Innehållsförteckning

Så fort jag fick reda på att vi skulle få skriva om ett historiskt kapitel visste jag direkt vad jag ville fördjupa mig i. Idén om att skriva om Korstågen hade dykt upp flera gånger innan men jag hade aldrig fått möjligheten att kunna färdigställa ett sådant projekt. Jag bestämde mig för att vänta till årskurs 3 och skriva om Korstågen som specialarbete.

Men nu när jag fick chansen att skriva om det så blev jag självklart lättad och samtidigt kände jag mig ivrig för att fördjupa mig så mycket jag bara kunde i detta ämne.

Först och främst kanske jag borde skriva om varför jag så gärna kände för att skriva om Korstågen. Det berodde på flera faktorer. Jag hade tidigare hört de otroliga berättelserna om de stora slagen mellan kristna och muslimerna. Mina farföräldrar och morföräldrar hade berättat dessa otroliga historier för mig när jag var liten. De hade berättat om den legendariske Saladin som lyckades kasta ut de skoningslösa korsfararna ur Det heliga landet.

Jag som kommer från en annan kultur blev lite förvånad när jag frågade mina svenska kompisar om de hade hört talas om dessa krig och när jag fick till svar att de inte hade gjort det. I Sverige verkar det inte vara så många som känner till denna episod i vår historia.

När jag besökte biblioteket så hittade jag dessutom inte mycket fakta litteratur om Korstågen så jag blev lite besviken men jag gick runt till olika bibliotek. En av de böckerna jag hittade heter Korstågen och är skriven av den franske akademikern Joseph François Michaud (1767-1839). Boken är skriven under Upplysningstiden vilket är värt att påpeka.

Jag satte mig ner att läsa tjocka bok med väldigt vackra teckningar. Men jag blev grundligt besviken. Eftersom den är skriven av en europé under Upplysningen så är den dessutom också partisk vilket jag förstod ganska snart. De vackra teckningarna visade sig också bara visa de

"oövervinnliga" korsfararna med ett fåtal undantag. Boken är skriven på ett mycket fritt språk och uppgifterna som ges i den skall definitivt tas med en nypa salt.

Därför blev jag mycket glad då jag hittade en bok vid namn Korståget enligt araberna skriven av Amin Maalouf (f. 1949). Denna bok är mycket sällsynt i den mån att den ger en överblick över korstågen sett från den arabiska sidan. Efter att jag läst boken blev jag förvånad. Jag trodde att den skulle vara som den första men den här var inte alls partisk. Den var skriven på ett mycket bra sätt med lite mer "jordnära" uppgifter.

Efter att ha läst dessa två böcker så visste jag så pass mycket att jag inte behövde leta efter fler böcker och jag kunde börja koncentrera mig på att börja skriva.

Jag hoppas att jag lyckas hyfsat bra med detta arbete och att läsaren kan ta del av ett mycket viktigt kapitel i människans historia.

En novemberdag år 1095 hölls ett stort kyrkomöte i staden Clermont i Frankrike. Hundratals präster, biskopar, ärkebiskopar hade samlats. Tusentals människor samlades runt mötesplatsen och fler strömmade till från alla håll. Påven Urban II skulle hålla ett stort offentligt tal.

I sitt brinnande tal berättar påven om den nöd som drabbat de kristna i Österlandet.

Kristna pilgrimer som förföljts och hindrats utöva sin religion av de otrogna muslimerna.

Påven vädjade till de franska adelsmännen att omedelbart upphöra med sina inre strider och istället dra ut på korståg mot muslimerna och befria Det heliga landet från islam. Påven var speciellt klar på en punkt, att om man dödade en muslim så befriades man från sina synder och att man skulle ha en självklar plats i Paradiset om man gjorde det.

Publiken greps av hänförelse och skrek "Det är Guds vilja!". Detta uttryck skulle senare bli korsfararnas hederskodex. En våg entusiasm och stridsvilja vällde över hela Europa.

