OLJEINDUSTRINS INVERKAN PÅ MILJÖ
OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I NIGERIA
En rapport från Grön Ungdom av James Fleming, Niclas Malmberg
och Kristoffer Talltorp. Mars 1997.

En vädjan efter hjälp

"Vi, Ogonifolket, innevånare i den sydöstra regionen av Nigerdeltat, Nigeria, Västafrika, är i stort behov av hjälp. Den nigerianska militären har offentligt förklarat att dess avsikt är att sanera allt motstånd mot deras olagliga styre. Vårt enda brott var att vi protesterade mot oljebolagens ödeläggelse av vår mark och miljö, framför allt Shell, som verkat i vårt land sedan 1950-talet."

Nigerdeltat

Areal: 3 226 000 ha (2 milj ha våtmark)
Befolkning: ca 8 miljoner

Nigerdeltat består av en övre flodbädd, en lägre tidvattensbädd och en yttre samling av barriäröar. Den övre delen av flodbädden täcker en yta av ca en miljon ha och sträcker sig 168 km från Onitscha-deltats norra del. Två mindre floder flyter öster och väster om Onitscha, parallellt med Nigerfloden. Längre ner i deltat vidgar sig området till en 200 km bred tidvattenbädd. Området är 450 km lång och sluttar lätt mot havet.

Den yttre delen av deltat består av en serie sandbarriärer. Sanden har förflyttats dit av Nigerfloden. Det finns 20 större öar som varierar i längd och bredd med en sammanlagd yta av ca 200 000 ha. De är högre än flodbädden bakom, ca fyra meter över havsytan. Öarna är täckta av snårskog och buskar med stor artrikedom.

Inom deltat delar Nigerfloden upp sig i mindre bifloder. Nunfloden betraktas som huvudfloden, medan de större bifloderna är Forcados, Brass, Bonny och Sombreiro. Den genomsnittliga nederbörden är relativt hög, mellan 3000 och 4000 mm/år. Regnperioden börjar under juli och augusti för att sedan kulminera i september. Torrperioden är mellan december och februari. Medeltemperaturen är 27 grader C och luft fuktigheten är ca 80%. I vissa områden är grundvattennivån mycket hög vilket medför att marken är mycket fuktig, står men ett tag på samma ställe sipprar grundvattnet upp efter en stund. Från början var hela den nedre delen av deltat täckt med mangroveskog och säsongsvis även av ett färskvattenträsk som täckte en yta över 20 000 kvadratkilometer. Längs de större floderna, upp mot inlandet, breder regnskogen ut sig. Båda typerna av vegetation har idag delvis blivit förstörda.

Nigerdeltats mangrove- och regnskogar uppvisar en mycket stor artrikedom, skogarna rymmer allt från chimpanser till "svenska" flyttfåglar. Med undantag av regnskogen i Kongo är Nigerdeltat den enda plats där det ännu finns låglandsgorillor. Förlusten av mangroveskogarna är utan tvekan ett stort hot mot den ekologiska balansen i området. Mangroveskogarna fungerar som lekplatser för mycket av det marina livet vid västafrikanska kusten. Skogarna förser sjölivet med näring och utgör en viktig miljö för många olika fågelarter. Fiskare och bönder är beroende av ett fungerande ekosystem i området för sin försörjning.

Mangroveträsken har förstörts pga oljeindustrins verksamhet i området. Idag är deltat centrum för den nigerianska oljeindustrin, som har verkat i området sedan tidigt femtiotalet. Oljeledningar löper idag kors och tvärs i området. Det finns mer än 30 större oljefält i deltat och lika många utanför kusten. Det finns även två större gasfält, Rumuekpe och Teeba.

Fyra oljehamnar, Forcados, Brass, Bonny och Delat South ligger i deltats yttre del. En större utskeppningshamn finns vid Port Hardcourt. Oljeledningar korsar de centrala och östra delarna av deltat, som säsongsvis är översvämmat.

Nigerdeltat och de kustnära våtmarkerna har beskrivits som ett av världens mest ömtåliga ekosystem. Efter oljeindustrins verksamhet i området betecknas det som det mest hotade deltat i världen. Deltats mangroveskog är Afrikas största och det tredje största i hela världen. Hälften av världens mangroveskogar har redan förstörts.

Området är oskyddat eftersom det inte finns några som helst lagar som reglerar industriell verksamhet. Den nigerianska regeringen har skrivit på FN:s plan för skydd av marin- och kustmiljö, vilket ålägger regeringen att anta miljöskyddslagar och se till att de efterföljs. Trots detta tillåts Nigerdeltat gå förlorat, vilket hotar den ekologiska balansen i hela väst- och centralafrika och omintetgör alla försök till en hållbar utveckling i regionen.

I deltaområdet bor ca åtta miljoner människor med varierande etnisk tillhörighet, t ex Ogbia, Igbide, Ijaw, Uzere, Andoni, etc. Även om detta kommer att handla om Ogonifolket, delar många av de andra folken deras öde.

Ogonifolket

I stort sett alla som tillhör Ogonifolket är bosatta i Ogonidistriktet i den östra delen av Nigerdeltat. Området täcker en yta av ca 650 kvadratkilometer och är del av kustslättsterassen. De centrala delarna av platån ligger ca 30 m över havsytan. Befolkningstätheten ligger på 195 pers/km2 (jmfr Sverige-21 pers/km2), men ca 80% av deltaområdet är översvämmat under vissa säsonger under året. Detta resulterar i att konkurrensen om landytan är hög.

Ogonifolket omfattar ca 500 000 människor. Även om det fortfarande krävs ytterligare forskning kring Ogonifolkets historia tror man att de kom inflyttande västerifrån över Imofloden. De bosatte sig i sex olika kungadömen, Babbe, Eleme, Gokana, Nyo-Khana, Ken-Khana och Tai. Ogonifolket talar tre olika dialekter, Khana, Gokana och Eleme. Ordet kungadöme kanske ger en bild av ett odemokratiskt, diktatoriskt och feodalt samhälle för oss västerlänningar och säkerligen fungerade några av Ogonikungarna som despoter. Däremot var det så att kungarna valdes och deras titel fyllde inte någon större hierarkisk funktion. Till skillnad från de västerländska kungarna kunde inte Ogonikungen skaffa sig en stor personlig förmögenhet genom höga skatter och kontroll över handelsvägarna genom tullar. För att kunna skapa sig en rättvis bild av hur kungadömena i Ogoniland fungerade måste man alltså lämna bilderna av hur det västerländska feodala systemet fungerade bakom sig.

Kungen valdes av stamäldstena och kunde bli avsatt av samma personer. Stamäldstena kunde inte väljas, utan utsågs med hänsyn till ålder. Under stamäldstena satt de traditionella ledarna som ofta var från någon av de större familjerna eller en man som skaffat sig rikedomar genom att vara en duktig handelsman. Därefter kom de yngre männen och kvinnorna. Kungens huvudsakliga funktion var att fungera som en symbol för samhällets ordnade struktur och sköta löpande administrativa sysslor. Alla beslut som berörde kungadömets ståndpunkter eller relationer med närliggande stammar togs i samråd med stamäldsterna och de traditionella ledarna. Större beslut som t ex en krigsförklaringar togs alltid i samråd med alla grupper i samhället. Britterna betecknas detta som "House rule", eftersom människorna samlades i ett stort samlingshus i byn för att diskutera viktiga frågor rörande byn och stammen. I huset hade man bestämda platser som i enlighet med hierarkin, med kungen placerad längst fram.

