Rörelse skapar.

Kollisioner när livet växer

Det var så ibland, att en oväntad vindpust kom just när lugnet låg spegelblankt. Som från ingenstans drog vinden in och trasade sönder den ordning som annars råder. Precis som i andra brytpunkter uppstod kraft. Som där Kattegatt korsar Skagerak, värme korsar kyla. Kraftfulla kollisioner som rör om och skapar formationer olika dem som tidigare setts. Allt började så försiktigt. Ett stilla hav inom honom fick liv. Till en början hade det bara varit krusningar på ytan av lugnet. Han hade sett dem, men ignorerat dem. Trott att de skulle lägga sig, att lugnet åter skulle sänka sig över medvetenhetens hav. Att allt skulle återgå till det normala. I takt med ignoransen hade krusningarna långsamt blivit vågor som sattes i rörelse. De slog mot hans strandkant och snart gick sjögässen vita på vågornas toppar. Havet blev både svart och hotfullt innan han hann ta skydd. Ursinnigt kastades allting om. Det blixtrade och dånade, det rev och det slet. Med händerna för öronen kunde han endast vänta och se på när vinden ilsket slog i de vindspel som tidigare klingade i havsbrisen, när de bryggor som låg längst tryggheten slets upp. De ankare han sänkt för att stadga sin plats rycktes loss och försvann ner i djupet. Gång på gång kastades vilda vågor upp över honom. De sköljde bort allt gammalt för att det nya skulle få plats.

Otillfredsställelsen hade länge varit en pyrande eld. Han hade känt doften av något bränt inom sig, men vart det kom ifrån kunde han inte se. Saker hade sakta rört sig i fel riktning. Allt det han byggt upp blev till frågor som inte fann svar. Alla tidigare formar blev obrukbara, de gick inte att fylla med det liv han plötsligt ägde. Tomheten slog emot honom, av ropen efter svar bildades krusningarna på vattenytan. Det var de som satte havet i gungning. Alla stormar bedarrar till sist. Kollisioner är korta, men påföljderna långa. Där stod han bland ruinerna av ett liv. Med både förtvivlan och förväntan såg han sig omkring. Han kunde bara sparka på resterna från det som var. Lägga små smulor av historien i påsar som han knöt samman och slängde. Ur de ikullvräkta sanningarna plockade han de sanningar som lagrats i märgen, i de fossiler som havet skakat fram. Kollisioner tränger fram något nytt. Gamla insikter som krockar med nya skapar frågor på samma sätt som bergsmassiv varje år skjuter i höjden av de landmassor som konstant är i rörelse. Rörelse skapar. Likt en knoppande kvist sprider sig kunskap och vetgirighet i kroppen. En lyckosam parasit som gnager på det du äger. När allt det du trodde på plötsligt saknar mening stiger volymen. Frågorna blir till rop. Ett eko av ett liv. Som måste föras till randen av ett kaos, ett stormande hav, en ilsken vind.

Tillbaka