Våren tränger sig på i år igen. Fåglarna börjar kvittra och solen börjar skina och man börjar leta efter sina förlagda solbrillor. Nationen vänder samfällt näsan mot solen och kvällstidningarna testar årets nya glass-sorter med hjälp av kändisar och klämkäcka barn. Det är så himla mysigt och fint och kul allting. Förutom ett annat kvällstidnings/söndags-bilagefenomen: baddräktsbantning. Inte alltid lika lustfylld kanske, men ett säkert så kallat vårtecken.

Som en motpol till detta hysteriska myspys ger Samfundet ut en ny artikel som helt och hållet tänker ägna sig åt vårdepp. Här på våran redaktion ska ingen glass ätas, än mindre betygsättas. Våra Ray-Bans har vi tappat bort för länge sedan och inte har vi råd att köpa några nya, inte. Vi tänker inte gå ut för vi blir antagligen bara förkylda (kyliga vårvindar har man ju hört talas om) och vi orkar inte höra något kvitter, vare sig från djurriket eller från våra medmänniskor. Vi tänker sitta inne och känna oss eländiga för vem har sagt att man måste vara så förbannat glad bara för att det är vår? Det är det ju varje år, så vad är egentligen nytt under solen?

Det finns visst något som heter vårkänslor, påstås det. De lär yttra sig på så sätt att man ska bli pirrig i hela kroppen och förälskad i alla man möter, man ska gå omkring i skina i kapp med vårsolen och vara LYCKLIG och GLAD för det är ju vår! Ny vår, nytt liv, nytt hopp! Samfundet ställer sig frågande till alla sådana årstidsbundna känsloyttringar. Vad är det som säger att man inte kan bli förälskad en ruggig måndag i november? Det är väl mycket mysigare att kura ihop sig under en filt framför brasan i lugn och ro utan drillande lärkor och detta hysteriska jagande efter solstrålar. Varför inte läsa en god bok i stället?

Vårförälskelser leder ju bara till elände i alla fall. Man förälskar sig i solbränna och bara ben, man ska åka på Den Första Semestern ihop framåt sommaren och allt är så vackert, så vackert. Om våren.

Du och jag för alltid, min älskade. Denna vår kärlek är den största som någonsin funnits och ingenting, älskling, ingenting kan stoppa oss. Vi behöver inga andra. Hur skulle någon kunna röra vid vår kärlek? Hur skulle någon kunna förstå? Vivamus, mea Lesbia, atque amemus, rumoresque senum severiorum omnes unius aestimemus assis! (Redaktören drar sig till minnes en latinlektion i en avlägsen ungdom, därav detta kärleksförblindade utrop av en förälskad Catullus. Egenhändigt ihopsnickrad översättning för den som inte hittade dit eller hade något annat för sig den dagen lyder sålunda: Låt oss leva, min Lesbia och låt oss älska, låt oss strunta fullständigt i vad alla sura gamla gubbar säger!)

Men vad händer sedan? Man står plötsligt därhemma i trappuppgången igen med nyckeln i handen och undrar förvirrat om det var här man bodde. Det ser så mörkt ut. Solbrännan börjar flagna och lärkorna drar söderut eller vart de nu tar vägen. Istället för att komma tillbaka till jobbet "pigg och utvilad" (man har ju haft semester) börjar man fundera över livet och alla dess bedrövelser. Är det så här det ska vara? Fanns det inget mer? Är det verkligen ett helt år till nästa sommar? Semesterkorten framkallas och man konstaterar att man ser lika korkad ut som vanligt på bild (kameran ljuger visst!) men ingen är intresserad av att se dem i alla fall, så det spelar ingen roll.

Man återgår till det där som brukar kallas vardag. Förälskelsen mattas i samma takt som semesterminnena förbleknar. Vårkänslorna (minns Du dem, käre läsare?) är helt borta, det är ju en hel evighet till nästa vår. Den Älskade är inte lika vacker längre. Det händer att man blir lite irriterad på en del drag i Den Älskades personlighet. Det händer att man blir lite vass i rösten ibland. (Samfundet påstår inte att detta alltid händer, men det kan hända och det är bäst att gardera sig och dra upp värsta möjliga scenario först, så behöver man aldrig börja fundera över hur det skulle kunna vara om allting fungerade bra. Man kommer helt enkelt aldrig dit.) Saker och ting börjar bli besvärliga. Relationen med Den (i våras) Mest Älskade medför vissa förpliktelser och inskränkningar på den personliga friheten. Det känns lite jobbigt. De där berömda varningsklockorna börjar plinga så smått i bakhuvudet.

Vart tog de där stora känslorna vägen? Hur kunde vi tro att vi kunde klara oss på egen hand? Att just vi skulle kunna komma undan verkligheten. Att verkligheten skulle se ut just så här. Vi visste ju inte. Då.

Samfundet vill härmed påpeka att ingenting som vi skrivit i den här artikeln givetvis behöver vara sant. Egentligen så kan det hända när som helst under året. Det behöver antagligen inte hända alls. Förälskelsen kanske visar sig vara Den Stora Kärleken. Verkligheten kanske inte är så skrämmande när man väl befinner sig där. Våren kanske bara är en metafor. Man kanske inte ska ge upp så lätt. Vad vet vi, vad vet vi? Det kanske till och med är sant att kärleken besegrar allt?