Riddare, munkar, bönder, adelsmän och frivilliga från alla håll och kanter strömmade till för att förbereda för det första korståget som hade målet att återerövra Det Heliga Landet och Jerusalem från muslimerna.

Korsfararna bestod huvudsakligen av fransmän och tyskar men även stora grupper engelsmän, italienare, spanjorer, portugiser, armenier, norrmän, danskar och till och med svenskar anslöt sig till hären. Man beslöt tidigt för att dela på armén i 2 bitar och så skulle de oberoende av varandra ta sig till Konstantinopel (Istanbul) där de skulle mötas för att sedan gemensamt dra sig ner genom det Seldjukiska (turkiska) imperiet.

En massiv operation som det här krävde naturligtvis noggranna förberedelser och ett stort kapital.Men Europas adelsmän ställde frivilligt upp med pengar, transportmedel och livsmedel. Korsfararna var ivriga på att få kriga så därför skyndade man sig för att kunna hinna till Konstantinopel så fort som möjligt.

Var det verkligen så som Påven Urban II sa i sitt tal att muslimerna förtryckte de kristna i Det heliga landet? Hade de verkligen ingen religionsfrihet?

Jag tänkte här berätta om hur det stod till i Jerusalem vid tidpunkten strax innan korstågen.

Enligt Urban II så kunde de kristna i Mellanöstern inte utöva sin religion vilket är helt fel.

Muslimerna förföljde inga kristna alls och de fick utöva sin religion men med vissa begränsningar. De fick inte ha kyrkklockor och kors på sina kyrkor. De fick inte sjunga vid sina gudstjänster på grund av att man ansåg att det vore respektlöst att sjunga i Guds hus. De kristna fick inte heller anordna kyrkliga processioner – alltså förbud mot yttre manifestationer av deras tro. Vidare skulle de betala en särskild personskatt och bära gul turban.

Bortsett från detta hade de kristna full religionsfrihet. De fick t.ex. döpa sina nyfödda enligt kristen sed och de fick särskilda begravningsplatser.

I själva verket var det så att de kristna i Mellanöstern kände sig trygga i muslimernas närvaro.

Ett exempel på detta är ett brev från den kristne patriarken i Jerusalem till patriarken i Konstantinopel, där han skriver följande: "De muslimska myndigheterna är rättfärdiga och övar icke våld eller orätt mot oss".

Ett annat argument som stärker bilden av tryggheten för de kristna var att ingen av de orientaliska kristna någonsin hade vädjat till påven eller de västeuropeiska härskarna om hjälp i form av korståg eller liknande.

Men vad var det som fick de kristna att ge sig ut i korståg förutom att befria Det heliga landet? En av anledningarna kan vara den enorma rikedom som förekom i Orienten både ekonomiskt och kulturellt sett. Orienten var långt mer utvecklat rike än Europa.

Eftersom de italienska hamnstäderna Venedig och Genua regelbundet färdades till de rika städerna Beirut, Tyros och Tripolis så kände man mycket väl till de rikedomar som fanns i de arabiska städerna. Det berättades historier i Europa om all den lyx och skönhet som fanns i Orienten. Detta ledde till att lycksökare och tjuvar i stora mängder också anslöt sig till korsfararhären.

Andra anledningar är att påven i Europa var trött på alla de interna krig som adelsmännen förde och oftast mot bönderna så korståget kom lägligt så att dessa krigiska adelsmän kunde bege sig långt borta och avreagera sig. Men självklart fanns det ju de som begav sig till Jerusalem för att befrias från sina synder och gå ut i krig för Guds skull.

Så sammanfattningsvis kan man säga att de faktorer som bildar bakgrunden till korstågen är politiska motiv, ekonomiskt uppsving, handelsintressen, de europeiska riddarnas militära slagkraft, social oro inom adelsståndet, påvemaktens ansträngningar att hävda sig och skapa fred i Europa, religiös hänförelse och den islamiska världens splittring.