Ogonifolket ägde jorden kollektivt. Det fanns de som hade tjänat på att utföra handel med andra delar, men en del av vinsten delades till förmån för samhällets välbefinnande. Kungen och de traditionella ledarna spelade även en viktig roll i sociala och religiösa ceremonier. Pga bristen på skrifter är det svårt att få veta mer om Ogonifolkets religiösa traditioner, men genom att studera traditionella sånger och berättelser kan man skapa sig en bild av ett folk som växte upp i ett samhälle med en tro på rättvisa och jämn fördelning.

Idag är de flesta fortfarande bosatta på landsbygden och det finns inte några större städer i Ogoniland. Människorna har inte tillgång till rinnande vatten eller elektricitet i sina hem. De viktigaste näringarna för Ogonifolket är jordbruk och fiske.

Ogonifolkets ord för tradition (doonu kuneke) betyder också att hedra jorden. Denna respekt för naturen betyder att skogen inte bara är en samling träd, utan en helig tillgång. Träd i skogen kan inte huggas ned hur som helst eftersom de spelar en viktig andlig roll och är livsviktig för hela samhället. Ogonifolket tror att människans själ kan lämna den mänskliga kroppen och ta plats i ett djur, t ex i en elefant eller i en tiger. Ett sådant djur anses då vara besatt och om något skulle hända djuret avspeglar det sig genast hos den mänskliga motparten.

För Ogonifolket är vattnet inte bara dricks- och badvatten, utan ses som heligt och en del av välståndet för hela samhället. Om någon skulle skada de naturliga andarna skulle detta resultera i en katastrof för hela det mänskliga samhället eftersom det är de som står som förvaltare av naturen. Naturen är deras andliga arv och detta arv behöver tas om hand och vårdas. Naturens frukter, speciellt sötpotatis (yams) hedras i de traditionella ceremonierna. Den årliga Ogonifestivalen hålls vid tidpunkten för yamsskörden. Tiden då man sår är inte bara en period med mycket aktivitet i jordbruket, utan även en andlig, religiös och social händelse.

Idag är många Ogonis kristna, men respekten för de egna traditionerna har fortfarande en central plats i församlingsgemenskapen.

Det koloniala Nigeria

Idag talas det från västvärlden om behovet att omstrukturera biståndsformen till den sk tredje världen. Många projekt har misslyckats pga dålig planering och bristfälligt genomförande. Det som inte kommer fram är att det politiska system som påtvingades dessa länder av kolonialmakterna är totalt främmande för deras kulturarv och bl a har resulterat i utbredd korruption. Innan kolonialmakterna slog sönder kontinenten var många av de afrikanska samhällena mer utvecklade än de "civiliserade" samhällena i Europa och var på inget sätt i behov av några biståndsinsatser.

Nigeria, med 100-120 miljoner invånare; med tre större folkgrupper samt 300 minoritetsgrupper, bildades av britterna 1914. Britterna skapade därmed "en av de största främmande administrativa enheter under den europeiska ockupationen av Afrika", enligt den brittiske historikern Malcolm Hailey. Den brittiske guvernören hoppades kunna döpa landet efter sin hund, "Goldie". Lyckligtvis blev namnet Nigeria i stället, vilket betyder vatten. Britternas intresse var enbart ekonomiskt och ingen hänsyn togs till de mindre nationer som buntades ihop bredvid större grupper.

Yorubafolket, bestående av flera miljoner människor, har haft kontakt med västerlänningar sedan 1485, medan Ogonifolket inte hade kommit i kontakt med dem förrän 1904. Trots att Ogonilandet låg vid slavrutten från inlandet till kustens slavmarknader vägrade de all kontakt med slavhandlarna. I "Polygatta Africana", en samling av de språk slavarna tog med sig till "den nya världen", finns det inga tecken på att Ogonifolket skulle tagits som slavar. Ogoni motsatte sig även den brittiska invasionen, men efter flera brutala attacker på samhället och Ka-Gwara, Ogonifolkets religiösa centra, tvingades man böja sig för britterna 1914. Trots detta undertecknade aldrig Ogoni något fredsavtal med England och har heller aldrig undertecknat något avtal med nigerianska staten, det kan alltså ifrågasättas om Nigerias regering har någon egentlig laglig rätt att styra Ogoni. Det dröjde till 1930 innan britterna hade installera ett regionalt högkvarter och inrättat en polisstyrka i området. Administrationen innebar inte mycket mer än att man började dra in skatter från befolkningen. Ogonilands sammanslagning med den östra regionen (Opobo), med den etniska majoriteten bestående av Ibos, var politiskt, kulturellt och finansiellt förödande.

Efter andra världskrigets slut lyckades Ogonifolket under T N Birabis ledning åter organisera sig och ställde krav på den nigerianska staten för att få sina rättigheter tillgodosedda. 1947 bildades Ogonidistriktet vilket införlivades med det nybildade Rivers Province. Detta var det första erkännandet av Ogonifolkets rätt till sin egen mark, bildandet av en lokal administration sträckte sig dock inte långt vad gällde kontrollen över landområden. Man hamnade nu istället under ledning av en annan större etnisk grupp, Ijofolket.

Genom den lokala administrationen startades en fond för att kunna bygga grundskolor, ett sjukhus och en högskola. Kristna missionärer hjälpte till att översätta Nya Testamentet till Kana och tack vare kunniga jordbrukare och duktiga fiskare lyckades Ogonifolket bli självförsörjande igen.

Nigeria var under det brittiska styret indelat i tre regioner, den östra, västra och norra. Detta passade britterna eftersom stora etniska grupper blev dominerande i var sin region över minoritetsgrupperingarna. Denna situationen var åtminstone stabiliserande under det brittiska styret, men britterna kunde ju inte stanna för evigt...

1950 bildades Ogoni State Representative Assembly (OSRA) för att stärka Ogonifolkets kamp tillsammans med andra etniska minoriteter i Nigerdeltat. Tanken var att man skulle samla minoriteter med liknande kulturella traditioner i Nigerdeltat till en politisk union. Man ansåg att det var människorna som bodde i området som var bäst lämpade att utveckla regionen, både för regionens och Nigerias bästa. 1953 hölls en konferens i London för att diskutera Nigerias självständighet "Willinkkommissionen" tillsattes för att utreda minoriteternas situation i landet. Minoriteterna fruktade att deras rättigheter skulle hotas och deras mål och utveckling skulle marginaliseras. Utan ändringar i konstitutionen skulle det orättvisa systemet fortsätta även efter självständigheten.

"Willinkkommisionen" avslog deltafolkens alla krav efter tryck utifrån, bl a från den brittiska regeringen och Ibofolket. Kommissionen resulterade i ett fortsatt kolonialt styre i Nigeria. Strax efter att Nigerias konstitution skrivits och antagits avled T N Birabi och Ogonifolket stod utan ledare. Ogonifolket vägrade bli en del i den Östra regionen där Ibofolket var i majoritet och röstade emot detta i förvalen 1957. Ibofolket blev rasande och tog varje möjlighet att hämnas på Ogonifolket. Skolor tvingades stänga och en systematisk diskriminering påbörjades vilket mynnade ut i en ekonomisk blockad.

Vid samma tid kom Shell/BP till Nigeria, med tillstånd från den koloniala ledningen som sa att alla mineraler skulle tillfalla kronan. Tillståndet gav Shell full rätt att söka och borra efter olja var helst de ville. Om det ansågs nödvändigt kunde bosättningar flyttas, skogar och landområden exploateras utan att någon större ersättning till byborna för den förlorade jorden skulle behöva betalas. Olja påträffades 1958, två år innan Nigeria blev ett självständigt land.

