"ATT BÄRA SITT BARN TILL EN SISTA VILA..."

Den iskalla vinden piskade mot ansiktet och kylan hade för som omlängesedan trängt igenom mina tunna skor. Det kändes, jag gick utan fötter. ett tomt skal. som en vissen fura förde vinden mig bit för bit hem till värmen, efter ett besök på en översnöad kyrkogård, där min älskade lilla baby, djupt därnere i jorden ensam låg. jag undrade stilla för mig själv om hon frys och hur tomt och ensamt hon måste ha det där nere... Framför mina näthinnor upprepas hennes begravning som i ultratrapid hur jag går den en långa vägen mot graven, med den lilla vita urnan som jag håller hårt mot mitt bröst. tanken slår mig att det är sista gången jag får hålla henne i min famn. I dag kommer ofta tanken vad det var för kraft som fick mig att orka gå den långa vägen till hennes grav alldeles ensam och dagen före jul- afton med tre små barn hemma, ja bara gud vet. jag minns att det var kallt, men jag kände inte kylan. I min vänstra hand bar jag en bukett av påskliljor och mimosakvistar. Mina händer var vita av kylan och känslorna som strömmar genom själ och hjärta när man står där vid det djupa hål som ens barn ska vila i finns det inga ord för. Nu fanns det ingen återvändo avskedet, det sista var ett faktum ett tag ville jag ta urnan och springa därifrån, springa bort från det svarta hålet, ta hem den till värmen där den hörde hemma Det var så många tankar och känslor men jag fick inte fram ett ord. Tysta kvävande tårar frys till is på mina kinder och så enormt tunga var stegen därifrån. Jag stannade och tittade tillbaka mot graven där jag nyss satt ned den lilla vita urnan med påskliljorna och mimosan som ett täcke runt urnan i det djupa hålet. Allt var som en mardröm, fast en sann sådan... Saknaden enorm och livet obegripligt, många frågor men inga svar Kommer jag någonsin bli den jag en gång var ? Kommer jag att kunna skratta utan dåligt samvete ??? Ja, det kan bra tiden ut- visa sandra- marie
född 20/7 1992

död 23/11 1992

Begravning 23/12 1992

Skrivet av Mamma Marianne