För alla som möter döden kommer livet aldrig någonsin bli som förr.Man på verkas både psykiskt och fysiskt.Ett sorgarbete tar sin tid och den måste få den tid den behöver,Ibland önskade jag att någon av släkting,farfar,farmor,mormor morfar alla hennes kusiner i all fall kunde skickat en blomma till hennes begravning och sedan besöka hennes grav.Själv går jag eller någon av hennes större syskon till graven varannan dag,då ska det alltid lysa,jag skulle inte stå ut med tanken att lyktan slocknat och varje gång jag kommit har jag blivit så ledsen och bitter då inte någon varit där.För mig och mina barn kommer Sandra alltid finnas i våra hjärtan och jag har svårt att förstå att hennes närmaste kan leva vidare precis som hon aldrig funnits.Men mina barn och jag älskar och sörjer henne,Ibland tror man att man ska tappa förståndet av saknad.Jag är för vånad att jag överhuvd taget står på benen.Men för mig blev det allt ett måste.Barnen har det mycket svårt och det har bara mig.På dagarna går man undan ibland och tårarna bara kommer.Ibland har man tänkt, var kommer alla tårar i från tar det aldrig slut? För ett barn är det svårt att se sin mamma gråta.Det är för deras skull jag på dagarna försöker koncentrara mig mig på allt annt, men när natten kommer och de sover, sitter jag ser på på förstoringar på Sandra där nu sandra ser på mig.Runt mig finns pärmar med fulla med hand skrivna papper hur jag saknar och undrar varför just detta hänt"Lilla my".Många frågor men jag får bara total tystnad till svar.

Skrivet av mamma marianne