1957 kom den första bensodiazepinen, som hette Librium. Denna medicin kom till genom ett misstag och det är fortfarande ett misstag att den finns kvar.

Omkring 1960 blev det Valium, som blev en storsäljare och ungefär samtidigt registrerades de första beroendefallen.

Vad innebär det att bli beroende?

Ofta kommer beroendet som en smygande eller plötslig insikt om att man inte kan leva utan sina tabletter. Vi kan även då få tanken att vi inte är som andra. Vi kanske känner oss som någon sorts sämre människor. Detta är inte ovanligt. Vi skäms över att ha blivit beroende.

Då skall vi veta att nästan 100 % har fått läkemedlet på recept av en läkare, som oftast inte vet, eller talar om faran för sina patienter. När vi ber om hjälp att sluta, ja, då är vi inte längre patienter, då är vi missbrukare. Detta säger läkaren därför att han lägger ansvaret fullt ut på sin patient och frånsäger sig sitt eget.

I Sverige räknar man med statistiskt sätt, att var 8:e svensk någon gång under ett år, tar lugnande medel (bensodiazepiner). Jag är övertygad om att siffran inte är lägre i Danmark. 200 000 människor är i Sverige beroende av bensodiazepiner.

När vi väl vet att vi är ordinerade ett beroende, försöker de flesta av oss att dölja det man uppfattar som sitt sanna jag - en som inte klarar sig själv. Detta leder ofta till ångest.

Många av oss är "duktiga". Vi följer läkarens ordination och detta innebär (ofta då utan att vi vet om det), att vi i stället för att medicinera det tabletterna var avsedda för, medicinerar vi för att inte få alltför obehagliga abstinensbesvär. Ofta tror vi då att vi är riktigt psykiskt sjuka och behöver tabletterna. Det är inte ovanligt i denna situation, att doktorn höjer dosen eller skiftar till ett annat märke, som kanske är mycket svårare att sluta med (de med kortare halveringstid).

Den som i detta läge försöker sluta med tabletterna kan komma att uppleva mycket obehag. De besvär som bensodiazepiner orsakar, kan inte jämföras med någon annan drog. Absinensssyndromet är mycket mångfaldigt och kan vara i veckor, månader och år. De kan upphöra en tid (upp till ett halvt år), för att återkomma. Dock inte så uttalade problem som tidigare.

Att vara tablettberoende innebär också att man ofta utvecklar ett psykiskt handikapp (social fobi). Vi drar oss undan vänner och bekanta. Detta dels därför att vi mår dåligt och dels för rädslan att bli upptäckt.

I bland undrar man om läkemedelsindustrin och dess många lakejer, läkarna ser själva livet som en sjukdom som då skall behandlas med piller.

Den utdragna abstinensperioden är, som den akuta abstinensen, men ofta blir besvären mindre och i slutet kommer de och går.

Olika läkemedel (benso), ger olika syndrom. Som regel är de med längre halveringstid "lättare" att sluta med än de med kort sådan.

Läkemedelsberoende skapas inom sjukvården. Därför måste också ansvaret på att hjälpa finnas där. Dessa bör utveckla en adekvat vård och behandlingsresurser för att komma till rätta med detta stora problem. Att en patient blir läkemedelsberoende är inte acceptabelt och att hon då hon söker hjälp, skickas än hit än dit, därför att ingen vill egentligen hjälpa henne. Okunnigheten hos majoriteten av läkare är stor. Detta känner inte minst jag till, som skickats på mycket kort tid, mellan fyra olika ställen och alla tycker lika illa om att försöka hjälpa mig. Alla hävdar att detta inte är mitt bord.

För oss, som utvecklat ett beroende, är det av största vikt, att olika instanser samverkar, för ett för den beroende, så gynnsamt sätt, som möjligt för att skapa nedtrappnings- och behandlingsmöjligheter.

Vänliga hälsningar!
Bo