Samfundet går i väntans tider. Några av våra trognaste läsare har nämligen lovat att bidra till denna publikation och redaktionen väntar med spänning på dessa förhoppningsvis insiktsfulla insändare (och hoppas att det inte bara är tomma tunnor som skramlar...). Vi vill vara ett öppet forum där åsikter kan ventileras och vändas ut och in på. Redaktionen kan ju inte själva stå för Den Enda Sanningen. Vi uttrycker bara en åsikt, vi ser inte världen från alla håll även om vi försöker och gärna skulle vilja. Det är hemskt att behöva säga det, men det är faktiskt så att inte ett enda ord vi skrivit på dessa hittills ca trettio sidor behöver vara sant. Det finns ingen Enda Sanning. Det vi skrivit är bara sanning för en enda person vid ett enda tillfälle. Glöm inte det, käre läsare. Det enda sättet att upptäcka sin egen sanning är att tänka själv. Och det är minsann så sant som det är sagt.

Nog om detta. Vi har förstått att en del människor följer en plan. En livsplan som vi har fått utstakad för oss och försöker vi avvika för mycket från den stigen så begår vi ett allvarligt brott mot vår egen sinnesfrid. Det är inte alltid så lätt att hålla kursen. Det kanske till och med är omöjligt i vissa fall. Vi vet inte. Vi tror att livet handlar i mångt och mycket om att våga fullfölja sin plan. Att hålla en rak kurs. Vi vet att det är svårt. Vi vet att det kan göra så rent ut sagt överjävligt ont ibland. (I Samfundets vokabulär ingår inte så många kraftuttryck, men den här gången kunde vi inte låta bli. Red. anm.)

När det gör som mest ont, vet man att man har varit nära. Man har så att säga kunnat glänta lite på den där porten som man alltid velat kliva igenom och sett att där, därborta finns målet. Men det finns något som står i vägen, något som hindrar en från att ta det sista förlösande steget. Man kan stanna där vid tröskeln och nöja sig med vetskapen om att det finns något man skulle vilja ha, men aldrig kan få. Man kan leva där tryggt och stillsamt, antagligen ett harmoniskt och bitvis lyckligt liv. Man kan intala sig själv att man inte kan få allt och leva med det. Det kommer att göra ont att inte kunna fullfölja sin plan, men det är ofta ganska enkelt. Man har ju i alla fall fått något. Man har fått se en skymt av det man längtar efter. Man kan ju alltid anpassa sig.

Det som gör riktigt ont är att inte stanna vid tröskeln. Att vända den ryggen och gå vidare för att söka sig en annan väg in. Att inse att porten inte går att öppna och i stället för att i ren desperation hänga kvar i handtaget måste man släppa helt och hållet. Att slitas mellan vetskapen om att det är och förblir låst och hoppet om att man kanske, kanske, kanske kan hitta en nyckel. Hoppet är ju ofta det sista som dör. En liten gnutta hopp kan leva kvar, även om man vänt sig om och gått och till och med kommit en bra bit på väg. Och hur ska man egentligen veta att det finns andra dörrar som går att öppna?

Så när längtan blir för stark och smärtan så stor att man inte orkar längre kanske man rusar tillbaka för att hänga på låset igen. För att stånga huvudet mot väggen ytterligare ett varv i ren förtvivlan. För att den där lilla skymten av hopp kanske trots allt är bättre än inget alls. För att göra sig själv ännu mer illa för det är antagligen precis det man förtjänar när man är så kaxig att man vågar säga att man inte nöjer sig med att leva på tröskeln till målet utan vill komma ända in.

För det är ju ett kardinalfel man gör. Man förkastar något som i någon annans ögon skulle vara bra. Man säger att man vill ha ännu mer. Man är fåfäng och man är girig. Man kanske till och med, hemska tanke, tror att man är något. Och det vet ju alla vi som tillber Jante att det får man ALDRIG göra.

Det är ju det man allra helst vill vara. Någon. Att känna att man har lyckats åstadkomma något med sitt liv. Att kunna se sig själv i spegeln, nicka igenkännande och vara nöjd med den man är. Och har man en plan att fullfölja så blir man en misslyckad individ i sina egna ögon om man väljer bort den. Någon kommer att stirra tillbaka på en i den där spegeln och anklagande säga: Varför så besviken? Du försökte ju inte ens. Du följde bara minsta motståndets lag och valde den enkla vägen. Vad förväntade du dig? Du ville ha allt utan att ge allt. Du trodde att du kunde plocka russinen ur kakan.

Det kostar på. Livet, kärleken och allt det där. Och inte vet man vad som är rätt eller fel förrän långt efteråt. Det går inte att tjuvkika i facit. Man måste chansa, man måste tro och man måste känna efter så gått det nu går. Det är riskabelt. Man har ju bara sig själv att lita till när det verkligen gäller. Ingen kan tala om för en hur man ska göra. Visst ska man lyssna på de goda råd man får och kanske till och med följa dem ibland, men goda råd är alltid utformade från någon annans synvinkel. Vi människor lever inte alltid i samma verklighet. Våra mål är så sällan desamma.

Samfundets råd är att lyssna och lära, men tänka själv. Vad Du gör med det rådet, käre läsare, vet vi inte. Bara Du inte ger upp. Även om man inte lyckas fullfölja hela planen så har man åstadkommit mycket genom att försöka. Och vill man finna Kärleken så kan man inte väja för smärtan.