan ju inte någon männ’ska värja sig emot Han ställde sig vid sängen och bad om hennes hand Hon kände liksom honom, och de knöt hymens band De vigdes samma vecka, till sång och trummors dån Och nio måna’r senare så födde hon en son Men Wollmar såg på gossen och skiftade i färg: ”Vid alla gudars vrede, du födde oss en dvärg!” Hon svara’: ”Käre Wollmar, du minns vår kärleksstund Den kvällen du kom till mig var du ej min första kund” Hur kunde Wollmar veta att gossen ej var hans Att sonen ej var sprungen ur egen kärleksdans Jo, Wollmar han var säker för ty det fanns belägg Hans son var en och tio lång, och hade stort vitt skägg xxx |