Vid självständigheten uppstod en situation där de tre största folkgrupperingarna, Hausa/Fulani, Ibo och Yoruba skulle göra upp om kontrollen över federationen samtidigt som de etniska minoriteternas kämpade för sina rättigheter i respektive region. Det var bäddat för inbördeskrig och det skulle inte dröja länge.

De större grupperna kämpade om regeringsposten, drivna av egenintressen. Minoriteterna, bland de Ogonifolket krävde ändringar i konstitutionen och politiska reformer för att bevara federationen och freden i området. 1966 skedde en militärkupp där en regional premiärminister dödades tillsammans med två andra högt uppsatta personer i regionerna från Yoruba och Hausa/Fulani-folken. Hausa/Fulani-folken hämnades och utförde en massaker på människor från Ibofolket.

I ett försök att hindra ett inbördeskrig beslutade sig regeringen för konstitutionella reformer som skulle resultera i tolv nya stater. Överste Odumegwu Ojukwu vägrade att acceptera dessa förändringar och försökte istället bryta sig ur den nigerianska federationen och utropa en ny republik, Biafra. Hans plan var att ta över hela Nigeria. Om detta inte skulle lyckas strävade han efter att i alla fall kunna kontrollera östra Nigeria, Ogoni inkluderat pga dess nyligen påträffade oljefyndigheter.

Biakpararepubliken

Den nya republiken kallades Biafra, men Ogonifolket kallade den Biakpara som betyder "för alltid fattig". Ogonifolket vägrade att bli en del av Biafrarepubliken. Pga detta och de rika oljefyndigheterna blev Ogoni den del av Nigeria som drabbades hårdast av kriget. En av överste Ojukwus första krigshandlingar var att skicka Ibodominerade styrkor att utföra massakrer på tusentals människor ur Ogonifolket, för att på så sätt skrämma dem till underkastelse och att bli en del i den nya republiken.

Ogonifolket fick utstå några av de hårdaste striderna i kriget där kontrollen över oljekällorna var den största krigsorsaken. Civilbefolkningen användes som brickor i detta spel av båda sidor och etnisk rensning användes som vapen. Bombningar av byar blev vardag för befolkningen och återigen kunde ett kolonialt mönster ses. De federala styrkorna stöddes av Storbritannien samtidigt som de Ibodominerade Biafrastyrkorna fick stöd av Frankrike. Enligt vissa uppgifter stöddes de federala styrkorna finansiellt av Shell/BP som redan då etablerade ett stöd hos de nigerianska ledarna.

Då Biafrastyrkorna förlorade kampen om Ogoniland och dess oljefyndigheter utsattes befolkningen för hämndaktioner från Ibobefolkningen. Attacker utfördes som tvingade tusentals ur Ogonibefolkningen från deras land. De fördes till Biafra där de torterades och utnyttjades på de mest hemska sätt. Ogonifolket förlorade en tiondel av sin befolkning i kriget, proportionellt mer än någon annan grupp i Nigeria, trots att de inte deltog i kriget på någon sida.

Kriget pågick i tre år (1967-70) och krävde livet på mellan 1½ och 2½ miljoner människor. Krigets slut innebar en bättre framtid för de flesta nigerianer, men inte för Ogonifolket. Deras situation fortsatte att förvärras. Under krigsåren uppmuntrades Shell/ BP att exploatera landområden i sökandet efter fler oljefyndigheter eftersom pengarna behövdes för att finansiera kriget. Många olyckor och utsläpp skedde under denna intensiva expanderingsperiod. Bomber och sabotage orsakade även det stora utsläpp. Efter krigets slut var militärregimen så uppe i sitt segerrus att de ignorerade folkets krav på politiska reformer och demokratiska rättigheter. Shell/BP fick nya tillstånd att öka oljeproduktionen ännu mer utan att behöva ta någon som helst hänsyn till verksamhetens miljömässiga effekter. Den okontrollerade profithungern från den nigerianska ledningen och Shell är grunden för den idag mycket tragiska situationen i Ogoniland.

Olja - ett giftigt ämne

Olja är en sammansättning av gifter och tungmetaller innehållande bl a arsenik, barium, kadmium, krom, koppar, toulen, bensen, bly, zink och kvicksilver.

Bensen kan orsaka irritation i ögon, näsa, hals, samt huvudvärk, kräkningar, illamående och i vissa fall sluta med döden. Akut bensenexponering kan orsaka defekter på foster, skador på organ viktiga för blodtillförseln. Kronisk exponering kan orsaka cancer och leukemi.

Toulen är mycket brandfarlig och användes tidigare för att tillverka trinitrotoulen (TNT). Det kan orsaka cellmutationer och fosterskador, skador på lever, mjälte, hjärnan och benmärgen. Akut exponering ger huvudvärk, långsammare reflexer, skador på balanssinnet och medvetslöshet.

Effekter av Shells affärsverksamhet i Ogoni

I sökandet efter olja används sk "siesmic lines" vilket är kilometerlånga diken. Det finns idag 56 400 kilometer sådana diken, enligt en rapport från Världsbanken. Dynamit används för att få till stånd dikena och har resulterat i stora skador på åkerjord och andra tillgångar. För att lättare kunna transportera tunga maskiner med båt till området har Shell låtit gräva ut kanaler. Genom kanalerna har havsvatten förts till färskvattensjöarna och där orsakat skador på de mycket känsliga sötvattenträsken. Detta har rubbat den ekologiska balansen i området och vattenhyacinter har ökat i antal så att vattendrag praktiskt taget täppts igen.

Under olje- och gasborrning pumpas vatten innehållande kemikalier upp till ytan. Vattnet som pumpas upp är inte vanligt havsvatten, utan är ofta fyra gånger så salt som havsvatten och innehåller även gifter såsom bensen, toulen och etylbensen. Det "producerade" vattnet kan också vara radioaktivt, i vissa fall 100 gånger mer radioaktivt än utsläppen från ett kärnkraftverk, detta beroende på att det kommer i kontakt med radium och uran under markytan. Shell har inte offentliggjort några siffror på hur mycket avfall som producerats, men i genomsnitt produceras tio fat giftigt vatten under produktionen av ett fat olja. Detta vatten pumpas utan rening rakt ut i vattendrag (3).

När olja pumpas upp till jordytan samlas det först i stora oljecisterner där de tyngre föroreningarna sjunker till botten för att sedan samlas upp på en soptipp. Föroreningarna har sedan sipprat ner i jorden och till slut kommit i kontakt med grundvattnet. Detta har pågått i många år och mängden olja i jorden uppskattas till flera miljoner fat (4). Borrningen efter olja resulterar i många olika biprodukter, t ex lera från borrningen, sand, delar av berggrunden och giftiga vätskor. Allt detta samlas i artificiella sjöar som är en giftfälla för naturlivet. Fåglar landar av misstag i sjöarna, deras flygförmåga försvinner och de drunknar eller dör av förgiftning. Under torrtiden är sjöarna så varma att fåglarna kokas levande om de råkar landa där.

Den exakta siffran på hur många fåglar som gått en säker död till mötes vid sjöarna är osäker, men det rör sig om tiotusentals fåglar dör varje år. Nigerdeltats våtmarker är en viktig rastplats för migrerande fåglar. I USA finns lagar som tvingar oljebolagen att sätta upp skyddsnät för fåglarna, några sådana lagar finns inte i Nigeria varvid Shell inte heller bryr sig om att med dessa enkla åtgärder skydda fåglarna.

Effekterna av Shells ca 100 oljekällor i Ogoniland har fått förödande effekter, djurlivet har nästan utrotats, detsamma kan sägas om livet i vattnet. Olja har förgiftat bäckar, floder, och träden i mangroveträsken som en gång i tiden var en viktig miljö för en stor mängd djur och växter (5). Vattendjur såsom krabbor och räkor, som tidigare varit en viktig proteinkälla, är nu helt borta. Situationen för bönderna är inte mycket bättre, byggandet av pump- och avfallsanläggningar samt nya vägar har kraftigt reducerat den odlingsbara ytan, detta i ett redan tätbefolkat område.

