Nu igen. Det är ju ändå vår snart och tid för nya kullar att födas och naturen skall åter stå i blom. Så ock skall alla medlemmar i Samfundet göra, hoppas redaktionen. Pånyttfödda och nyutslagna i vårsolen. Vi har bestämt oss för att strunta i vårdepressionerna i år och hoppas att du, käre läsare, ska göra detsamma. Det finns så mycket annat att ägna energi åt.

Först ska vi komma dängande med en sådan där Sanning igen. Någon sa det och efter ett visst initialt motstånd var vi tvungna att erkänna att så är det nog. Här kommer den: Ingenting är personligt. Låter det kryptiskt? Vår egen tolkning som numera är upphöjd till Sanning (numera lika med Samfundssanning, SS) låter som följer: Ta aldrig någonting personligt. Det som någon gör eller säger till dig är inte riktad mot din person, även om det känns så ibland. Det som någon påstår vara en sanning om dig är bara sant enligt den personens egna referensramar och säger antagligen mer om henne eller honom än om dig. Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på vad andra tycker och tänker, kom bara ihåg vem det egentligen handlar om.

När vi ändå är igång kommer vi dragandes med en åsikt/sanning till: Det är fruktansvärt arrogant att lida i en värld som ser ut som den vi har runt omkring oss gör. Man kan må dåligt ibland, det är näst intill ofrånkomligt, men lidande orsakar bara mer lidande, både för en själv och för ens omgivning. Vi läste ganska nyligen att den senaste psykoterapitrenden i USA, psykoanalysens förlovade land, går rätt och slätt ut på att man ska rycka upp sig. En kvinna far tydligen landet runt och håvar in massor av stålar på föreläsningar, där hon helt enkelt talar om för folk att de ska rycka upp sig och inte tycka så förbaskat synd om sig själva. Och detta anses vara något nytt! Så, käre läsare, du lever och har hälsan och har säkert minst en femtiolapp i fickan. Du klarar dig.

Gå ut i vårsolen i stället för att ägna tid åt tröstlösa grubblerier eller argumentationer som inte leder någon vart eller värst av allt, självömkan. Klättra upp på något lämpligt berg och se saker och ting lite från ovan. Ta ett djupt andetag åt vart och ett av de fyra väderstrecken och tänk att världen är stor och fantastisk, hell, all världens gudar och gudinnor. Det finns så många människor kvar att möta och så många platser att besöka. Det tar aldrig slut. Men stirrar man ner i backen hela tiden kan man aldrig se några möjligheter, även om man snubblar över dem. Fäster man däremot blicken i horisonten blir perspektivet genast lite större. Och vidare. Så vitt vi vet har vidsynthet aldrig skadat någon hittills. Problemet är bara att allting inte blir lika enkelt när man vet att det finns massor av alternativ. Det är inte lika lätt att döma längre. Man måste inse att man inte vet så himla mycket och det är ju alltid lite otäckt.

Man förstår inte allt som händer eller varför. Det finns massor av saker som man mår bäst av att bara acceptera, även om det kan kännas svårt ibland. Kan man klara av att inte ta allt så personligt har man kommit långt. Man får öva sig. Alla som man hittills har mött och som på något sätt har gjort eller sagt något som inte har känts så bra har antagligen varit utsända till oss att öva på. Eftersom vi har så svårt att lära oss har vi sådan tur att vi får öva igen och igen och igen. En vacker dag sitter det. Tillvaron är förunderligt finurlig ibland, eller hur?

Det finns sällan något man kan ta för givet. Det är inte alltid så lätt att acceptera ett sådant faktum. Att det som skulle kunna och borde vara det bästa i livet inte alltid är genomförbart av en eller annan anledning eller åtminstone inte går så lätt som man önskar. Vad gör man då? Ska man låta minnet av det som skulle ha kunnat vara, men kanske aldrig kommer att bli, stå i vägen för all vidare utveckling eller ska man jaga efter den mer eller mindre omöjliga drömmen no matter what och aldrig erkänna, i synnerhet inte för sig själv, att det finns saker man måste ge upp? Ska man låta den obotlige optimisten eller den pessimistiske realisten ta över? Glädjas över allt man får och som finns här och nu istället för att sörja och sakna det som finns någon annanstans?

Fast rätt som det är bubblar de upp, minnena som får en att nästan ge upp allt av saknad eller kasta sig huvudstupa iväg för att förfölja en dröm. Jag kan känna din hud i mina fingertoppar. Det kommer jag alltid att kunna göra. Jag tycker inte ens om den där eländiga låten, men jag vet att du höll min hand genom hela filmen och det var det enda viktiga och det enda som någonsin betytt något.

För övrigt funderar Samfundet på om inte detta forum trots allt har sett sina bästa dagar. Allting har ett slut, det borde även Samfundet ha eller åtminstone en lång vila. Men vem vet vad som händer (vissa saker är ju mer seglivade än man kan tro vid första påseendet)? Det är ju det som gör allting så spännande. Vi har ingen aning om vad som väntar oss. Är det inte fantastiskt? Det enda vi med säkerhet vet är att saker och ting antagligen inte blir som vi tror. Om vi nu tror. Om vi nu försöker planera våra liv.

Livet leker med oss. Livet leker. Det är bara det att vi är så förblindade av vår egen skugga att vi inte alltid märker det.