Nu är det stressigt.

...alldeles för stressigt

Nejmen hejsan! Kom in. Ta dig tid och kika in genom titthålet till det som ska liknas en tillvaro. Ja, skäms inte över det. Kika på du, bara. Men ta med dig en stadig stol för du kanske tycker att det gungar här inne. Ja. Ta med dig en egen stol så kanske det inte gungar direkt under dig. Oja. Nej nej. Det gör heller inget om du bär ett lexikon med dig. Det kan du slå i om jag blir svårbegriplig. Det är inte med vilje jag blir otydlig, men jag har lite svårt att tänka klart just nu. Jodå. Jag lovar. Inget är fel. Jag har bara bråttom. Jag är lite stressad, förstår du. Ja, det blir en aning svårt för mig att slå mig ner och samla mig. Det är allt. Annars är allt bra. Ja, jo. Kanske att det händer lite för mycket. Asch. Du vet hur det är. Oket jag har axlat väger en smula. Det är lite svårt att gå hela vägen med det, för det tynger så. Men visst. Säg inget. Jag vet ju; jag har själv valt det. ”Det som axlas ska bäras”, har en gång sagts. Och jag ska bära. Men nej, nej. Missförstå mig inte. Jag försöker inte bortförklara mig. Jag vill bara att du ska förstå. Och så har jag en liten önskan också. Vill du lova mig en sak? Vill du det? Jo… Jag vill bara inte att du ska tro att jag inte vill.

Jag vill lyssna. Och jag vill höra. Utöver det vill jag tänka över allt det du säger. Alltid vill jag det. Precis allt. Dina ord tröttnar inte ut mig. Nej, nej! Absolut inte! Jag är inte ointresserad. Det är det sista jag är. Snälla. Fortsätt att berätta. Ge mig dina historier. Jag vill höra dem. Bli bara inte ledsen. Du kan väl åtminstone säga till innan? Lämna mig inte även om du tycker tiden springer ifrån dig. Jag är kvar här. Jag sitter på min stol även om du inte kan se det. Visst rycker det i alla mina trådar. Och visst. Vem som helst kan se att jag mest liknar en spratteldocka. Men det går över. Snart finns inga trådar mer att dra i. Det är då jag drar mig tillbaka. Sätter mig ner och väntar på att du ska komma förbi igen. Vill du komma då? Finns du kvar? Snälla. Ta dig tiden att kika in genom titthålet till det som ska liknas en tillvaro. Det är bara jag som snurrar runt där inne. Hit och dit och runt. När jag snurrar har jag lagt oket vid min sida. Jag samlar kraft för att orka hela vägen fram. För det som axlas ska bäras.

Tillbaka