Milslånga oljepipelines löper kors och tvärs och människorna i området lever under ständig fruktan för nya utsläpp. Shells 92 oljefält rymmer mer än 1000 oljekällor inom deltaområdet, de står i kontakt med varandra genom ett pipelinesystem som sträcker sig 6200 kilometer. Varken de federala myndigheterna eller statliga organ har tillgång till korrekta kartor över dragningen av pipelines och det existerar inga regler för underhåll av pipelines eller system för att upptäcka läckor. Det finns inte heller något reglerat skydd för grundvattnet.

Gasfacklor

Den kanske mest vansinniga av Shells aktiviteter i området är brännandet av gaser, sk fackling från oljeproduktionen (6). I vissa områden, med byar i närheten, uppgår facklingen till 12 miljarder kubikmeter om året. Detta gigantiska slöseri med en icke förnybar naturresurs resulterar i en förlust på miljoner dollar om året och visar på oljeindustrins kortsiktiga tänkande. Shell vägrar ta någon som helst ansvar för detta och hävdar att facklingen är säker, trots att det är förbjudet i många länder. Resultatet av gasbränningen är att en mängd cancerframkallande ämnen, såsom kvicksilver, kadmium och PCB, sprids rakt ut i luften. Gasbränderna lyser upp landskapet dag och natt och förorenar luften och vattnet ytterligare. Gasen ger också ifrån sig dödlig vätesulfid och vätedioxid, en av de större orsakerna till surt regn och lungirritation. Hur många facklingsanläggningar det finns totalt är osäkert, Shell ensamt har mer än 100, därtill kommer 20 andra oljebolag... Enligt Dr Robin Pellows, direktör för världsnaturfonden i England, är facklingen världens största enskilda orsak till växthuseffekten.

Det regnar gift i Ogoni

1970 inträffade en explosion i en oljekälla i närheten av byn Dere. Detta gigantiska oljeutsläpp på ca 30 miljoner fat olja (dvs hundra gånger större än utsläppet från Exxons oljetanker utanför Alaskas kust!) tog tre veckor att få stopp på. Ett landområde på flera kilometers radie täcktes av olja med förödande effekter för människor och natur. Shell "sanerade" området genom att bränna bort oljan. Enligt uppgifter var luften full av rök och gas, många människor blev sjuka och barn sågs hosta upp blod pga den giftiga röken. De nigerianska myndigheterna gjorde ingenting för att kompensera dem som drabbats av utsläppet. Hungriga bybor tvingades äta förgiftad säd och fisk från sjöar där vattenytan var täckt av ett tjockt lager olja. Inte heller Shell hjälpte eller betalade ut någon ersättning till byborna och ca 20 000 bönder förlorade sin åkermark, då de menade att olyckan orsakats av kriget och att de därför inte kunde hållas som skyldiga. Detta är dock knappast sant då fronten 1970 hade flyttats bort från Ogoni.

Idag ligger marken i området öde och kalt och trots Shells uppgifter om sanering i området läcker det fortfarande olja till närliggande vattendrag. Det är förfärande att utsläppen kunnat få pågå under så lång tid utan att ordentliga saneringsåtgärder vidtagits. Under perioden 1976-1990 förekom 2676 utsläpp, närmare fyra utsläpp i veckan. Shell verkar i över 100 länder, av deras totala oljespill äger 40% rum i Nigeria, vilket ska jämföras med att 14% av Shells oljeutvinning sker i Nigeria.

Shell hävdar att 69% av utsläppen har varit sabotagehandlingar. Böndernas protester har dock varit att över att de inte kompenseras vid utsläpp och att i den mån kompensation betalas så är den för låg. Varför skulle man sabotera ledningar, förstöra sitt land när det är ytterst osäkert om man kommer kunna vinna någon ersättning, och den i så fall hålls mycket låg? Oljetrycket i ledningarna gör det också mycket farofyllt att sabotera dem. Ministeriet för petroleumtillgångar ger mycket riktigt en annan bild av verkligheten. Den största delen av oljeutsläppen, 38%, orsakas av fel på maskineriet och 21% beror på rostskador på utrustningen. Sabotage svarar för 2% (1). Enligt en oberoende undersökning av utsläppen mellan 1982 och 1992, har 1 626 000 fat olja läckt ut på Ogonifolkets landområde (2).

Några av de nu övergivna äldre gaskällorna fortsätter att läcka stora mängder gas och utgör en explosionsrisk vilket äventyrar situationen för de boende i området. Explosioner har redan inträffat och resulterat i skogsbränder och förstörd odlingsmark. Många fall med människor som fått andningssvårigheter har rapporterats. Även andra sjukdomar som påverkat ögon och hud på de drabbade förekommer. Spädbarnsdödligheten är betydligt högre än det nationella genomsnittet. Exakta uppgifter på andra sjukdomar som drabbat lokalbefolkningen finns inte eftersom ingen allmän hälsoundersökning genomförs i området. Det finns inget sjukhus i Ogoniland och hushållen saknar rinnande vatten och elektricitet. Vissa delar av befolkningen tvingas gå flera mil för att hitta rent vatten eftersom de lokala vattnen är otjänliga som dricksvatten, detta i ett delta av färskvatten!

En grupp skickades 1993 från EU-parlamentet för att undersöka situationen i området, denna grupp beskrev situationen: "sedan olja påträffades i området på femtiotalet har Ogonifolket fått utstå en ekologisk mardröm" (7).

Ogonifolkets anklagelser

Ogonifolket hävdar att den nigerianska militärregimen samarbetar med Shell och är tillsammans ansvariga för en ekologisk förintelse av Ogoniland. Shells miljöchef 1992-1994, van Dessel, har medgivit att han lämnade företaget då han kom till klarhet med att företaget är totalt ointresserat av att förbättra rutiner och agerande, trots att man har möjlighet att göra avsevärda förbättringar.

Ogonifolket anklagar Shell för rasism. Shell har fått utmärkelser för sitt miljöengagemang i Europa och Amerika och kan därmed knappast hävda att de inte är medvetna om de miljömässiga effekterna av verksamheten i Ogoni och Nigerdeltat. När Shell skulle anlägga ett pipelinesystem i norra England genomfördes 40 studier på de miljömässiga effekterna av projektet och man beslutade t o m att lägga ledningarna runt känsliga områden. Under sina 40 år i Nigeria har Shell aldrig lagt om sina pipelines, utan t o m dragit dem rakt genom byar. Van Dessel har yttrat att: "det är tydligt att Shell inte lever upp till varken sina egna miljöstandarder eller internationella standarder."

Ogonifolket anklagar Shell för stöld eftersom inga ömsesidiga avtal slutits mellan Ogonifolket och Shell som givit dem tillåtelse att söka efter olja i området. Av de avgifter Shell betalt till den federala regeringen har inget kommit tillbaka till Ogonifolket, detta trots att det i konstitutionen från 1960 står att 50 % av intäkterna tillhör det område där utvinningen ägt rum.

Shell har tack vare sin finansiella makt lanserat bilden av ett ansvarstagande företag genom annonskampanjer och sponsring av kulturevenemang. En miljon pund skänktes till ett musikhus i Lagos, men inte ens en tiondel av detta belopp har skänkts till Ogonifolket under de 40 år Shell varit verksamma där. 800 000 fat olja utvinns varje dag i området, motsvarande ett värde av 25 dollar per fat.

