Frekvenser

Ett begrepp som ofta används av nitiska försäljare är "frekvensomfånget". Detta skall vara enligt dem vara minst "20-20 000 Hz".
Som du säkert vet är det as Bas. Sen kommer mellanregistret och över 9000 Hz talar man om diskant, svängningar i luften som ger upphov till ljud. Med "Frekvensen" menas antalet svängningar per sekund vilket mäts i enheten Hertz (Förkortat Hz).
De lägre frekvenserna upp till c:a 2000 Hz kall Den mänskliga rösten ligger i mellanregistret, trummor och pukor i basen och fioler i diskanten.

Övertoner

Hur kan det komma sig att två ljud som ligger på samma frekvens kan låta olika?
Man talar om så kallade övertoner. Förutom grundtonen finns det nästan alltid en övertonsstruktur. Denna beror på hur ljudet alstras. Träet och uppbyggnaden av pianot avgör dess övertoner. En gitarr och en fiol är byggda enligt liknande idéer men man knäpper på en gitarr och gnider på en fiol. Det är dessa varianter som gör att t.ex. ettstrukna a (440 Hz) låter olika på olika instrument.

Mänskliga örat

Det finns saker som bara består av övertoner. Ta och skaka en nyckelknippa och du har ett ljud som upptar större delen av frekvensbandet utan att ha en grundton.
Det mänskliga örat kan uppfatta ljud med lägst 16 Hz och högst 20 000 Hz. Men detta är inte riktigt hela sanningen. Denna hörsel föds man med, och den försämras gradvis. Ett sätt att öka denna försämring är att lyssna på för hög musik. Även om detta låter klichéartat, så är det tyvärr sant. Man vänjer sig snabbt vid ljudet och vill sen öka volymen och till sist hör man inte hur högt man egentligen spelar.

En ljudtekniker med utbränd hörsel har ingen lång karriär!

Nu hör ingen människa alla frekvenser lika högt. Ingen maskin återger heller alla frekvenser lika högt. Detta glömmer ofta samvetsgrant försäljaren att berätta för dig. Intensiteten (ljudvolymen) på olika frekvenser varierar ytterligt beroende på utrustning. Detta gör att dålig utrustning återger ljudet på ett annat sätt än den som spelade in det avsåg.
Men det är så att 20-20 000 Hz som de flesta fabrikanter så stolt anger stämmer inom vissa gränser (Mer om detta senare).

dB

Signalstyrkan anges som i decibel (Förkortning dB). Enheten är uppkallad efter Graham Bell som uppfann telefonen. Denna enhet är tillskillnad från t.ex. meter inte en absolut enhet, utan en ratio. Det betyder att den är skillnaden mellan signalen och en referenspunkt.
När man mäter buller anger man 0 dB som tröskeln för vad som går att uppfatta med hörseln. Vid 90 decibel kan hörselskador inträffa och absoluta smärtgränsen går vid 140 dB. Nu är det inte så enkelt att räkna med ljudintensiteten, eftersom den inte är linjär. Om man har en ljudintensitet på 90 decibel och höjer effekten till det dubbla blir det INTE 180 decibel utan 93! Detta betyder att ju högre intensitet, ju mer effekt åtgår för att höja den. Man säger att skalan är logaritmisk.
I en seriös manual kan det stå "20-20 000Hz +-1dB". dB står för decibel, som här är ett gränsområde. Man sätter därför en gräns i ett diagram. t.ex. +-1dB. När kurvan f(A) (f=frekvensen och A=amplituden) går under gränsvärdet läser man av det och anger det som högsta eller lägsta frekvens. Högre gränsvärden ger naturligtvis större "frekvensomfång". Efter c:a 15000 Hz brukar ljudet på de flesta utrustningar snabbt avta i styrka. Efter 20 000 brukar det knappt höras något.
En maskin som specificerar "20-20 000 Hz +-1dB" har en bra frekvenstäckning. De flesta anger 3 dB vilket inte är lika bra därför att det är en mycket större tolerans mot ojämnheter i frekvensomfånget. OBS! 3 dB är fortfarande en fullt godkänd tolerans i sammanhanget. Ofta är det mest digitala medier som klarar 1 dB
Tilläggas bör att frekvenser över 15 000 Hertz inte anses ha något större ljudinnehåll. Radiosändare maskar ofta av frekvenserna över 15 000 Hertz eftersom de bara stjäl bandbredd utan att göra ljudet nämnvärt bättre.