Livet går vidare. Tiden läker alla sår. Efter regn kommer sol. Vi har sagt det förut och vi ämnar säga det igen, gång på gång: man bör hålla sig borta från människor som envisas med att kasta dylika floskler i ansiktet på en. Det spelar ingen roll hur väl de än menar eller att man innerst inne vet att de har rätt. Det kan aldrig vara rätt att försöka förringa någon annans sorg. Gå extra långa omvägar kring folk som försöker trösta genom att påstå att det finns de som har det ännu värre. Om ditt liv har rasat samman åtnjuter du knappast någon lindring av din smärta genom att få veta att det finns de som mår ännu jävligare, eller hur käre läsare?

Det behöver inte vara så svårt att "trösta" att man måste gömma sig bakom en massa tomma ord och hurtfriska uttryck. Det är antagligen det värsta man kan göra. Den människa som förlorat en del av sig själv förväntar sig sällan av andra att de ska sitta inne med alla svar eller alla "rätta" ord. Det är sällan tröst i den bemärkelsen man söker. Det är någon annans närvaro. Någon som säger: jag finns här när du behöver mig. Du kan prata med mig, du kan gråta hos mig eller du kan vara tyst tillsammans med mig. Om du vill, när du vill. Jag förstår att du inte mår så bra just nu.

Några människor vågar faktiskt erbjuda sin närvaro. De är inte rädda för sorgen och gråten. De kanske har gråtit själva någon gång och vet hur det känns att göra det i en icke självvald ensamhet. Andra blir tysta. De talar med varandra, om den sörjande, men aldrig med. De säger: hon måste ha det förskräckligt jobbigt just nu, det är bäst hon får vara i fred. Det är ingen idé att vi hör av oss, vad skulle vi kunna göra? Förresten har vi så mycket annat för oss så vi har faktiskt inte tid. Hon hör säkert av sig när det värsta har gått över. Då kan vi prata om andra saker och glömma att det här otäcka har hänt.

Vi skulle vilja påstå att det inte är tillrådligt att lita på människor i den här senare gruppen över huvud taget. Vi vet inte om vi har rätt i det påståendet, vi önskar att vi inte hade det eftersom den inkluderar en så stor mängd av ens bekanta. Ens verkliga vänner borde finnas i den förstnämnda gruppen. Vi hoppas det. Vi hoppas att det är där vi är själva, när någon av våra vänner behöver oss.

Man behöver inte sitta inne med en massa svar eller sanningar för att vara en vän i nöden. Till vilka frågor finns det egentligen några svar? En sanning är nog den att med tiden kommer inte frågorna att ställas lika ofta längre. Man förlikar sig med tanken att man aldrig kommer att få veta. Men det är som sagt en klen tröst så länge man har huvudet fullt av frågor, påståenden, fragmentariska minnesbilder och en känsla av bottenlös avgrund. Allting genomsyrat av en smärta starkare än man visste var möjlig. Är det konstigt då att man inte ringer upp någon gammal bekant för att småprata lite även om ens behov av mänskliga kontakter är större än man kanske själv vet om? Vad är det som får så många människor att tro att det alltid finns någon annan som antagligen är bättre rustad att ta hand om den som sörjer och därmed själva slippa undan? Hur skulle du själv känna dig, käre läsare, om de du litade på tittade åt ett annat håll och dessutom påstod sig göra det av ren välvilja? För att inte tala om de som låtsas som om man inte finns. Som slutar hälsa och tittar åt ett annat håll. De som ser generade ut när man försöker påkalla deras uppmärksamhet. Nej, du förstår, jag har lite att pyssla med nu, vi kanske ses någon annan gång, du vet, jag har faktiskt väldigt mycket just nu. Och borta är de. Själv står man där och tänker att jag ville ju bara säga hej, jag ville bara att du skulle se att jag fortfarande levde. Att jag fortfarande finns.

Sorg är ingen sjukdom som smittar. Vi riskerar inte att själva drabbas om vi närmar oss någon som gråter. Vi kan aldrig göra andras sorg till vår egen. Vi kan aldrig krypa in i någon annan och ta på oss känslor som inte tillhör oss. Det klingar alltid lite falskt att säga att man förstår något man inte upplevt själv. Vi bör alltid försöka förstå att det känns, men ingen kan begära att man ska förstå hur.