När den enorma kristna hären möts vid Konstantinopel tas de emot av Kejsar Alexius. Han är av bysantisk (östromersk) ursprung. Alexius vägleder den kristna hären till ett massivt läger han iordningställt åt dem.

I samma ögonblick når också uppgifterna om den kristna härens ankomst den seldjukiske sultanen Kilidj Arslan. Bysanterna och seldjukerna har utkämpat många bittra strider och att Alexius nu tar till hjälp av västerlänningar för att slå ut seldjukerna förvånar inte Kilidj Arslan.

Den kristna hären är bara tre dagsritter bort från staden Nicaea som Kilidj Arslan regerar över.

Skvallret i Nicaea cirkulerar villt om den kristna hären som inte skonar någon och att deras första mål är att erövra just Nicaea. Men Kilidj Arslan vet hur han skall reagera.

Han lyckas lura in den oorganiserade kristna hären till en övergiven borg där han placerar tusentals soldater och bågskyttar. När de kristna närmar sig borgen ser de tusentals pilar vina genom luften. På detta sätt lyckas Kilidj Arslan på ett mycket listigt sätt förinta den första stora hären som sätter sin fot på seldjukisk mark. Över 20 000 kristna dödas. Kvinnorna skickas till central asiatiska städer och säljs som slavar och männen avrättas i tusental.

Det första mötet mellan öst och väst blir en triumf för Kilidj Arslan. Men han vet att det här bara var början. De kristna skall senare visa sig vara mycket hårdare än så här.

Det andra mötet mellan de två arméerna kommer redan i april 1097. Budskapet om att en ny våg av kristna krigare anlänt till Konstantinopel mottas på ett lugnt sätt av den seldjukiske sultanen. Han vet nu hur han skall handskas med de otrogna från väst.

Bara några dagar senare ser han de komma igen. Den här gången i tusen och åter tusental. Inte oorganiserade som förra gången utan nu väl förberedda närmar de sig Nicaeas murar.

De slår läger runt den sextusen meter långa muren och förbereder belägringen.
Kilidj Arslan inser att det är lönlöst att göra motstånd mot en sån här tung armé.

Han lyckas ta sig ur staden och ger order om kapitulation. Till sin stora sorg ser han sin stora rika stad gå i händerna på den kristna armén.

Efter Nicaeas fall lyckas de också inta Edessa som var en viktig stad för seldjukerna.

Nästa stad på tur är Antiokia, Syriens största stad. Med en här på 30 000 man marscherar den kristna hären mot Antiokia och när de väl når fram så slår de läger runt muren.

Antiokia är näst intill en ointaglig fästning. Med sin tolvtusen meter långa ringmur och inte mindre än 360 torn på tre olika nivåer är det inte många som vågat inta Antiokia.

Stadens beskyddare Yaghi Siyan är inte alls orolig över att staden skall hamna i fiendens händer. Men för säkerhets skull så utvisar han stadens kristna befolkning för att de inte skall liera sig med den kristna armén. Dessutom så har han underättat emiren av Mosul och bett om hjälp i form av en armé. Emirens armé är på väg och det väcker nytt hopp i Antiokia.

Men efter några veckor så har trupperna fortfarande inte anlänt. Folk börjar ana oråd och från himlen regnar det ner avhuggna huvuden som de kristna skjutit in med katapulter för att de skall påminna om vilket öde som väntar dem om de inte ger upp.

Antiokia skulle ha förblivit ointagligt om det inte vore för en armenier som bodde i staden.
Han lyckas komma i kontakt med belägrarna och han meddelar dem om att han tänker låta de komma in om han får en del av bytet. De kristna går med på detta. En natt så smyger han ut till muren och kastar ner ett rep och låter fienderna komma in i staden. Dessa öppnar en av portarna till staden och in rusar tusentals soldater. Den natten blir det ett ohyggligt blodbad.

Näst intill varenda människa, kvinnor, barn, gamla, sjuka och unga slaktas.