Shell har använt sig av diskriminerande metoder vid anställningar och endast anställt icke-Ogonier. När Shell sponsrade ett utbildningsprogram gick endast åtta av 450 platser till medlemmar av Ogonifolket. Trots de stora ekonomiska vinsterna som gjorts på oljeutvinningen i området ligger arbetslösheten på 50% och analfabetismen är uppe i 80%.

Shell hävdar att de spenderat miljontals dollar för att utrusta Ogoni med sjukhus, skolor, rinnande vatten etc, men sanningen går att finna i Världsbankens rapport, där det fastslås att 68% av Shells investeringar i Ogoni har gått till vägbyggen. Eftersom de flesta Ogonis inte har bil är det lätt att räkna ut vem som drar mest nytta av dessa vägar.

Våld mot demonstranter

1990 organiserade sig ogonifolket i Movement of Survival Ogoni People (MOSOP). Författaren och poeten Ken Saro-Wiwa valdes till ordförande. Ogonifolket insåg att om de inte organiserade sig och lyckades förändra situationen skulle folket dö ut. MOSOP har sedan dess fört en ickevåldskamp mot den miljömässiga katastrof som Shell orsakat. Vidare kräver man att ogonifolket skulle erkännas som etnisk grupp med egna rättigheter inom Nigerianska Federationen. Deras fredliga protester har mötts med massivt militärt våld från den nigerianska militären.

1990 kom det till Shells vetskap att en demonstration skulle hållas i staden Umuechem. Shell begärde åtgärder från de nigerianska myndigheterna och det föreslogs att den mobila polisiära styrkan, en militär enhet skulle sättas in. Detta godkändes och det hela resulterade i 80 dödsskjutningar och 450 förstörda hem (8). 1992 dödades en person och 30 skottskadades efter att bybor från byn Bonny demonstrerat mot Shell (9).

Därefter inträffade flera brutala attacker på bybor efter att den lokala polisen under mystiska omständigheter dragits bort från området. Attackerna resulterade i hundratals döda och tusentals människor blev hemlösa då närmare 30 byar blivit förstörda i slutet av 1993.

Både den nigerianska armén och Shell hävdade att attackerna på Ogonibyarna orsakades av "etniska motsättningar". De sofistikerade vapnen som användes vid attackerna samt tillbakadragandet av lokal polis strax före attackerna pekar dock på att attackerna var väl planerade och utförda av den nigerianska militären (11). Trots den uppenbart ökande spänningen, rädslan hos Ogonibefolkningen då raiderna mot deras byar fortsatte och den militära närvaron skärpts, fortsatte Shell sin verksamhet som vanligt.

En kommission skickades till området för att utreda de sk "etniska motsättningarna" och undersöka orsaken till oroligheterna. Kommissionen leddes av professor Claude Ake (UN World Commission on Development and Culture), som yttrat, "jag anser inte att detta är utpräglade etniska konflikter, det finns inte ens någon anledning att tro att så skulle vara fallet. Enligt vad vi kunde se fanns det inga sådana stridigheter i området. Orsaken till konflikter är ofta dispyter om fiskerättigheter, landarealer, diskriminerande behandling. Man fick lätt intrycket att det var större krafter i verkan som syftar till att sätta Ogonifolket under press för att stoppa deras kampanj." Kommissionen skrev också att, "Ingen kan säga att det mesta av oljeutsläppen i Ogoniland beror på sabotage (som Shell hävdar). Enligt våra erfarenheter är det snarare så att ogonis har försökt stänga facklorna, något som reducerat utsläppen i området. Jag tror att detta är oansvarig propaganda från oljebolagen i ett försöka att misskreditera de som verkligen försöker göra något för miljön" (12).

30 april 1993 började det amerikanska företaget Wilbros anlägga pipelines, på uppdrag av Shell, med följden att nyplanterad mark förstördes. Shells arbetare eskorterades av polis. Lokala bybor samlades för att protestera mot markförstörelsen. Polisen sköt rakt in i folkmassan och fembarnsmamman Karlolo Korgbarba skadades allvarligt (10). Protester mot ingripandet resulterade i Agbarator Otus död, när han sköts i ryggen av soldater. Elva andra personer skadades. Shell svarade med att begära ökad militär närvaro i området för att kunna placera ut sina pipelines i tid. I juli 1993 massakrerades mellan 80 och 100 fiskare.

Våldet från militären fortsatte att öka. Ogonifolket vägrade dock att låta sig skrämmas till tystnad och protesterna mot Shell fortsatte. Samtidigt som militären terroriserade Ogonibefolkningen informerade man från militärregimens sida resten av Nigerias befolkning om sina intentioner att hålla presidentval, för att sedan lämna över makten till demokratiskt valda ledare.

Presidentvalen hölls sommaren 1993, men militären med general Babangida i spetsen vägrade acceptera valresultatet som gav Mashood Abiola segern. Undantagstillstånd utropades för att stävja alla protester. Ernest Shonekan, tidigare chef för Shell Nigeria, tog i stället ta över som regeringschef innan general Abacha den 17 november utropade sig själv till president. Under denna oroliga period i landet, med stora protester mot militären, beslutade Shell sig för att stänga alla sina oljeinstallationer i Ogoniland. Beslutet mottogs med glädje av Ogonifolket och gav dem visst hopp inför framtiden.

Shell och militären

I slutet av januari 1994 uppskattade de åtta större oljebolagen i Nigeria sina förluster under 1993 till 200 mil US dollar, orsakat av "ofördelaktiga förhållanden i verksamhetsområdet." De begärde att omedelbara åtgärder skulle vidtas. Överste Dauda Musa Komo, guvernör i Rivers State sa i april 1994 att soldater skulle skickas till de aggressiva samhällena och om nödvändigt skjuta "trouble makers".

Bara några veckor senare påbörjade polisen i Rivers State operation "Law and Order" där den nigerianska armén, luftvärnet och flottan ingick för att "återställa lag och ordning i Ogoniland". Detta resulterade i att Ogoniland var helt ockuperat av militärens styrkor med ett uttalat mål om att till sist krossa Ogonibefolkningen. Landets ledning beslutade nu om en ny lag som innebar att människor inblandade i sk "etniska motsättningar" kunde dömas till döden.

Anledningen till den militära mobiliseringen framgår tydligt i ett memo (940421) från polischefen i Rivers State, "syftet med operation Law and Order är att säkerställa situationen för de laglydiga medborgarna samt utländska bosättare i området som har affärsverksamhet i Ogoniland."

Militären har omringat Ogoniland i ett försök att hindra nyheter om övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna att läcka ut till omvärlden. Wall Street Journals FN-korrespondent, Geraldine Brooks, fängslades i tre dygn och utvisades därefter efter att ha besökt Ogoniland. Den brittiske journalisten Nick Ashton-Jones fängslades i fyra dygn då han torterades och slogs med en vajer efter det att han intervjuat Ogonifångar (13). Han intervjuade också flera i den militära ledningen och rapporterade om hur guvernör Duada Musa Komo på Shells begäran arbetat för att spräcka enigheten hos Ogonifolket och MOSOP genom att muta vissa by- och religiösa ledare samt att på falska grunder hävda att Ogoniledare uppmuntrat till våld mot Shell. Detta skulle motivera militärens bruk av våld mot fredliga demonstrationer. Guvernör Komo har gett major Paul Okuntimo uppdraget "Sanitizing Ogoniland", att sanera Ogoniland. Major Okuntimo har skrutit officiellt och inför reportrar om sina avsikter att utplåna Ogoniledare och hur kompetent han är när det gäller att döda Ogonis (14). Organiserade raider har förekommit och resulterat i att ett sextiotal byar totalförstörts. Förödelsen är total och militären under major Okuntimos ledning plundrar lokalbefolkningen, dödar, våldtar och torterar män, kvinnor och barn systematiskt. Bara under första månaden av operationen dödades 2000 personer.

