Jag hävdar att vi alla är neurotiska i en eller annan form. Man kan säga att det finns
två huvudtyper av psykiskt karaktär. Neuroser som oftast räknas som den enklare störningen
och psykoser, som ses som mera allvarligt.
Att vi alla är neurotiker är OK. Det är först om det inskränker eller invalidiserar våra
egna eller andras liv, som vi bör göra en förändring.
Två huvudtyper av neuroser förekommer. Symtomneuros som drabbar den enskilda individen och
karaktärsneuros, som oftast drabbar omgivningen.
Vid symtomneuros kan sådana plågsamma och jagfrämmande symtom som öppen ångest,
tvångsfenomen, fobier, andra kroppsliga fenomen (ofta hypokondri) uppstå efter det
att karaktärsneurosen har grundlagts. Det är ofta belastningssymtom, som uppkommer när
de vanligaste karaktärsdragen inte längre räcker till för att hålla konflikten omedveten.
Hos karaktärsneurosen kan man ofta se ett organiserat och fast beteendemönster. De
karaktärsneurotiska dragen upplevs vanligen av vederbörande själv som en väsentlig del av
den egna personligheten och dessutom som en värdefull egenskap. Karaktärsneurotikern upplever
ofta att det är omgivningen som bör förändra sig. Till exempel vill en pedantisk person att
alla skall vara som de. Karaktärsneurotikern kan utveckla en symtomneuros när den
underliggande konflikten, som karaktärsdragen skall skydda emot, hotar att bryta fram i
ångestpräglade symtom och denna ångestprägling är en symtomneuros.
Själv har jag många gånger i mitt yrkesverksamma liv träffat på medmänniskor som lider av
en symtomneuros. Karaktärsneurosen söker som regel inte psykiatrisk behandling förrän det
har skett en utveckling till en symtomneuros. Däremot kan karaktärsneurotikern söka behandling
hos en familjeterapeut med sin respektive (a). Detta därför att denna inte står ut med
exempelvis överdrivet pedanteri och att vederbörande dessutom jämt får höra att det är
karaktärsneurotikern som har rätt och dennes omgivning fel.
Behandlingen av symtomneuroser utgår naturligtvis från vilken typ av neuros man har.
Det kan handla om enklare fobier, som med beteendeterapi är ganska enkelt avhjälpt.
Det kan också handla om svårare tillstånd typ tvångstankar, ångest, konversionshysteri,
anorexia nervosa/bullemi, neurotisk depressivitet.
Mycket enkelt skulle man kunna påstå att neurosen är ett uttryck för felinlärning
(en grov generalisering). Jag påstår detta, eftersom jag talat om "enklare" neuroser.
Till exempel att personen får ångest då han/hon åker buss. Detta tillstånd kan man öva sig
igenom att en person följer med och i stället för att åka till ändhållplatsen åker man
en hållplats. Detta kan senare och i medmänniskans takt, utökas genom träning och denna
enkla metod kan så småningom ge insikt om att det inte är farligt att åka buss. Det
framkallar inget ångesttillstånd och det finns en väg, om någonting skulle hända.
Man kan helt sonika trycka på stoppknappen och lämna bussen, för att förhoppningsvis
åka med nästa buss. Detta är den enklaste formen av beteendeterapi och som tillämpas
i de flesta fall av inte alltför komplicerade fobier (spindlar, ormar och vad man nu
är rädd för).