Syriens största stad hade intagits av de kristna. Emiren av Mosuls armé anlände ett par dagar senare och när han såg att Antiokia fallit i fiendens händer vände han om och återvände till sin hemstad. Det var lönlöst att kämpa emot de kristna som nu intagit Syriens svåraste belägrade stad.

Efter Antiokias fall gick allt mycket snabbt. Den kristna hären intog väldigt snart flera städer runt Antiokia. I en av dessa städer, Maara hände något mycket fasansfullt. Den kristna hären intog staden på kvällen och började sedvanligt med sin slakt av människor men i Maara så såg muslimerna något som de inte kunde tro sina ögon. Ett antal av muslimerna som tillfångatogs av de kristna soldaterna blev slaktade och sedan grillade och uppätna av korsriddarna.

Uppgifterna bekräftas dessutom av en präst som befann sig i staden vid dess fall.

Denne präst vittnar om att kristna soldater dödade små pojkar, hänger upp dem på spett och grillar dem. Kvinnorna kokades och åts på samma sätt som om det vore ett rådjur.

Prästen an tog avstånd från detta och sände senare ett meddelande till påven. Denne svarade att riddarna minsann skulle få äta vad de ville oavsett om det var saracen (arab) -kött eller annat.

Ryktet om vad som hände i Maara spred sig som en löpeld i hela Syrien och den muslimska världen som med fasa såg att den ena staden efter den andra föll i de kristnas händer.

Flera hundra år senare så var kristna soldater fortfarande synonymt med kannibaler och vildar.

  Jerusalems fall

Den 7 juni 1099 blir horisonten mörk och ett dovt muller börjar närma sig. Bortom Jerusalems kullar börjar de sakta välla fram. I tusental marscherar de sakta framåt med Jesu kors i täten.

Jerusalems befolkning ser med fasa hur den kristna armén närmar sig Jerusalems murar. Detta Jerusalem som är målet för korstågen. Efter att hären slagit läger börjar präster gå i processioner runt stadens ringmur och sjunger och ber. Muslimerna inne i staden ser med förvåning på detta. Invånarna tror att den kristna armén kommer börja bygga flyttbara torn och katapulter som vid alla andra belägringar men det gör de för ovanlighetens skull inte.

Istället börjar de gå till attack direkt mot muren i blind fanatism.

Jerusalems härskare beundras av de kristna soldaternas mod och deras vilja att befria Den heliga staden. Men han vet också att denna stad inte är som andra städer. Den betyder allt för de kristna. Efter två veckor börjar de kristna bygga 2 jättelika rullande torn som de närmar stadens ringmur. Men muslimerna har erfarenhet och lyckas förstöra båda tornen och de kristna lider ett svidande nederlag och måste ta till reträtten.

Två veckor senare återvänder de. Denna gång kommer de med 3 torn och med ännu fler soldater.
Nu är läget kritiskt. De belägrade häller kokade olja över tornen och skickar "Den grekiska elden" över belägrarna. Deras ena torn brinner ner och det andra blir obrukbart men plötsligt hörs rop. Från andra sidan har den kristne härföraren Gottfried av Bouillon lyckats ta sig in i staden med sina soldater. Jerusalem har fallit efter en månads belägring.

Inne i staden påbörjas en ohygglig slakt av muslimer, judar, ortodoxa kristna och kopter.

Ingen skonas för att på så sätt rena Den heliga staden från det "smutsiga". Hela befolkningen går under.

Kort därefter väljs Gottfried till "Beskyddare av den heliga graven" i Den heliga gravens kyrka där Jesu låg begraven.

Urban II själv dör bara 2 dagar innan han får meddelandet om stadens fall. Han hinner alltså aldrig får reda om hans dröm gått i uppfyllelse.

Efter stadens fall uppstår i Jerusalem flera så kallade ordnar. De bestod av ett antal riddare som svor sig i Guds namn och var sin orden mycket trogen. De mest framstående ordnarna var Johannitorden och Tempelriddarna. Dessa orden blev mycket rika på Jerusalems skatter och skulle senare bestå i flera hundra år i Europa.