I intervjuer som Human Rights Watch Afrika genomfört har soldater ur den nigerianska armén erkänt att de utfört attacker mot Ogonibyar. En soldat som tjänstgjorde i den nigerianska delen av den fredsbevarande ECOMOG-styrkan i Liberia sa: "De fick order att återvända hem för att slå tillbaka en invasion av kamerunska trupper. Vid framkomsten fick de order att skjuta på allt som kom i deras väg. Ordern efterföljdes." De "invaderande kamerunska trupperna" var i själva verket civila ur Ogonifolket som gömde sig i skogen för att fly undan militären. En annan soldat erkände sitt deltagande i attacken på byn Kpea. Byn brändes till marken efter att ha plundrats med ett stort antal döda och skadade som följd.

Shell förnekar alla påståenden om dess koppling till militären i dessa blodiga händelser. Däremot skriver major Okuntimo i ett hemligt dokument till sina överordnade (940512) att "Shells verksamhet är fortfarande omöjlig om inte skoningslösa militära operationer genomförs för att underlätta de ekonomiska verksamheterna i området." Han fortsätter med att de måste "sätta press på oljebolagen för att snabbt få de medel man diskuterat" samt att "den ursprungliga betalningen på 50 miljoner Niara till officerare samt soldater ska betalas ut enligt överenskommelsen."(15).

Major Okuntimo medgav senare till journalister att han betalades av Shell. Detta förnekas av Shell, trots att de medger att de betalat Okuntimos soldater för "security service". Det har också bevisats att Shell har hjälpt militären med transporter och medicinsk vård. Brian Anderson, chef för Shell Nigeria, har medgivit att det förekommer korruption inom Shell.

Bevisen är överväldigande och det råder inga som helst tvivel om militärens intentioner om ett folkmord på Ogonifolket, att pengar från Shell betalas till den nigerianska militären samt att Shell kan och har påverkat den nigerianska militärregimen för egna intressen.

Ytterligare bevis för Shells kontakter med den nigerianska militären påträffades i januari 1996. Shell hade importerat vapen till Nigeria med motiveringen att de skulle användas av polis som vaktade Shells anläggningar. Självklart förnekade Shell uppgifterna, t o m inför ett möte med EU-parlamentet 23 jan 1996. En vecka senare strax innan ett möte med det irlänska parlamentet visades bevisen för Shells representanter och de tvingades erkänna sanningen. Shell gjorde nu sitt bästa för att försöka tona ner betydelsen av händelsen och hävdade att det enbart handlade om 107 handeldvapen samt att detta hade skett för femton år sedan.

Idag vet vi att Shell så sent som i augusti 1994 försökte importera vapen till Nigeria och att dessa vapenförsändelser bestod av mer än bara handeldvapen. Leveransen bestod av semiautomatiska gevär, pumphagelvapen, handgranater samt ammunition. I en enda försändelse, daterad till 940828 betalade Shell 548 798 US dollar för vapen ämnade för den nigerianska polisen.

För tillfället är Shell involverade i en bitter strid i Lagos högsta domstol. XM Federal Ltd UK och Humanitex Nigeria Ltd har stämt Shell för kontraktsbrott och förluster därav. Dessa två företag är vapenförsäljare och kämpar mot Shell om två leveranser till ett värde av 548 798 respektive 109 706 US dollar. Kontrakten är daterade till 931201 respektive 940817 och är ytterligare ett bevis mot det som Shell tidigare hävdat. Ännu ett bråk har uppstått mellan delar av den nigerianska polisen när det uppdagats att det förekommit mörkerläggning, falska anklagelser och förnekanden.

Shells spionpolis

I samband med detta har det framkommit ytterligare ett tvivelaktigt initiativ från Shell Nigeria, inrättandet av en spionpolis. Shell har i ljuset av ett behov av "säkerhetspersonal" tilldelats en privat polisstyrka. I ett brev till polischefen begär Shell tillstånd att utöka polisstyrkan med hundra man varje år under perioden 1993-95. Siffrorna från 1995 visar på 200 man i Lagos, 600 i Warri och 600 i Port Hardcourt. Denna uniformerade styrka på 1400 man går under namnet "supernumrys" och är fullt utrustad, beväpnad och betalda av Shell. Lokalt kallas de "Shells spionpolis". I ytterligare ett brev söker man från Shells sida tillstånd för en marin polisstyrka.

Man kan nu se varför ett stort oljebolag behöver importera så stora mängder vapen och ammunition. Nedan är ett exempel på en vapenorder som signerats av Shells säkerhetsrådgivare M V Oteri:

1) 30 smg Beretta 9 mm
2) 200 000 skott, 9 mm
3) 40 Beretta pistoler (för att ersätta uttjänta exemplar)
4) Pumpgevär 12 GA
5) 50 000 skott till överstående
6) 20 000 gummikulor
7) 500 rökhandgranater

I korrespondensen mellan polischefen, Alhaji Ibrakim Commassie, och Shells VD, P.B Watts, begär Watts en ännu större polisstyrka än den Shell idag fogar över och påminner Commassie att; "Vi (Shell) producerar mer än 50% av Nigerias olja och är av avgörande betydelse för landets ekonomi". Dessa fakta motbevisar naturligtvis fullständigt Shells utsagor om att man inte har inflytande över den nigerianska ledningen.

En tydlig koppling finns mellan Shell och den Nigerianska regimen i det att chefer inom Shell ofta får jobb som statstjänstemän och vice versa. Rufus Ada George, fd guvernör för Rivers State arbetade tidigare för Shell. Ernest Shonekan var VD för Shell innan han blev statschef en kort period från kuppen i juli 1993 till november samma år. Ett annat exempel är OCJ Okocha. Innan han började arbeta som advokat för Shell hade han varit med om att stifta den lag om "speciella regler vid vissa militärrättegångar" som användes för att döma Ken Saro-Wiwa till döden för uppvigling till "etniska motsättningar". Många av de som vittnade mot Saro-Wiwa har medgivit att de mutades av Shell och militären.

Massarresteringar

Exakta siffror på hur många som tagits till förvar av polisen är inte tillgängliga. Förhållandena som fångarna hålls i är enligt rapporter fruktansvärda. 30 personer förvaras i ett oventilerat rum på 2x3 meter och tvingas sova i sittande ställning. Ibland tillåts fångarna få tillgång till toaletter, men för det mesta tvingas de göra sina behov i sin cell.

Fångarna får lita till sin familj för att få mat och de får ofta muta fångvaktarna för att maten ska levereras. Fångar vars familjer inte vågar eller kan leverera mat får gå hungriga. Tortyr förekommer dagligen. Fångar, några bara i tolvårsåldern, binds vid träd och piskas med knutna rep. Rapporter visar att fångarna tvingas hålla räkningen på hur många gånger de piskats samtidigt som de håller en flaska i munnen. Om de tappar flaskan börjar räkningen om. Mer utförliga detaljer förmedlas av Amnesty International och Human Rights Watch-Africa, som har och fortsätter att sammanställa bevis om situationen i Ogoniland.

Shell lade i februari 1995, i ett försök att fria sig från anklagelserna om delaktighet i folkmord och miljöförstöring, fram planer på att genomföra en miljökonsekvens-beskrivning i Nigerdeltat. Detta är den första studien av det här slaget sedan exploateringen påbörjades 1956.

