Kom och träffa dem och ta del av två ganska unga tjejers liv och funderingar.
Det som rör livet hos tjejer i övre tonåren kanske även rör dig.
Kanske kommer du känna igen dig, kanske är det med fasa du ser tillbaka
på dina tidiga tonår, kanske har de samma frågor och funderingar som dig.
Cess och Jessi vet att verkligheten biter. Biter. Biter.
De vet att det gör ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?

Cess & Jessi...

...nånsin känt som dem?

- Cecilia och Jessica? Asch, de där två - de är ju riktiga antagonister, skulle nog folk som tittade krasst på dem säga.
Motpoler i andras ögon kanske. Och måhända var de lustiga att skåda när de slog sig samman - den ena tösen är lång, den andra kort, den ena smal, den andra tjock, den ena blond, den andra mörk, den ena långhårig, den andra korthårig. Den ena bestämd, den andra snäll, men fysiska antagonister till trots hade de en sak gemensamt - och det var svadan.
Lusten att prata, diskutera, vända ut och in på sig själva, på samhället, på åsikter, värderingar och förutfattade meningar. Det förenade dem. De kunde hålla låda och de höll låda - både inför sig själva, inför varandra och inför utomstående åhörare.
Vid ett tillfälle hade någon ytligt bekant kläckt en kommentar om Jessica och den skulle utan tvekan kunna appliceras på dem båda. Det var faktumet att det måste uppstå ett totalt vakum när Jessi pratar - eftersom hon gör det både mycket, ofta och fort. Både Stockholms och Göteborgs caféer gästades frekvent av töserna. De delade en kanna kaffe och en stor mängd ord flödade som ett glittrande färgstarkt pärlband mellan dem.
- Som ni snackar måste det uppstå ett vakum - det blir ju tomt på luft för andra, hade det nog låtit om det hade varit riktat till dem båda.
- Snackeri, snackera, men vi gör det jävligt bra, skulle de ha kontrat.
Vad var det för fel med att snacka om man inte bara snackade strunt? Skvaller och onödigt tjejsnack bemödade de sig inte med.
Trodde de själva.
I själva verket var det både skvaller och redigt tjejsnack som löpte mellan telefonledningarna som förbinder västra Sverige med den östra delen.

...nånsin känt som dem?

- Cecilia och Jessica? Asch, de där två - de är ju riktiga antagonister, skulle nog folk som tittade krasst på dem säga. Motpoler i andras ögon kanske. Och måhända var de lustiga att skåda när de slog sig samman - den ena tösen är lång, den andra kort, den ena smal, den andra tjock, den ena blond, den andra mörk, den ena långhårig, den andra korthårig. Den ena bestämd, den andra snäll, men fysiska antagonister till trots hade de en sak gemensamt - och det var svadan. Lusten att prata, diskutera, vända ut och in på sig själva, på samhället, på åsikter, värderingar och förutfattade meningar. Det förenade dem. De kunde hålla låda och de höll låda - både inför sig själva, inför varandra och inför utomstående åhörare. Vid ett tillfälle hade någon ytligt bekant kläckt en kommentar om Jessica och den skulle utan tvekan kunna appliceras på dem båda.	Det var faktumet att det måste uppstå ett totalt vakum när Jessi pratar - eftersom hon gör det både mycket, ofta och fort. Både Stockholms och Göteborgs caféer gästades frekvent av töserna. De delade en kanna kaffe och en stor mängd ord flödade som ett glittrande färgstarkt pärlband mellan dem. - Som ni snackar måste det uppstå ett vakum - det blir ju tomt på luft för andra, hade det nog låtit om det hade varit riktat till dem båda. - Snackeri, snackera, men vi gör det jävligt bra, skulle de ha kontrat. Vad var det för fel med att snacka om man inte bara snackade strunt? Skvaller och onödigt tjejsnack bemödade de sig inte med. Trodde de själva. I själva verket var det både skvaller och redigt tjejsnack som löpte mellan telefonledningarna som förbinder västra Sverige med den östra delen.

Tillbaka