Sveriges första dogma-film?
Det började en majkväll efter jobbet. Jag satt som vanligt framför Mac:en och kämpade med specialeffekterna till I.D.B.A.V. - det filmprojekt som jag och Peter Lundin harvat med i snart 4 år.
Polaren Valerio ringer med andan i halsen: "Jag har en skitbra idé!"

Scenbyte...Cafeteria, centrala Stockholm.
Valerio vill att jag ska göra film på en teatertext som han blivit tipsad om.
Jag får se envhs på scenen som han och en tjej framför för sin teaterklass.
Stundtals glimrar scenen till av Valerios intensitet MEN... det är väldigt mycket teater: replikerna är yxiga och just teatrala.
De tänder och släcker cigaretter hela tiden och tjejen i 30-årsåldern försöker vara en barnslig 18-åring.
Göra film av detta?
Bad idea skulle det ha kunnat börja blinka framför oss.
Men det här är ingen dålig reklamfilm...
Han ger mig texten. Det visar sig att det är ett svenskt teaterstycke.
När jag läser textavsnittet finner jag till min förvåning att jag berörs av det.
Jag ser flera vaga kopplingar till mitt eget usla liv.
Med några brutala strykningar och genom att översätta repliker till normal icke-teatral svenska går det att få till en självständigt fungerande berättelse!
Dessutom gillar jag att jobba med Valerio.
-YES! SIGN ME ON!
Jag skriver ihop manuset på några timmar. En ny titel ploppar upp av sig själv: Plastpappan.
På en lunchrast rusar jag över till Arkivet för Ljud och Bild Valerio vill visa nåt.
Det visar sig att pjäsen gått på tv för typ tio år sen.
Bibi Andersson och Örjan Ramberg har huvudrollerna.
Tungt.
Vi tittar.
Svensk tv-teater av tråkigast tänkbara slag.
Inspelad i ekande tv-studio med fastspikade studiokameror.
Dramatenspelstil naturligtvis, eftersom det är deras föreställning som spelats in för eftervärlden.
Efter att vi sett den utbrister vi i ett grabbigt:"Vi ska ta de jävlarna!"
...hmm... Hur ska Vi kunna ta Dem?
Vi kan naturligtvis inte vinna på deras egen hemmaplan: konventionell tv-teater.
Vi ska göra den totalt annorlunda.
Istället för högborgerlig Östermalmsmiljö och tv-pudrade, välkammade skådisar ska vi göra en ruffigare, osminkad, intensiv, nästan  experimentell handkamera-version.
En film enligt dogma-reglerna så långt det går - fast svartvit.
 Valerio föreslår på äkta method acting-manér att han ska vara berusad dagarna innan och under inspelningen!
Coolt! Jag älskar galna idéer.
Valerios kulturama-kompis Johan Eriksson har precis startat egen film-firma och äger en DV-kamera.
Rakel Wärmländer, från Skilda Världar, får läsa manuset och vill vara med.
Jonny Schakowsky, som de senaste tio åren haft åtminstone ett finger med i alla mina filmer, tar gärna ljudet med sin dat-spelare.
 Pusselbitarna börjar falla på plats.
Vi börjar repetera...
Vi leker med improvisationer...
Vi får en andre kameraman.Perfekt! Tvåkamera!!
Allt börjar bli klart för inspelning... men det är en viktig sak kvar att göra...
Manuset måste ju bli godkännt av teaterpjäsens upphovsman (eller snarare upphovskvinna)...
Mina brutala stympningar och yxhugg i hennes konstverk måste ju godkännas av henne om vi ska kunna visa den färdiga filmen med hedern i behåll...
Jag lyckas få reda på hennes telefonnummer och berättar om våra avsikter.
Tvärstopp!
Hon tycker minsann inte alls att det behövs nån ny film-version av hennes pjäs. Hon har redan regisserat den för tv.
Ridå?
 Jag skickar manuset till henne plus ett brev där jag berättar om våra avsikter.
Efter en veckas väntan sätter jag mig framför telefonen.
Nu bör honabsolut ha läst brevet...
Det känns som om jag skulle ringa och fråga chans på henne... Jag ringer henne, den etablerade dramatikern...
-KLICK!
Nu tyckte hon att det var ett lovvärt projekt.
Pust!
Fritt fram!
Repetitionerna går vidare.
Valerio och Rakel börjar växa in i rollerna. Nu saknas bara en skådespelerska till - hon bör vara i 40-årsåldern.
Vi siktar högt ochValerio tipsas av en skådespelarkompis om Sissela Kyle. En väldigt etablerat skådespelerska! Hon har varit med i allt.
 Jag träffar henne en stekhet sommardag.
Med lätt handsvett berättar jag för henne om vårt nollbudgetprojekt.
Hon vill jättegärna vara med men kan inte just den helg som vi valt som inspelningsdag.
Synd!!!
Sissela skulle fungera skitbra.
Försöken att flytta helgen går inte så bra.
Det är semestertider...
Valerio gör en hjälteinsats och övertalar henne.
Hon kan vara med på eftermiddagen den ena inspelningsdagen.
Tajt, men tiden bör räcka.
 Alltså: en ny PUST!
MEN kallduscharna fortsätter: Nu visar det sig att vi inte kan spela in i den lokal vi tänkt oss...
PANIK!
Det är bara en vecka till inspelning...
Skjuter vi fram inspelningen riskerar den att inte bli av alls... semester-resorna bland oss inblandade flätar i varandra på ett oroväckande sätt.
Efter semestrarna försvinner Valerio. Hela hösten ska han gå skådis-skola i New York (Actors Studio - samma som Robert deNiro, James Dean m.fl. gått).
NEDTONING I SVART?
Nu ser det verkligen mörkt ut.
Plötsligt finner man sig ringandes runt till vänner och vagt bekanta.
 -Hej! Kan du tänka dig att låna ut din lägenhet helgen som kommer?
Torsdag halv tolv på kvällen får vi napp.
Min flickväns exs systers ex ska på kurs under helgen samt spela golf.
Mot tvåtusen surt förvärvade får vi låna hans lägenhet.
Jag går dit och kollar, hans lägenhet kommer att funka bra!
Men många av mina tänkta kameralösningar och koreografi måste göras om.
Hela teamet träffas sent på fredagskvällen efter jobbet.
Hela teamet - utom vår andre kameraman.
Ingen har hört av honom på två veckor...
Uh-oh!
Efter flera samtal främst till hans mamma så får vi tag på den försvunne kameramannen.
Han har inte orkat berätta att han inte kan vara med.
Återigen: P a n i k !
Ericson och Nokia-apparaterna går varma i jakten på att hitta någon som med ingen tids varsel kan tänka sig att spendera hela helgen på en filminspelning. Telefonerandet får pga hemfridsskäl avbrytas sent på fredagskvällen.
Jag går hem och förbereder de nya kamerauppställningarna och koreografin.
Klockan 04.00 kan jag gå och lägga mig med inspelningsplanerna gjorda.
På lördagsmorgonen dyker en ny andre kameraman upp!
En filmfotoutbildad och trevlig Dennis Karlsson som natten innan råddat åt Phil Collins.
PUST!
 Allt löser sig till det bästa! Inspelningen går otroligt smidigt.
Men det är en annan och mycket trevligare historia.

/Micke Engström

tillbax till Engströms filmer