Efter Jerusalems fall så splittras muslimer och de lyckas aldrig samla ett riktigt motstånd mot den kristna armén. Korsfararna kan med enkelhet överta den ena staden efter den andra.

Men en saracen vid namn Nureddin lyckas ena seldjuker och saracener och med gemensam kraft inta Edessa den 24e december 1144 som de hade förlorat innan. Nureddin lyckas tillfoga korsfararna stor skada. Efter Jerusalems fall reste större delen av korsfararna hem igen eftersom de ansåg att de hade nått sitt slutmål. Kvar i Det heliga landet återstår bara en mindre armé som är delad på flera olika städer. Påven Eugenius III känner till detta och han befarar att Jerusalem kan gå förlorat åt muslimerna igen. Därför sätter han igång att predika ett andra korståg.

Även denna gång vinner han ett enormt gehör. Tusentals folk anmäler sig frivilligt till korstågsarmén. Många tjuvar och banditer anmäler sig också. Folk har nämligen fått reda på vilka rikedomar som förekommer i Orienten.

Detta korståg leds av den franske kungen Ludvig VII och den tyske kejsaren Konrad.

Armén som består av ca 100 000 man tågar ner via Konstantinopel och Antiokia ner till Syrien. Man bestämmer sig tidigt för att inta Damaskus som ständigt utgör ett hot.

Men Damaskus erövring blir inte så lätt. Sultanen Nureddin lyckas skickligt slå tillbaka den kristna armén. I ett slag utanför Damaskus lyckas han slakta halva den kristna hären. Hela Konrads expedition går under. Det andra korståget blev ett fiasko på grund av splittring i styret.

Efter att ha enat Syrien så vill Nureddin ta över Egypten. Egypten är en stor handelsstad vid den tidpunkten med enorma rikedomar. Korsfararna vet också om det och flera små korståg skickades till Egypten men alla misslyckades de. Nureddin kan själv inte åka till Egypten utan skickar en ung man vid namn Ibn Salah-Adin Yussuf mer känd som Saladin.

Denna legendariska Saladin lyckas med stor list både inta Kairo och Aleppo. Nu står både Syrien och Egypten under honom men han erkänner själv aldrig vara en ledare utan anser sig vara utsänd av sin herre Nureddin. Men folk visste tidigt att den begåvade Saladin var en självklar efterträdare till den allt äldre Nureddin.

Men vem var denne Saladin som det talas så mycket om och som prisas som en stor ledare både av muslimer och kristna.

Saladin föddes i Tikrìt, Irak han var av kurdiskt ursprung och han tillhörde Ayyub klanen. Hans far hade räddat livet på Nureddin vid ett tillfälle. Denne beslöt att alltid skydda Ayyub klanen och fick därmed alltid följa med Nureddin. Saladin var både en skicklig strateg och en man som folk litade på. Vid ett tal skrek han till sitt folk: "Titta på frandjerna (kristna)! Se med vilken glöd de slåss för sin religion medan vi, muslimer, inte visar någon som helst iver för det heliga kriget". Folket började gråta och skrek "Allahu Akbar", Gud är stor och de slogs ivrigt för sin herre Saladin. Saladin utropade sig efter Egyptens fall till Sultan då Nureddin hade dött. För första gången stod muslimerna enade utan flera härskare.

I början av år 1187 plundrade en självrådig fransk baron vid namn Renaud de Châtillon en arabisk karavan med pilgrimer på väg till Mekka. Trots att den kristne kungens uppmaningar vägrade han göra avbön.

Saladin tog denna strid till förevändning. Han uppmanade till Jihad, heligt krig mot den kristna armén. Saladin åkte till Mekka och fick ett skriftligt erkännande av emiren av Mekka att han godkände det heliga kriget. Saladin återvände till Egypten med sitt skriftliga kontrakt. Han uppmanade hela världens muslimer till att samla sig. Tidpunkten var inne. De kristna hade vägrat muslimer att gå på pilgrimsfärd och detta sågs som en stor synd.

