OK, OK, vi vet. Förra artikeln saknade varje spår av det som Samfundet har utgivit sig för att vara, nämligen livsbejakande. Vän av ordning kan kontakta redaktionen för att få nya exemplar av föregående sidor där tillbörlig parentes med tillhörande frågetecken numera återfinns i omedelbar närhet av ordet "livsbejakande". Vi ber om ursäkt och lovar att aldrig mer krisa vid tangentbordet. Samfundets målsättning har varit och är fortfarande att sträva efter de ljusa stunderna i tillvaron. Vi vill värna om och peka på det vackra i livet. Det goda. Vi vill fortsätta tala om Kärleken, kort sagt.

Har ni känt att det är vår i luften, förresten? Fåglarna börjar kvittra utanför redaktions-fönstret och gräsmattorna börjar så smått skimra i den första spirande grönskan. På redaktörens balkong har till och med fjolårets ros överlevt vintern i sin kruka. Redaktören är full av förundran över denna obändiga livskraft som får en sådan till synes ynklig liten planta att klara livhanken i en sprucken kruka på en blåsig balkong där ingen som helst tillsyn kunnat åtnjutas sedan i augusti. Det måste vara kärleken till livet som åstadkommer detta mirakel och vårvärmen ska förhoppningsvis få denna tilltufsade lilla planta att knoppas för att så småningom blomma ut igen i den ljuva sommartid som komma skall.

Det är dessa kontraster som skapar spänningen i livet. Att vara dödförklarad men resa sig igen. Att stirra döden i vitögat men våga slita blicken därifrån för att vända ansiktet mot solen. När demonerna jagar en runt i rummet om nätterna och man kämpar för sitt liv är det svårt att släppa dem med blicken. Vem vet vad de tar sig till om man slappnar av en stund? Men det är bara när man stirrar på dem som de är farliga. Vågar du vända dem ryggen, käre läsare, så kan du lämna dem bakom dig. De anfaller aldrig bakifrån. Vänder man sig om när man väl börjat gå så kan man åka dit igen. Det är inte säkert att man får så många chanser. Orfeus gjorde allt för att få sin älskade Euridike tillbaka och hade fått det också, om han inte vänt sig om och därmed för alltid förpassat sin älskade till dödsskuggans dal. Se där en sedelärande berättelse om stor kärlek, stor smärta och lite helt vanlig mänsklig men ack, så ödesdiger klantighet.

Så. Efter regn kommer sol, sägs det och efter varje vinter följer alltid en vår. För att följa logikens obändiga lagar torde också vårdepp efterföljas av vårpepp! Tiden är alltså inne att lämna allt det gamla och tråkiga bakom sig för att gå vidare mot alla dessa nya utmaningar och frestelser som förhoppningsvis kantar livets väg. Med nya erfarenheter och lärdomar i bagaget. Att låsa in sig och vara rädd för att göra misstag är inget för en sann anhängare av Samfundets filosofi. Det största misstag man kan göra är alltid att inte göra någonting alls. Bättre att hoppa i galen tunna än att inte hoppa alls, som en god vän till redaktören brukar uttrycka det. En av redaktörens favoritförfattare Oscar sa också något om att det bästa sättet att motstå en frestelse är att falla för den. Alltså, om man inte tar en rejäl tugga av kakan, får man inte reda på hur den smakade och det kommer man troligen alltid att fundera över i så fall. Vet man att den smakar himmelskt kanske man har karaktär nog att lägga tillbaka den i burken och spara den till ett bättre tillfälle. Eller bjuda någon annan en bit. Man blir bara fet och mätt om man glupar i sig allt man ser på en gång och hungrig och ihålig om man låter bli. (Fler idiotiska klichéer och liknelser mottages tacksamt av redaktionen för kommande artiklar och varianter på samma tema.)

För att nå de riktiga höjdpunkterna måste man ibland ta sats väldigt långt nedifrån. (Den minnesgode läsaren kommer givetvis ihåg att vi vid ett tidigare tillfälle har talat om berg- och dalbanemänniskorna och karusellmänniskorna.) Man kommer helt enkelt inte upp om man inte svingar sig dit av egen kraft. Ju högre upp man kommer, ju längre och hårdare är fallet, så visst är det en riskfylld process. Det är alltid säkrast att stanna kvar på backen. Men har man väl en gång stått däruppe och förundrat betraktat världen så vill man upp igen. Det, käre läsare, måste vara det som kallas livskraft. Vi vill helt enkelt komma närmare solen. Visst finns det plantor som växer nära marken och inte behöver så mycket ljus, men deras blommor är aldrig lika praktfulla, aldrig lika strålande. Det krävs helt enkelt lite solglans för att man ska kunna glittra och glänsa. Så slarva inte bort dina Ray-Bans, käre läsare!

Att rasa ned emellanåt kan vara nödvändigt för att bibehålla balansen i tillvaron. Om pendeln inte slår tillbaka har den antagligen fastnat. Vi får inte sträva efter att hålla den stilla, för då tippar vi kanske över åt ett eller annat håll. Det enda vi kan försöka styra är hur stora svängningarna blir. Ibland måste man kanske bromsa farten lite för att hinna med. Det gör inget. Man måste ju kunna hålla sig kvar också. Men man får inte blir rädd för att öka farten igen om det behövs.

Efter detta mässande ska redaktionen gå ut i solen en stund. Vi ser våren an med tillförsikt och vet att sommaren kommer att bjuda på många nya erfarenheter och upplevelser, som alla somrar gör om man bara låter dem. Och vi glömmer varken brillorna eller handduken. Alla liftare vet vad man har handduken till och brillorna är bra att ha ifall vårdeppen försöker gripa efter en i ett sista krampaktigt försök att tåra ens ögon en smula.