Blåa var vi.
|
Där träffades vi ofta. Mitt emellan, vår egen plats där ingen kunde se oss.
Förbundna av en länk skörare än spindelns spunna nät, vävde vi in våra liv, utan
att kräva. Det var du och jag, lämnade med våra tankar. Vi stal en stund av
vardagen, medan omvärlden oberört snurrade utanför. Famlandes mitt emellan, med
ditt liv i mitt, med mitt liv i ditt, spann vi våran tråd.
Jag målade dig stor, jag satte dig på en pall. Du var så mycket högre än mig,
jag var så mycket modigare än dig. Ståendes på tå kunde jag sträcka ut min hand
och röra vid din kind. Jag kunde komma dig nära. Trots det avstånd som skiljde
oss åt.
Det som förde oss samman var våra tankar. Stora och blå, som om både havet och
himmelen speglade sig i dem.
”Havet är jag och himmelen är du”.
|
Dina ord var min livboj när vinden tog i.
” Våra tankar är bara våra. De hör till oss och ingen annan”.
Vi skulle vårda och spara dem för alltid. De var gnistrande regnstänk i sol. Ett
bottenöst fall.
Du var en vision. Jag var en dröm. Allt en chimär, en silkestunn duk vi aldrig
skulle nå.
Visst hände det att vi trampade snett. Korsade varandras stigar utan kompass,
rev i ömma sår som tiden inte läkt.
Men allt vi gjorde blev till system för världen. Vi var två liv som sökte en
plats. Vi byggde broar emellan.
När jag ramlade fångade du upp mig. När du fallit hjälpte jag dig upp. Vi var en
gungbro med fastlagda ribbor, där vi hängde med benen fritt.
Dinglandes över fallet kunde du fråga hur det var där stjärnorna tog slut. Hur
stor är stor och vem är god.
Hur kunde vi veta, om vi aldrig sökte. Vem skulle svara om vi inte frågade.
Vi sökte. Men jag tappade jag mitt fäste. Famlandes mitt emellan, förlorade jag mitt grepp. När havet stormade drog ovädret in. Vinden stal himmelens färg. Den rörde om och rev upp. Våra blåa tankar följde när vinden mojnade. Vi hann inte kasta ankar, vi hann inte vira fast dem innan ovädret kom. Med utsträckta armar sträckte vi oss upp. Ståendes på tå grep efter det vi förlorat. Havet var du. Himmelen var jag. |