Från alla håll och kanter strömmande folk till. Aldrig någonsin samlades ett stort antal muslimska krigare som då. Deras antal uppgick till över hundra tusen, kanske mer.

När Renaud, den franske baronen fick reda på detta samlade han också en jättelik här. Nästan varenda riddare och tusentals fotsoldater marscherade för att möta Saladins här.

De båda arméerna möttes i juli vid Hattin väster om sjön Gennesaret.

Där lyckades Saladin med list dela på riddare från fotsoldater. Han slöt en ring runt den kristna hären och lurade upp de på en kulle. Vid Hattin var det så otroligt torrt att det inte fanns en bördig fläck någonstans. Detta utnyttjade Saladin till sin fördel. Han slog en eldring runt den kristna armén så att de inte kunde ta sig ut. Där satt de nu och började törstas nåt så ohyggligt. Riddarna slaktade sina hästar för att dricka blodet. Många gav upp frivilligt och gick med på att konvertera till Islam bara de fick vatten.

Till slut gick Saladin till attack. Men de kristna var väldigt hårda. För de gällde ju dö av törst eller av muslimernas sablar. De slogs praktiskt taget för sitt liv. Men efter flera dagars krigande lyckades muslimerna krossa hela den kristna hären. Ingen skonades. Varenda riddare och fotsoldat slaktades. Renaud själv blev halshuggen och hans huvud skickades runt i ett silverskrin till olika platser i den muslimska världen för att visa vilken bedrift Saladin hade lyckats med.

Vid slaget om Hattin lyckades muslimerna erövra Jesu kors som de hämtat från Den heliga gravens kyrka. Detta kors bar de med sig överallt för att inbringa krigslycka. Detta blev en sådan förödmjukelse att det slog eko över hela den kristna världen. De kristna hade förlorat sin viktigaste klenod. Utan Jesu kors var Det heliga landet också förlorat.

Efter det förnedrande nederlaget vid Hattin återstod inte många kristna soldater som kunde försvara Det heliga landet. Saladin hade bara Jerusalem i sina ögon. Han skulle erövra den stad som betydde mest för de kristna.

Den muslimska hären började tåga mot Jerusalem. Saladin skickade ett sändebud till Konungen av Jerusalem och bad honom kapitulera för att inte förstöra heliga platser vid ett krig. Saladin erbjuder en lösensumma för varje människa i Jerusalem. Tio dinarer för männen, fem för kvinnorna och en för barnen. Alla fick de lämna Jerusalem. De kristna gick med på detta. Jerusalem skulle aldrig kunna stå emot en sådan stor armé som Saladins.

Den 2 oktober 1187 tågar Saladin i triumf in i Jerusalem som segrare.

Han har gett stränga order till sina soldater att ingen plundring får förekomma och alla skall skonas. De som vill får stanna kvar i staden och de som inte vill kan färdas till Tyros som kontrollerades av de kristna.

Detta väckte stor uppståndelse. De kristna hade ju slaktat varenda muslim då de intog Jerusalem varför fick inte de döda kristna? Men Saladin lugnade sina män och sa att i Jerusalem fick inget blodbad förekomma. Den heliga staden skulle renas och man stänkte rosvatten på alla heliga byggnader för att rena de från de kristnas närvaro.

Efter Jerusalem så planerade Saladin att erövra antingen den mycket starka befästningen Tyros. Efter Jerusalems fall hade nästan alla kristna begett sig till Tyros och den skulle bli mycket svår att inta.

Saladin vet att Tyros inte kan intas utan den egyptiska flottan men den dröjer. Belägringen av Tyros misslyckas och Saladin beslutar att ge sig av därifrån. Då får han meddelandet att den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa och den engelske kungen Rickard Lejonhjärta anlänt till Konstantinopel med en massiv här. De har startat det tredje korståget. De är på väg till Syrien med mellan 200 000 och 260 000 man. Situationen började bli kritisk. Saladin uppmanade återigen alla muslimer att samla sig till ett heligt krig. Det var nu det gällde.

