Påverkan känns

..och ibland gör det faktiskt ont

Människor påverkar mig otroligt mycket. Alldeles för mycket ibland. Oavsätt när jag släpper in en ny person i mitt liv så kan jag vara säker på att han eller hon ska påverka mig mycket mer än jag vill erkänna. Jag går upp i människor och lär mig aldrig att hejda lusten att lära känna, rota vidare, nysta, älta, ventilera och höra åsikter och värderingar. Alldeles för ofta är den intensiva lusten fel fel fel, men jag vet inte om det skulle göra någon skillnad om någon stod i vägen med en banderoll där det stod ”VARNING! STOP! VÄND MEDANS TID ÄR!!” för att hindra min framfart. Min nyfikenhet och tro på den goda människan är större än alla elakt ljudande signaler som finns att tillgå. Exemplen på hur jag blivit påverkad är otaliga - gång efter gång har jag rusat in i nya lekar, i nya fantasier, i nya luftslott som till min stora besvikelse rasat efter någon vecka, månad eller år. Människor kommer och människor går - det är något jag borde lära mig, men den lärdomen sitter så långt inne. Alldeles för få personer är beständiga i en tillvaro, även om en och en annan klarar filtreringen och sönderhackandet som det innebär att lära känna. Så många gånger jag besviken gått ut ur livet på en ny lekkamrat med böjt huvud, så många gånger besvikelsen dränkt mig och så många gånger jag har sagt - Aldrig aldrig mer ska jag släppa in en endaste människa i mitt liv. Nu är det slut. Det får inte plats flera. Men fler får plats. Såklart, det går alltid att bereda plats. Trots att det gör ont, trots att besvikelsen hotar att dränka, trots att det sägs att brända små barn skyr elden. Minnen och händelser som inte får ett lyckligt slut blir till små små sår som vi pysslar om och vårdar så gott vi kan. Vissa sår läker snabbare än hjärnan har suddat ut minnet. Vissa sår läker aldrig. Det blir till de små sår vi har närmast hjärtat och de kräver att vi ständigt tar en titt i förstoringsglaset och baddar det onda med lärdom. Vi kan inte ignorera dem och låtsas att de inte finns och även om de inte läker helt så läker de så pass att vi öppnar dörrarna och bjuder in nya människor. Vi måste inte bjuda in nya människor. Men vi gör det. För människor hör ihop. Vi vill leva i flock även om det innebär att verkligheten nyper dig i skinnet.

- Komsi komsi lilla människan så ska vi leka lära-känna-leken?, står jag ibland och ropar. - Komsi komsi så ska vi se vad tillfället kan bjuda på. Allt vi har är här och nu, ska vi ta tillvara på det? Vad säger du? Du och jag? En liten stund av verkligheten kan vi väl stjäla? Ideligen stjäl vi stunder av verkligheten - både du och jag, men vi noterar det inte alltid. När du plötsligt har bjudit in kollegan på ditt rum för att skvallra om helgen, ja, då har du öppnat dörren. Kanske bara lite. Kanske bara så pass att den inbjudne kan klämma sig in i springan du lämnat öppen, men det räcker för att processen är igång. Påverkan omringar oss och berör. Vi är i ständig förändring och garantin för att vi i dag ska vara samma människor vi är i dag finns inte. - Hörrö Livet! Skulle du kunna skriva ut ett garantibevis som säger att det jag gillar hos den där människan borta i hörnet är bestående? - Nej, flickan. Det förstår du väl att jag inte kan göra. Hur skulle jag kunna det? - Inte så svårt. Skriv ned det på ett papper. Skriv bara ”Ändlös garanti. Inre förändringar kommer ej att ske”. Enkelt. - Det går inte. Inget är beständigt. Har du inte lärt dig det? - Hörrö ditt tykna liv. Varför ställer du såna frågor? Jag vill ha en garanti. Eller så vill jag teckna en försäkring där jag kan få ersättning för sveda och värk när det känns. Jag vill skydda mig mot det onda. - Flickan, flickan, skrockar Livet och fortsätter; - Inte kan du få varken garantibevis eller försäkringsintyg på det som är tjusningen. Om du aldrig kände, om du aldrig påverkades skulle du heller aldrig förändras. Då skulle allt rulla i samma spår som alltid tidigare. Livet tar en paus och hämtar andan. - Ingen utveckling skulle ske. Varje dag skulle vara den andra lik. Är det en tillvaro du skulle vilja ha? Skulle det göra dig lycklig och skulle det skapa den harmoni du letar efter? Små diskussioner med livet slutar ofta i ganska goda slutsatser. Det går att skydda sig och låsa in sig i sin egna bubbla. Ingen påverkan, ingen effekt, ingen slutsats. Ingen utveckling framåt och ingen vision. Något att sträva efter?

Tillbaka