Shell har å andra sidan valt en man att leda studien som varit chef för Dunlop Nigeria, ett företag som är beroende av oljan för sin produktion. Dunlop har tidigare varit involverat i förstörelsen av regnskog då man skövlat skog för att plantera gummiträd. Det brittiska talesättet: "One sinner is unlikely to convict another" (det är föga troligt att en syndare fäller en annan) speglar förutsättningarna för studien på ett rätt slående sätt. Shell har också sagt att kommittén som ska leda studien inte kommer att möta representanter för MOSOP.

Nobelprisvinnaren Wole Soyinka har sagt: "Ingen kan ha någon tro på att man kommer få rättvisa i dagens Nigeria, eftersom militären är kapabel att korrumpera vem som helst, och dem man inte lyckas korrumpera gör man sig av med." Med detta i åtanke kan man inte på allvar mena att miljökonsekvensstudien är något annat än ännu ett trick för att föröka hävda att man är ett oskyldigt offer för stridigheter i afrikansk politik.

En PM från ett möte mellan Shell och potentiella uppdragstagare att utföra miljökonsekvensstudien visar att syftet med studien är att frita Shell allt ansvar från miljöförstöringen i deltat. En av studieteamets medlemmar, professor Claude Ake, avsade sig sin plats i november 1995, då han erfarit att Shell inte kunde förmås ändra inställning. Professor Ake yttrade i en Nigeriansk tidning att landet privatiserats med Shell som största aktieägare. I november 1996 dog Ake i en flygolycka.

Dagens situation för Ogonifolket, ett av världens få överlevande ursprungsbefolkningar, är idag utan tvekan mörk. Miljön är förstörd och folket i området lever i misär. Tusentals har blivit brutalt mördade, misshandlade och våldtagna. Många gårdar och byar har ödelagts och byggnader totalförstörts. Tusentals människor hålls fångna i fängelser under vidriga förhållanden. Uppskattningsvis 100 000 hemlösa människor håller sig gömda i flyktingläger i skogen och träsken för att slippa de ständigt återkommande attackerna från militären. Vissa av flyktingarna har fått hjälp av lokala kyrkor, men många befaras ha omkommit pga svält.

Ken Saro-Wiwa

Ogonifolket proklamerade 1990 en "Bill of Rights" där de redogjorde historiskt för det förtryck och den terror de utsatts för. I rapporten ingick även ett förslag till plan på hur man skulle kunna lösa problemen befolkningarna utsatts för och uppmanade den nigeranska regeringen att erkänna Ogoni som en separat och distinkt etnisk del i den nigerianska federationen. Man riktar sig även till Shell med en vädjan om att stoppa miljöförstöringen i området och påbörja en genomgående sanering av Nigerdeltat. Folket gav MOSOP mandat att representera dem för att följa upp detta och MOSOP valde Ken Saro-Wiwa till ledare för organisationen. Ken Saro-Wiwa var poet och författare som skrivit böcker för både barn och vuxna varav några tom har dramatiserats för nigeriansk television. MOSOP och Ken Saro-Wiwa förespråkar ickevåldsprincipen och Saro-Wiwa har åtskilliga gånger uttalat sig mot användandet av våld som en lösning på problemen.

Ken Saro-Wiwa arresterades av militären i maj 1994, utan att man hade något att anklaga honom för. De första 65 dagarna hölls han fjättrad mot en vägg och blev slagen och torterad. Han vägrades medicinsk vård, detta trots att han sedan tidigare haft hjärtproblem. Efter åtta månader i förvar anklagades han för morden på fyra av sina vänner, alla ogonis och detta trots att han satt i husarrest då morden begicks! Kropparna efter de mördade hittades lemlästade och brända till oigenkännlighet.

Saro-Wiwas rättegång påbörjades i februari 1995 då militären upprättade en militärtribunal för just det fallet. Han dömdes till döden och domen kunde inte överklagas pga den nya lag regimen stiftat alldeles innan invasionen av Ogoniland om "etniska motsättningar". Försvarsadvokaterna bad att få avsäga sig målet efter att de under rättegångens gång insett att deras delaktighet inte tjänade något annat syfte än att försöka övertyga den nigerianska befolkningen och omvärlden om att rättegången var opartisk.

De erfarenheter försvarsadvokaterna talar utifrån är bl a att de själva blivit slagna av militärer utanför domstolslokalen, inte fick träffa sin klient Saro-Wiwa, uttalanden av vittnen om hur de tvingats eller mutats till att vittna, misshandeln av Ken Saro-Wiwas 70-åriga mor, mm.

Wole-Soyinka har sagt: "Det finns inte på något sätt skäl att tro på det nigerianska rättssystemet, militärregimen tillåter helt enkelt inte det." Han tillägger: "Tribunalen är bara ytterligare ett bevis för den laglösa mentaliteten hos terroristorganisationen som kallar sig själv regering" och syftar då på den diktatur som under ledning av General Sani Abacha styr regeringen i Nigeria.

Ken Saro-Wiwa adopterades som samvetsfånge av Amnesty International som anser att hans enda brott var att hävda de mänskliga och miljömässiga rättigheterna för Ogonifolket.

Den 11 november avrättades Kenule Saro-Wiwa tillsammans med 8 andra MOSOP-aktivister. Av någon anledning var det problem med galgen och flera försök måste göras innan Saro-Wiwa dog. De avrättades familjer har förvägrats kropparna och möjligheten till begravningscermoni.

Owens Wiwa, Ken Saro-Wiwas bror, träffade flera gånger VD:n för Shell Nigeria, Brian Anderson för att be honom ingripa och rädda Ken Saro-Wiwas liv. Enligt Owens menade Brian Anderson att det endast var möjligt om den internationella kampanjen mot Shell avbröts. Malcolm Willams, som ingår i Shells grupp för "public affairs", skrev den 8 november 1995 till lord Melchett, Greenpeace England, där han hävdade att "Greenpeace protester är kontraproduktiva och kan leda till Ken Saro-Wiwas död" och bad Greenpeace att "omvärdera sitt ställningstagande i Saro-Wiwa-ärendet." Han föreslog tyst diplomati istället för konfrontella taktiken med protester och offentligt fördömande.

Sanningshalten i Owens Wiwas anklagelser angående Shells roll är svår att bevisa eftersom ord står mot ord. Om man däremot sätter det i sammanhang med Malcolm Williams uttalande (se ovan) och det faktum att Shell endast fem dagar efter avrättningen av Ken Saro-Wiwa offentliggör planer på att investera 3 miljarder US dollar i ett gasprojekt för att utvinna gas i Nigerdeltat (i samarbete med det statligt ägda Nigerian National Petroleum Company), kan man se ett samband. Ytterligare bevis på Shells inblandning med militärregimen är en PM från ett möte den 16 mars 1995 på Shells huvudkontor i London mellan fyra av Shells högsta chefer och representanter från Nigerias regim, militär och polis. Vid detta möte diskuterades bl a Body Shops kampanj i England för att informera politiker om människors situation i Nigeria och om avrättningen av Saro-Wiwa. Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att Shell har ett stort inflytande och i högsta grad är inblandade i den förda nigerianska politiken.

Bevis har också förts fram hur Shell använt sin spionpolis. För närvarande är 19 Ogonis fängslade, anklagade för samma mord som Saro-Wiwa. Två av dessa hävdar att de arresterats av Shells spionpolis, misshandlats medvetslösa, varit fängslade under fyra dagar och sedan överlämnats till Nigerianska armén. Shell vägrar kommentera detta.