Den kristna armén börjar belägra Akkon och slår en järnring runt ringmuren. Ingen kan ta sig in eller ut. Staden blir offer för en hemsk hungersnöd. Men Akkons invånare kämpar tappert emot. Men till sist klarar de inte av hungersnöden längre utan kapitulerar. Efter 2 års belägring faller Akkon i de kristnas händer. Det blir ett stort bakslag för Saladin som hade hoppats på att kunna befria staden.

De kristna regerar vid den här tidpunkten bara över Tyros, Akkon, Tripolis och Antiokia.

Saladin insjuknar och den 2 mars 1193 dör han vid 55 års ålder. Den störste ledaren muslimerna någonsin haft har avlidit. Ett inbördeskrig uppstår efter hans död men efter några år lyckas hans bror al-Adel samla riket igen.

Vid det tillfället har redan de flesta kristna soldater återvänt hem igen. Rickard Lejonhjärta återvände till England och Fredrik Barbarossa hade drunknat.

Den kristna armén kommer aldrig kunna återinta Jerusalem igen och de förlorar sin moral.

Trots att påven Innocentus startar ett fjärde och ett femte korståg så blir de meningslösa.

Det heliga landet är förlorat för alltid. En efter en börjar städerna falla i muslimernas händer. Tyros, Tripolis och till och med Antiokia återerövras utan större svårigheter.

Efter över hundra års närvaro i Det heliga landet så har de kristna gått miste om alla de heliga platserna. Även om drömmen återstår flera hundra år efteråt så förblir Jerusalem som en kristen stad en dröm.

Vilka följder fick korstågen i Europa?

Först och främst så skedde det en politisk maktförskjutning. Västeuropa fick mer och mer en plats som Europas ledande kristna område och för all framtid förstörde den värdefulla balansen mellan grekisk och romersk kultur.

De som drog störst fördel av korstågen var handelsstäderna Venedig, Pisa och Genua. Dessa städer blev ofantligt rika efter att ha upptäckt nya städer att bedriva handel med. De blev också mer självständiga på grund av den goda ekonomin.

Kulturellt sett kan man säga att kristendomen upptäckte en helt ny kultur och en helt ny religion. Många kristna stannade kvar i Det heliga landet och konverterade till Islam.

Den europeiska litteraturen blev också påverkad och berikades med romantiska personer som Saladin. Européerna upptäckte också den rika litteratur skatten som fanns i Orienten. Stora verk som Tusen och en natt blev mycket omtyckt och fick även en europeisk förlaga vid namn Decamerone (skriven av Boccaccios).

I vetenskapen så drog Europa en klar fördel av arabernas kunnande. Orienten var nämligen långt före än västerlandet i fråga om vetenskap. Européerna tog det arabiska siffersystemet (siffra = sifr = siffran 0 på arabiska). I Europa startades också många vetenskapscentrum på samma sätt som i Orienten.

Men det som fick störst inflytande var nog språket. Många arabiska ord togs med hem till Europa. T.ex. aprikos, indigo, saffran, spenat, jasmin, schalottenlök, haschisch, lemonad, gas, damasker, madrass, magasin, arsenal, gitarr och maskerad är bara några av orden som är av arabiskt ursprung.

Européerna lärde sig även pappersframställningen som ursprungligen hade kommit till Orienten från Kina. Det blev ett uppsving i det litterära.

Efter fiaskon med de sista korstågen så förlorade påven sitt anseende och det var kanske där grunden till protestantismen lades.

· Korstågen – ett möte mella två kulturer (Knud Hannestad) utgiven 1963 av förlaget Prisma

· Korstågen enligt araberna (Amin Maalouf) utgiven 1983 av förlaget Alhambra

· Korstågen (Joseph-François Michaud) utgiven ??? av förlaget Liloe

· National Encyklopedin på CD-Rom

· Microsoft Encarta på CD-Rom

· National Geographics Maps – The War Edition på CD-Rom