Det stora klotet befann sig där, flammande och väldigt, trots det omgivande mörkret.
Det sände ut strålar från sin egen kropp, strålar av ljus och värme, genom den
omgivande rymden, likt ett cirkelformat hål i universums nattsvarta draperi. Ett hål till
en bättre värld på andra sidan, en ljusare och klarare värld.
Orörligt, men ändå svävande och så fullt av liv vilade Det majestätiskt på sin egen tyngd.
Så bekymmerslöst, så fullkomligt.
Ändock var det i denna stund något som påkallade Dess uppmärksamhet. Förvisso av
ringa storlek och minimal betydelse, men där var ännu ett klot, badande i strålarna från
Dess inre.

Det lilla klotet rörde sig med god och jämn fart genom mörkret, illuminerat endast av
det varma ljuset som strålade ut från den stora, ljusa cirkeln som svävade där, så långt
borta.
Det hade varit på väg en mycket lång tid nu, ända sedan Dess födelse. Tidsrymderna
kom och gick allteftersom avstånd tillryggalades, men den kalla, mörka omgivningen var alltid densamma. Det enda konstanta, den enda fasta punkten, var den varma, magnifika
existensen, som alltid verkade befinna sig på samma avstånd.
Den större av de två kropparna hade på något sätt en kontroll över den mindre.
Varligt men bestämt hölls det lilla klotet fast av det stora, så att hur Det än rörde sig, så kunde Det aldrig undkomma de milda och varma strålarna.
Inte för att Det på något sätt hyste missnöje över detta, tvärtom, ty det var just dessa
strålar som tillät det lilla klotet att fortleva och frodas.
”Vilken gåva att få”, förnimmade det lilla klotet. ”Något så stort som att vara har givits
mig, och det utan förfrågan av så mycket som den ringaste gentjänst.”

Det stora klotet sträckte på sig och lät ännu en gyllene kaskad av värme strömma ut från
Dess inre.

”Far, vad händer när man dör?”, frågade pojken. Solen hade legat tätt inpå hela dagen och familjen var lycklig. Frågan var inte en fråga av det slag som fadern hade förväntat sig, i synnerhet inte en dag som denna, men då han var en god far, så gjorde han vad han kunde.
”När vi dör så...så kommer det att kännas som om vi somnade...som att sova, men de
enda drömmar vi har är ljuva drömmar, varma drömmar, och vi behöver aldrig oroa oss för
ett bryskt uppvaknande.”
”Jag vill inte dö far!”, sade pojken, och denna gång var det inte nyfikenhet så mycket som fruktan som hördes i hans röst.
Fadern svalde. Med visshet hade han tänkt på vad han skulle svara om hans son frågade
hur han blev till, eller undrade vart stjärnorna tar vägen när dagen gryr, men detta fångade honom oförberedd och klumpig. Ett barn konfronterades av ett annat.
”Nejdå...men, det dröjer mycket, mycket länge innan någon av oss kommer att...att somna,
så det behöver du inte oroa dig för.”, svarade han i ett försök att trösta.
”Lovar du det far?”, genmälde pojken fordrande. Fadern pustade ut. ”Ja...det lovar jag.”,
sade han med ett leende. ”Kom, låt oss se vad mor har lagat för gott åt oss.”
Och emedan solen sakta närmade sig horisonten, så vandrade far och son hand i hand mot hemmet.

Regndropparna smattrade påtagligt mot taket ovanför det rum där familjen var samlad.

Fadern utfärdade sitt löfte i största ärlighet, det gjorde han verkligen.

Hans annars så livfulla och glada ansikte var nu fullkomligt avslappnat och den lätt
brunröda nyansen hade avtagit. Kvar var endast det vita.
Det vita och det kalla.

Han kunde ju inte veta.

”Far skulle bara gå ut och fälla rådjuret som lämnat sina klövavtryck på gården”, tänkte
pojken.
”Så att vi hade kunnat äta gott i en hel månad.”
En tår letade sig sakta nedför pojkens kind.
”Så sade ju far själv.” ”Och innan dess...”

Han hann inte ens reflektera över det...jag...

”...Så sade han, så lovade far, att ingen skulle...att ingen av oss skulle somna.” Det stora
såret som björnen fläkt upp var nu förbundet, men lätt ljusröda fläckar syntes fortfarande
på ytan.

...”Jag hann inte reflektera över det”, förnimmade fadern. ”Konstigt...det där är ju...”
Han var kvar. På ett sätt var det han som låg där nere på sängen under honom, men
ändå inte. ”...Jag...men jag är ju här.”

Pojken lät sig tacksamt omfamnas av sin mor, och kände hur hans tårar försvann in i
hennes förkläde.

Regnet fortsatte.
Fadern lade märke till att regndropparna for rakt igenom honom, men detta till trots så
kunde han förnimma deras uppfriskande väta, som om de hade träffat. Sakta steg han
uppåt, lämnande gestalten på sängen under honom. Uppåt. Uppåt.

Det blev snart mörkare runt omkring honom. Mörkare och kallare. Han kände kylan,
men ändå besvärade det honom inte. Den var bara ytlig, som om han kunde skaka den
av sig närhelst han ville.
Hans planet hade nu krympt i hans ögon och han kunde överblicka den i sin helhet, som
ett litet klot under honom.
Kylan och mörkret började avtaga, ty dels befann han sig nu nära ett klot oändligt mycket större än det han kom ifrån, som sände ut ljus och värme, och dels hade hans egna lemmar börjat lysa med ett egendomligt vitt sken.
Han kände sig kraftfull, starkare än någonsin förut.
”Jag...jag lyser som vore jag en stjärna”, tänkte fadern.

”Den blinkade åt mig!”, utropade pojken förtjust!
”Seså”, svarade hans mor inifrån stugan. ”Du har stått där ute och tittat på stjärnorna
varenda dag i en månad. Se till att komma in nu, det är sent.”
”Ja mor...”, suckade pojken till svar, och efter en sista, längtansfull blick mot stjärnan som blinkat åt honom, så vände han sig om och försvann in i huset.

Fadern väcktes ur sin nya, slumrande existens av att något ryckte i honom, något stort.
Sakta började han flyta genom rymden, dragen av denna nya kraft och det fanns inget han kunde göra för att hindra det.
”Det är den större existensen...det är...” Det tog honom ett tag att återkalla ordet som
var brukligt att använda där han kom ifrån.
”...Solen! Det är den som kallar mig...det är den som...” Hans kropp blev allt mer svag
och genomskinlig då den närmade sig det stora klotet. ”...Absorberar mig!”
Det var mycket nära nu, det stora klotet. Han kunde känna dess överväldigande kraft.
Hans tankar blev allt svårare att få grepp om...

”Jag förstår”, förnimmade det mindre av de två kloten. ”Så all denna värme, allt detta
ljus, och all denna godhet, har ett pris. Det stora klotet inte bara ger, det stjäl likaså.”

Pojken satt i sin säng och tittade ut genom fönstret, fortfarande med ögonen fästa vid natthimlen. Plötsligt sken hans ansikte upp, och han log.
”Ett stjärnfall”, tänkte han.
”Ett alldeles äkta stjärnfall!”