Jag heter Agneta Thorslund Jag föddes 1957 i Hagfors i Värmland. Flyttade runt i hela Sverige känns det som. Det hade att göra med min fars jobb. Kom så småningom till Jönköping.Där träffade jag en underbar kille som heter Per. Han blev min man 1979. Tillsammans har vi fått fem underbara barn. Tyvärr har vi endast fyra barn kvar i livet. Vår yngste son Lucas lämnade oss den 6 juni 1998, i stor sorg och saknad.Han föddes tre månader för tidigt, drabbades av RS-virus. Du kan läsa om hans liv på minnessidan.

Jag är utbildad
Har påbyggnads utbildning i barnsjukvård och även distriktsköterske utbildning.Mitt stora intresse är barn, resor, språk och att resa och se mig omkring i världen. Det senaste året har jag även börjat att samla på änglar. Intresset vaknade när Lucas dog.Vi tror alla att han är en liten ängel uppe hos Gud!

Våra barn är Sara 19 år, Matilda 16 år, Johanna 13år Carl 9 år och lille Lucas som skulle fylla 2 i november.. Per är 43 år. Han är chefsöverläkare på Psykiatriska kliniken, Ryhovs sjukhus i Jönköping.

I december 1999 har vi alltså varit gifta i 20 år! Tiden går väldigt fort!

Vi bor i en villa centralt i Jönköping. vi trivs så oerhört bra här, att vi inte ämnar att flytta.

Livet efter att vår älskade lille son lämnade oss blir aldrig det samma. Sorgen och saknaden efter honom är svår! En del av bearbetningen i min sorg består av att jag skriver dikter Jag engagerar mig i föräldraföreningen plötslig spädbarnsdöd FFPSD. Där stöttar vi drabbade föräldrar varandra! Har även påbörjat att skriva en bok om Lucas liv. Det hjäper mig mycket att skriva ner mina tankar. Jag och min dotter Johanna har gjort minnessidan tillsammans. Vi känner stor samhörighet i detta.

I nöden prövas vännen sägs det. Det är verkligen sant. En del av mina tidigare vänner finns inte kvar, en del ställde upp oerhört mycket för oss som familj. Vi har fått många nya vänner också. Det är framför allt andra drabbade föräldrar som jag känner samhörighet med. I den kontakten tillåts alla känslor och tankar. Vi hjälper varandra att minnas våra barn. Andra människor vill att man ska glömma och gå vidare.

Man ska eller kan inte glömma, men det ska med tiden inte göra lika ont. Jag fick kontakt med Lotta Sundin som är kontaktperson för FFPSD i Småland. Tillsammans gjorde vi en artikel i Jönköpings Posten. Artikeln handlade om hur man överlever sorgen av sitt barn. Det kändes fint att få berätta för andra om hur livet trots allt går vidare.Lotta och jag träffas regelbundet och utbyter tankar både glädje och sorg, vi berättar och minns Lucas och Fanny. Vi försöker ha en träff i månaden med FFPSD:s medlemmar också. Vi har med oss foton, fotavtryck och andra fina minnen av våra barn. Det finns tillfälle för alla att komma till tals, ibland är även syskonen med. Det känns angeläget för oss, då deras sorg ibland glömms bort. Barn sörjer lika mycket som vi vuxna gör. Vi har ibland svårt att se deras behov! I vår familj är vi alla delaktiga i sorgen efter lille Lucas!

Skolan har tyvärr inte mycket att erbjuda då det gäller sådana tragiska saker som att mista ett syskon, då finns det inga krisgrupper etc. Jag fick själv gå till barnens respektive skolor och berätta om den normala sorgeprocessen. Att barn kan reageramed aggressivitet verkade alldeles främmande i skolans värld!

Här har jag min man Per!

Jag själv en solig sommardag!

Tillbaka

Agneta