Höger sida i madrassen och huvudet tungt mot kudden.
Tittar ner.
6,09.
Samma tid i dag med. Samma tid varje morgon. Det retar mig att jag satt
klockan på en så olämplig tid. Nio minuter över sex, vad är det för tid
egentligen?
Då missar jag sexnyheterna precis. Jag missar det sköna i att dra mig ytterligare nio minuter. Vad jag tänkte på när jag programmerade klockan första gången vet jag inte. Men nu hinner jag
aldrig göra om det. Sitta där och klicka fram tiden timma för timma, för
att justera väckartiden nio minuter stjäl för mycket av min koncentration.
I magen har ett eget liv börjat slå rot.
Medan omgivningen allt oftare pratar graviditeter, om mötet mellan kvinna och man som slår rot, pratar
jag om magkatarr som surnar i strupen.
Slår rot i min magsäck och tar
god tid på sig innan den blommar fullt.
Än kommer det behövas någon
månad eller två innan novalucol är både min förrätt, efterrätt och mitt
mellanmål.
Det är då katarren prunkar.
Förhoppningsvis vissnar den med
sin tid för att så småningom kanske dö helt. En tid.
”Katharsis Cess”.
Ett inte så dåligt namn på allt för ful blomma.
Klockan är inte mycket, kvart över sex.
Annika Lanz har hunnit locka fram morgonens första skratt och jag har varit vaken i sex minuter.
På
sex minuter har jag gått igenom hur dagen kommer se ut.
Jag har påmint mig om mötet efter lunch, om att avboka kvällen., om att inte glömma
mappen som ligger bredvid datorn och absolut inte glömma att tömma
kattlådan och fylla på med torrfoder. I duschen hänger blusen. Jag måste
komma ihåg att ta ut den innan jag sätter på vattnet. Alvedon måste jag
lägga ner i väskan.
Det blir en lång dag.
Vänta.
I kväll är det skola
också.
Läxan. Läxan.
Vart la jag den? Vart la jag läxan?
Jo.
Anslagstavlan på jobbet. För att jag inte skulle glömma den. Jag får
inte missa den nu.
Anslagstavlan.
Kom ihåg det.
Den tjugonde i dag. Dags
att hämta Rikskuponger. Lika bra att jag går förbi Expert och hämtar
Andreas skiva. Jag lovade att göra det redan i måndags. Stackaren. Han
väntar.
Han ska ha den innan fredag.
Jag får inte glömma det.
Och banken
får jag inte glömma.
Måste sätta in pengar.
|
Vänder på mig. En del av morgonritualen. På golvet sitter Tiger och
tittar på mig.
Söker kontakt, uppfodrande pigga ögon som bara vill att
jag ska klia bakom örat. Klappa den lurviga pälsen. Säkert vill hon att
jag ska kasta råtta också. Men det vägrar jag. Det är för tidigt.
Hon viker inte undan blicken. Stirrar på mig och lyssnar spänt på att det ska börja röra på sig där uppe.
”Mmm..jag kommer”, mumlar jag och samlar ihop täcket, vänder mig om och klättrar ner för stegen.
Morgonritualen är sådan.
Jag vaknar, har några minuter till tankegenomgång. Ned för stegen och så rakt ner i soffan. Puffa till kudden, raklång ner, dra på täcket. Och där kommer partner-in-mind
hoppandes. Nu är det Tiger, jag och Annika Lanzs små lustigheter en stund framöver.
Helig tid.
Har jag tur så håller jag mig vaken. Då hör
jag halvsjunyheterna och barnradion.
Sen är det bråttom.
Har jag otur så somnar både jag och partner. Då kan vi sova länge.
Vilket gör att det blir verkligt bråttom.
Den som första gången myntade uttrycket ”många bollar i luften”, måste
ha försökt att illustrera mig, tänker jag när jag står i duschen.
På sistone har jag känt mig som en cirkusjonglör som står på ett högt podium mitt i cirkusens hjärta och vilt kastar bollar runt mig.
Skillnaden mellan mig och jonglören är märkbar. Han har kontroll. Jag saknar den.
Jag har tappat fästet och tycks mest famla runt. Jag jobbar och jobbar. Utan att komma någon vart.
Det intensiva och koncentrerade har ersatts
av något drömmande, rastlöst. Det snurrar i huvudet och mitt humör naggas i kanterna.
Vattnet strilar över mig. Ett lugn, dagens andra lugn fyller mig. Duschen är helig. Lika helig som partnergos i soffan. Tänker att jag borde försöka stadga mig lite, när vattenångan omsluter duschrummet. Jag
borde…borde…borde ringa någon. Lugnar mig. Det är så varmt och skönt i duschen. Det är ju heligt. Mina minuter.
Men där är det slut.
Där tar cirkusen vid.
Från och med att duschdörren
öppnas är den i full gång.
Jonglörer, lindansare och akrobater ska nu samlas på samma scen; Scen Cess.
Där ska jag leka itusågade damen när
jag tar emot skäll. För det jag gjort. Och det jag glömde göra. Jag gör
billiga illusionisttrick med omvärlden; hokus pokus på er allihopa säger
jag när jag leker lindansare under löneförhandlingen och gör små
akrobatiska utspel när jag försöker anpassa mig till alla verkligheter
en dag i mitt liv bjuder mig. Klumpig som en elefant som enbent poserar
på en liten pall rumlar jag in i klassrummet till kvällskursen ett par
minuter för sent. Jag är clownen i centrum som är all smiles och bjuder
en fadäs här och en lustighet där. Showen avslutas med jonglörstricket
där jag försöker samla alla bollar tills i morgon när klockan återigen
ringer.
6,09.
Funderar.
Kikar över kanten.
Ser mitt samvete.
Dags att gå
upp nu.
|