En ljummen höstkväll 1979 åkte jag längs väg 97 från Luleå. Bilen svängde in mot Sävast och väglamporna lyste i ett mysigt orangefärgat skimmer. Jag var åtta år och hade aldrig tidigare sett lampor som var orangefärgade. Det var oerhört och fantastiskt. Exakt på dagen tio år senare förlovade jag mig med en kille som flyttat till Sävast ett år före mig. Idag bor vi på Sävastön i ett rött 30-talshus med vår katt och våra barn varav det fjärde anlände exakt på dagen tjugofem år efter att jag flyttat till Sävast, på vår femtonåriga förlovningsdag.
Jag fick ledigt några veckor och började andra terminen av årskurs 2 på Brönjaskolan. Jag minns den heltäckande mattan i korridoren som ledde elektricitet. Om man hade stickade sockar på fötterna kunde man lätt ge sin kompis en stöt.
Jag minns de sammanvuxna tallarna som stod i skogen bakom Brönjaskolan. De var 120 år gamla och var berömda i hela Sverige. På våra skoltröjor hade vi tallarna på loggan.
Jag minns också stormen i början av 1980-talet som fällde tallarna. Det haglade, regnade, snöade och blåste likt en tornado. Träd välte över hustak och jag var både rädd och fascinerad.
Jag kommer ihåg hur vi mellan Citronvägen och Tallbacken lekte i den stora sälgen och hämtade myggyngel i pölarna där det nu finns stora fotbollsplaner. Vi sålde ynglen för stenkulor och bokmärken och sa att de skulle växa upp och bli hundar.
Jag kommer ihåg P-björken som stod i "fyrvägskorsningen" där vi stämde träff. En väg gick mot grusplanen, och Potatisvägens hyreshus, en gick ner mot Morotsvägen, en gick upp mot Västerby och en gick ner mot Citronvägen.
När jag blev äldre och frågorna hopade sig i mitt inre gick jag ibland gå upp på Sävastberget. Det var fridfullt och lugnande. Och på något sätt fick jag ett annat perspektiv på livet när jag beskådade hela Sävast där uppifrån.
Så fann jag som jag tidigare nämnt kärleken. Vi förlovade oss och flyttade till en lägenhet på Potatisvägen. Vi fick två barn och gifte oss. Bröllopsfesten hölls i Träffpunktens teaterlokal. Min pappa höll det obligatoriska bröllopstalet och gjorde mig rörd när han jämförde mig och min man med Sävasts
kända tallar.
"Jag vill att ni tittar på de där träden, som står där borta vid väggen. De har vuxit ihop. De där två träden stod här borta i backen mellan nuvarande Svängleden och Brönjaskolan, när vi flyttade hit till Sävast 1979. De stod kvar där och omfamnade varandra. De stödde varandra mot stormarna. Men i och med att skolan byggdes och vägarna och gatorna drogs fram, höggs skogen bort, den skog som hade omgett dessa två tallar. Och en sommar, jag tror det var 1980, kom en storm som var så kraftig, att den till och med välte ett hus här i Sävast. Huset var under uppbyggnad, så alla väggar var inte på plats och stödde, men i alla fall, det var en kraftig storm. Och den stormen välte dessa två tallar, eftersom skogen runt omkring inte längre skyddade dem.
Då ni nu har gift er, innebär det i symbolisk mening att ni har beslutat att stödja varandra som dessa två träd. Men förhoppningsvis på det sättet att ni inte hindrar och begränsar varandra, utan att ni hjälper varandra och ger varandra ännu större möjligheter än vad ni hade som ensamma personer. Och rötterna och skogen runt omkring är vi, era familjer och era vänner som stöder er under livets hårda stormar."
Jag och min man fick ett tredje barn och bestämde oss för att flytta iväg till Karlstad där jag kommit in på en skola. Jag packade på dagarna och grät på kvällarna. Precis som sägnen berättar om den tidiga kyrkan i Sävast: "det som byggdes upp på dagen, revs ner på natten". Snart förstod vi att vi inte ville lämna Sävast.
Vi hittade ett mysigt rött hus med vita knutar och flyttade in. Jag kom in på universitetet i Luleå och när jag gått klart fick vi vårt fjärde barn.
Carola Siekas 2004