Shells svar på kritiken

Shells svar på kritiken har till stor del gått ut på att förneka att problemen över huvud taget existerar. I "The Ogoni Issue", en skrift som Shell publicerade 1995 står det att läsa: "anklagelserna om ödeläggelse av miljön i Ogoni och på andra ställen inom vårt verksamhetsområde är helt enkelt inte sanningsenliga. Visst har vi miljöproblem, men de blir sammantaget inte ens i närheten av ödeläggelse." Senare i samma skrift erkänner dock Shell existensen av 3000 platser som påverkats av borrningen i deltaområdet, facklingen och förekomsten av surt regn. Detta kanske inte räknas som ödeläggelse av miljön för ett transnationellt företag som Shell, men det gör uppenbarligen befolkningen som dagligen lever med Shells verksamhet.

Georg Wachtmeister, informationschef på svenska Shell, riktade skarp kritik mot Svenska Naturskyddsföreningen när han i Shell Världen 1/96 skrev, "det känns bittert att bli anklagad och misstänkliggjord av folk som inte satt sin fot i Nigeria, än mindre Nigerdeltat." Han avslutar sin berättelse med, "Till de SNF:are som ibland också intresserar sig för fåglar kan jag hälsa från svenska välbefinnande flyttfåglar i Nigerdeltat, Brun kärrhök, gulärla osv."

Svenska Shell försöker frångå sitt ansvar genom att hävda att de inte importerar nigeriansk olja. Detta är nonsens, då Svenska Shell endast är ett dotterbolag till Shell International och därför också helt styrs av Shell International.

Shell försöker också frisäga sig från ansvar genom att hävda att MOSOP:s krav står "utanför affärsanvaret hos oljeproducenter och istället ligger inom regeringens ansvarsområde."

Fakta kvarstår att Shell Nigeria genom sin status som aktör i Shell/NNPC -koncernen spelar en mycket viktig roll för den nigerianska ekonomin. Deras roll som en viktig politisk spelare har visats ovan då man från Shells sida begärt militäringrepp mot protester som militären följaktligen brutalt slagit ned. Först förnekades detta av Shell, men sedan bevis kommit fram om deras delaktighet ändrade man hållning och erkände att man vid två tillfällen begärt hjälp från den nigerianska militären. Under båda dessa tillfällen inträffade dödsfall. Shell erkände detta först efter att bindande bevis spridits så mycket att man skulle kunna fortsätta förnekandet. Shell hävdade efteråt att man hade "en laglig förpliktelse att upplysa myndigheterna när det föreligger ett hot mot oljeprodukionen. En oundviklig följd av detta är att företaget har vid vissa tillfällen begärt assistans." Eric Nickson (Shell).

Nu har ännu mer bevis för Shells kontakter med militären uppdagats, men Shell vägrar att kommentera detta. Ett exempel på ytterligare bevis är ett brev till Rivers State Governor från Shells VD där det står: "Jag måste tyvärr informera ers excellens om att arbetet med pipelines vid Bomu har tvingats avbrytas pga lokal intervention. Vi ber om ers excellens vanliga hjälp för att möjliggöra projektets fortsättning."

Shell Nigeria dementerar uppgifterna om inblandning i massakrerna på ogonis och hävdar att sanningshalten i ett papper från Government House som binder Shell till militärens attacker "kan ifrågasättas". Varför sanningshalten kan ifrågasättas har man dock inte förklarat!

Som svar på frågan varför de importerar vapen till nigeriansk polis har Shell hävdat: a) Nigerias polis saknar resurser att själva köpa vapen. b) Vapnen är till för Shells egna vakter att användas mot kriminella.

Att polisen skulle använda granater mot kriminella är absurt. Någon garanti på att vapnen inte har använts vid raiderna mot Ogonifolket har Shell inte kunnat ge. Som ett tankeexperiment, för att visa det bisarra i situationen, kan man föreställa sig att samma sak händer i Sverige, att Shell förser svensk polis med vapen, betalar deras löner etc.

Shells försök att rentvå sitt goda rykte har nyligen resulterat i storskaliga reklamkampanjer samt framställningen av en videofilm från Nigerdeltat. Filmen visar rena och glada barn, leende Shellarbetare och kvinnor i färgglada kläder. Tittaren får se långa sekvenser över gröna och åter gröna områden, detta för att rentvå Shell från anklagelserna om ödeläggelse av miljön i området. Bilderna är tagna från en helikopter på hög höjd och människor som bor i området och känner till omgivningarna försäkrar att filmteamet endast filmat en bit av området och för det mesta måste ha flugit i cirklar.

Läget idag

Huruvida Shell nu dragit sig ur Ogoni kan diskuteras. De flesta oljekällor har stängts, men inte alla. Enligt Shell upphörde produktionen i mitten av 1993, samtidigt har man medgivit 24 oljeutsläpp mellan oktober 1993 och oktober 1994. Varifrån kommer oljan om man upphört med utvinningen? Fyra av Shells gasfacklingsstationer har stängts, men den femte - vid Ebudu - är i full gång. Det är tydligt att Shells verksamhet i Ogoni inte har upphört helt.

Efter det att Shell "drog sig tillbaka" har de arbetat hårt på att komma tillbaka. Major Obi Umahi och överste Komo har på uppdrag av Shell stöttat en grupp med namnet "Youth Association of Ogoni Oil Producing Communities", bildad april 1996. Shell har haft hemliga möten med gruppen sedan den bildades. I oktober -96 tvingade major Umahi, genom att hota med dödsstraff, några Ogoniledare att skriva under dokument om att Shell var välkommet tillbaka till Ogoni. Dessa dokument benäms av Shell och regimen som "Ogoni Pacification Programme". Trots Shells försäkran om att inte ta hjälp av militären har man vid två tillfällen i januari -97 fått militäreskort vid inspektioner av sina installationer i Ogoni.

Trots de tragiska händelserna i Ogoni och militärens fortsatta förtryck ger inte MOSOP och NYCOP upp sitt arbete. Både årsdagen av avrättningen av Ken Saro-Wiwa och Ogonidagen (den 4 januari) samlade folket till manifestationer och cermonier, trots att allmänna möten är förbjudna. Kampen i Ogoni fortsätter!

Källförteckning (se även bifogad korrespondens mellan Shell och militären)
1. AJ Oyekan 1991, The Nigerian Experience on Health, Safety and environment matters during oil and gas exploration, the Hague vol 2pp 74
2. 1992 Custom Oil spill Data- Shell ten years spill record, Cutter information Corporation.
3. 1994 The crude awakening, Jack Doyle F.O.E report on oil, USA
4. Danger from waste pits, KB Noble 1993 A top a sea of oil, Nothing but misery, the New York Times international, 9 sept ppA4
5. The endangered Environment of the Niger Delta-constraints and strategies, an NGO Memorandum of the Rivers Chiefs and People Conference, for the world conference of indigenous Peoples on Environment & Development and the UN on E & D Rio de Janeiro pp51 & appendix 4-B
6. Ken Saro-Wiwa 1992, statement to the Ogoni people to the tenth sesseion of the working group on indegionous populations, Palais de Nations, Geneva.
7. EU Parliament Resolution 950216
8. Amnesty International "Fear of extrajudicial execuion-death penalty: Members of Ogoni ethnic Group" UA 176/94
9. African Concord 1992 On the war Path, 24 Aug pp 19
10. Amnesty International Urgent Action UA 249/94
11. UNPO, 1993, Development in Ogoni January-July
12. Professor Claude Ake in an interview for "The drilling Fields", Catma Films.
13. Nick Ashton-Jones in interview with Human Rights Watch-Africa
14. HRW/A: Nigeria, The Ogoni Crises: vol 7 no 5 july 1995 Videotape, pressconference, Port Harcourt, Nigerian Television Authority, May 22 1994
15. The Drilling Field, Catma Films