Släpp taget. Låter ganska enkelt, men är kanske det svåraste som finns. Om det dessutom är ett övertag man krampaktigt håller fast sig i så är det ännu svårare. Vi är ju så rädda för att tappa fotfästet. Att flyga fritt har vi människor aldrig varit särskilt bra på även om just den förmågan är högt eftertraktad bland många. Och om vi lyckas lyfta från marken ser vi till att vi har både skyddsnät och säkerhetslina, för man vet ju aldrig vad som kan hända. Det är så riskfyllt att sväva och det kan göra så ont när man ramlar och slår sig.

Man kan hålla i på så många olika sätt. "Äntligen är jag fri att göra som jag vill och bestämma mitt eget öde" säger ibland den nyförlösta, nyskilda och stänger dörren så att ingen, ingen ska kunna komma in och börja möblera om. Man slickar såren och barrikaderar sig lite mer för varje dag som går. "Det är så skönt att ha tid för sig själv, det borde alla ha" fortsätter man och kastar avundsjuka blickar efter de som har varandra. De som inte är så förbaskat ensamma. De som inte fryser om natten. Man tröstar sig med att de antagligen har sitt helvete kvar. Och man fortsätter hålla sin "frihet" i ett alltmer krampaktigt grepp. Ibland så hårt att taget blir ett övertag och man börjar nästan tro att man är förmer än andra. Man är ju så duktig som klarar av ensamheten så bra. Man tror man är stark. Stackars arma själar som behöver någon att luta sig mot när alla vet att själv är bäste dräng. Så man snurrar livlinan ännu ett varv kring midjan och säger att jag, jag ska aldrig mer falla. Om jag binder fast mig i masten kan ingen kasta mig överbord och stoppar jag något i öronen slipper jag lockas av sirenernas sång.

Sedan finns det andra, likaledes nyförlösta, som är så rädda för kylan att de vill tillbaka in till värmen igen så snabbt som möjligt. Kosta vad det kosta vill. Det finns ingenting som skrämmer så mycket som tanken på att falla. Och det är ju så kallt. Så man griper tag där det går och eftersom kölden är så svår så stelnar fingrarna nästan direkt. Det går inte längre att släppa taget. Det enda man kan göra är att hålla hårdare och hårdare och hoppas att grenen inte går av. Man försöker dra sig uppåt, åla sig fram och det är så svårt när man måste hålla i sig samtidigt. Men bara man kommer bort från kanten ordnar det sig nog. Bara man hinner sätta sig i säkerhet innan världen rasar samman. Bara man inte släpper taget. Försök inte bända upp mina fingrar, jag kan inte flyga, jag kommer att falla till marken mot en säker död. Faller jag är det Ditt fel. Orkar Du leva med min död på Ditt samvete? Kan Du sova lugnt om natten med mitt ångestskri ringande i Dina öron?

De som håller sig fast förenas av sitt förakt för de som faller. De som var dumma nog att tro att de kunde flyga. Se bara på Ikaros som i sitt övermod försökte närma sig solen, se hur det gick för honom! Pojken som trodde att han faktiskt kunde flyga. Det visste vi ju hela tiden att det inte skulle gå. De får skylla sig själva, de som låter sig falla ned i den avgrund vi aldrig kommer att hamna i. Alla vet ju att det bara är de svaga som faller. De orkar inte härda ut och tar inte tag i sina liv. Nej, förakta alla de som bara flyter omkring och drabbar alla oss andra, vi som står där vi står. Vi som är så rädda för att falla. De ska nog bli varse att det inte är så lätt. Och då kan vi nicka mot varandra i samförstånd och säga: "Vad var det vi sa? Så går det när man inte bryr sig om säkerhetsföreskrifterna."

Man kan aldrig hålla fast i friheten! Frihet med livlina existerar inte. Det är som om någon skulle tro att höjden av frihet är att hoppa bungy. Visst kittlar det lite i maggropen, men det är aldrig någon fara. Man vet att den där gummilinan kommer att bromsa fallet precis innan man når botten. Och så dum så man hoppar någonstans där säkerheten inte garanteras är man ju inte, eller hur? Nog för att man vill visa hur modig man är, men det finns ju gränser för ens våghalsighet...

Att vara fri innebär att skära av livlinan och inte titta ned. Vem har sagt att det alltid är mörkt där nere? Vem har sagt att man alltid faller? Hur kan den som aldrig försökt veta så bestämt att det inte går att flyga? Hur ska man någonsin nå fram till en bättre tillvaro om man inte vågar bege sig dit av rädsla för att gå vilse? Visst, vägen är aldrig rak och det finns massor av stickspår och återvändsgränder. Men vem f-n lurade i Dig att det skulle vara så enkelt? Kliver man in i en återvändsgränd får man vända om och prova en annan väg. Att gå in i samma vägg gång på gång gör bara att man blir trött och får bulor i pannan. Det finns alltid en annan väg! Skulle man lyckas hitta rätt på en gång är det mer tur än skicklighet.

Samfundet ställer sig härmed upp och applåderar de fallna. De som vågade släppa taget. De som vågar möta mörkret öga mot öga. De som kämpar sig upp, lite starkare för var gång och inte är rädda för att försöka en gång till. De som vet att man antingen får satsa på frihet eller säkra kort. Båda är en omöjlig ekvation.