Nummer 1 1999

PÅ SPANING EFTER DEN KVALITÉ SOM FLYTT...

Posten skall kvalitetscertifieras. Enligt internationell standard skall posten få en kvalitetsstämpel. Det skall vara tryggt att anlita posten, och breven skall som sagt komma fram, ja just det, "som ett brev på posten".
I början av åttiotalet var posten ett statligt verk och hade i det stora hela samma sorts offentlighetsprincip som andra statliga verk och myndigheter. Sen dess har posten bolagiserats vilket innebär att posten kan agera som ett vanligt aktiebolag och inte behöver ha samma öppenhet som förr såväl mot skund som anställd. Vad gäller sekretess så räcker det helt enkelt för posten att hänvisa till aktiebolagslagen, och det är ju för visso rimligt i vissa fall eftersom posten numera inte är ensam aktör på en monopolmarknad. Vad som däremot inte är rimligt är det som jag uppfattar som postens interna hemlighetsmakeri vad gäller vardagliga rutiner inom postbehandling. Att det skulle försigå någon sorts "hemlighetsmakeri" inom begreppets normala användningsområde menar jag inte, men däremot får man ibland uppfattningen att de rutiner vi skall använda oss av varje dag så gott som är hemligstämplade. Om de inte skulle vara det, ja då skulle de ju vara tillgängliga för alla och envar, men det är de ju inte eftersom de numera inte existerar fysiskt på postkontoren i form av en postbehandlingsbok, utan endast existerar "ute på nätet", och för att komma dit måste man ju ha tillgång och befogenhet att hantera enhetens dator och det är det ju inte många som har... Man får ibland känslan att i takt med att posten bolagiserats och gjorts mindre offentlig, har även denna inskränkning i offentlighet även drabbat oss anställda. trots alla informationstekniska landvinningar de senaste åren så är det nästan svårare att få information om nya och gamla rutiner.
Många av dagens postisar har börjat utan en vettig introduktion i det postala, bland annat har de flesta utav 90-talets anställda inte gårr på postskolan, och många har fått gå ut med en bit redan första arbetsdagen utan att få öva på distriktet. Efter att ha gått några dar på ett visst distrikt har vederbörande fått hoppa vidare till ett annat, och det är inte så att brevbäraren då går ut med ett nytt distrikt och utför samma arbete, utan många har då fått vänja sig med nya rutiner för samma sorts arbetsmoment, tex behandling av eftersändningar och okända mm. Att många brevbärare har skaffat sig sina egna rutiner tror jag är en konsekvens av att det på 80-talet (och förr) fanns distrikt och tjänster, man hade sin tjänst, sitt distrikt och sitt beting och gjorde lite som man ville. Sen dess har distrikten och tjänsterna tagits bort, men de enhetliga rutiner som egentligen alltid har funnits har inte införts på dessa. Istället har vi fått ett "flexibilitetskaos", en situation i stil med följande: Brevbärare A,B...N jobbar i en enhet och har icke-distrikten a,b...n. En dag är A sjuk och B,...N måste dela på A:s icke-distrikt. Det är i en situation som denna det visar sig att A och B osv inte tillämpar samma rutiner, med konsekvens att just denna dag någon missar en eftersändning (som kanske inte är rätt signalerad), och någon kanske inte kommer in i en port eftersom den avvikande koden inte fanns noterad någonstans på något vettigt sätt, förutom i A:s minne, men A var ju sjuk och hemma. Kvalitetsmissar i stil med denna tror jag är vanliga, åtminstone vet jag att de händer på mitt postkontor 114.