En sen kväll efter fyra timmars samtal i telefon suckade Cecilia tungt.
Hon drog efter andan och nästan håglöst hävde hon ur sig;
- Jessica, så här är det; allt vi är är två tjejer i övre tonåren som försöker leka vuxna.
Vi försöker rätta oss efter de spelregler som finns men vi klarar jävlarenamma inte av det.
Jessica skrattade. Right on target, boom. Två tjejer i övre tonåren med mycket vilja och lust.
Ibland för mycket vilja och lust. Så pass mycket att de båda med jämna mellanrum
trollade bort både verkligheten och sig själva. 

      

...reality bites, baby
Wake up & smell the coffee
Det är omöjligt att något kan skapa så starka associationer till en förvirrad livskris än ett ord som "tonår". Tonår är ett sammantaget uttryck för varje fjortonårings bli-vuxen-ångest och viljan att slå sig fri för att våga visa färg. Tonår är hejdlös förälskelse och idolplancher på väggarna, uppstudsighet och någon slags revolt. Såna tonåringar var vi, även om det var ganska länge sen. Det var 1985, 1986, 87 och 1988, då Howard Jones var hot och Shakin Fredrik var läckrast. Karate Kid och Tillbaka till Framtiden var filmerna man såg och utanför vår lilla tonårsbubbla slog yuppiepulsen högt utan att vi egentligen förstod det. Det var då - inte i dag. I dag har plancherna rivits ner, förälskelserna blir mindre explosiva och vi har passerat både lågkonjunktur och en svag uppgång. I dag hittar du oss i kategorin av de urvuxna tonåringarna som är på väg att placeras i det övre ungdomsstadiet. Att befinna sig i det stadiet innebär en del ansvar och en del förväntningar från omgivningen. Om man inte lyckas med det hamnar man då och då i kategorin "våga-vägra-vuxenlivet".
Vi vågar vägra växa upp och vi vågar vara vansinnigt våghalsiga.
Ibland. Ibland halkar vi bara runt i en tillvaro som mest skulle kunna liknas vid en realitysåpa.
Och reality bites. Det vet vi alla.

Tillbaka