Det trodde ni inte, va? Inte vi heller, om sanningen ska fram och det ska den. Alltid. Frågorna först: Vart tog vi vägen? Varför tystnade vi? Varför kommer vi tillbaka nu? Många frågor, men bara ett svar: vet inte. Så enkelt eller så oerhört komplicerat kan det vara. Tiden har vi skyllt på förut, det är illa ställt med den. Den räcker inte till. Lusten försvinner ibland. Orden blir alldeles för futtiga, så det är ingen idé. Metafortorka. Men. Nu. Är vi här igen. Bara så där. Utan förklaringar och helst utan dans, som Uffe sjunger ibland.

Vi började ju som pigga och glada trettioåringar och var är vi nu? Same, same, but different, det vill säga snart fyrtio. Har det hänt något? Njae, kanske, beror på hur man ser det. Det kanske inte ska hända så mycket. Vi kanske missuppfattade allting, den där gången för länge sedan när vi trodde att vi hade hela livet framför oss och att vad som helst skulle kunna hända, bara vi ville det tillräckligt mycket. För det trodde vi väl? Att allting skulle bli mycket bättre sedan, bara vi gjorde alla de där trista sakerna först, man måste ju få undan en massa skit innan… etc, etc. För inte kan man väl bara sparka av sig tofflorna och smyga upp i soffan med en kopp te, när det är så alldeles nödvändigt att städa lite först. Och när man har städat lite är man inte sugen på te och soffmys längre, det är för sent, det får bli i morgon, efter det att man har tagit tag i den där stora högen med tvätt, kanske om man hinner. Orkar. Det är ju en dag i morgon också.

Sedan. I morgon. Inte nu. Är det inte alldeles för vanliga ord i vår vardagsvokabulär? Är det inte dags att börja använda dem lite mindre frekvent? Vad är det för fel med här och just nu, idag? Kanske att man skulle försöka vara lite mer nöjd också, se till det man har och inte bara till det man inte skaffat sig än. Visst är det bra med mål i livet, till och med nödvändigt, men en lite paus då och då skadar inte. En stund för vila och eftertanke och hemska tanke, förnöjsamhet. Smaka på den, käre läsare! Har vi inte blivit medelålders, så säg.

Då, för länge sedan, när hela redaktionen bestod av nybakade trettioåringar med lätt ångest i blick, skrev vi något om stagnation, det vill säga ett tillstånd som kunde liknas vid att vara levande död. Det är inte bra. Det tycker vi inte nu heller. Man får aldrig ge upp sina drömmar och sina mål. Men om man känner sig lite sliten är det helt okej att bara ta det lugnt en stund och inte deppa så mycket för att man har blivit så gammal och ändå inte kunnat bestämma sig för vad man ska bli när man blir stor. Man måste ju hämta nya krafter, ibland måste man till och med omvärdera en del av de där storstilade planerna. Det låter hemskt, men vi tror att det är sant.

Det handlar om att lära sig uppskatta det man har, i stället för det man inte har fått än. Låter enkelt och självklart, men se dig omkring, käre läsare, hur många klarar av det? Hur många vågar vara så förmätna att de säger att de är nöjda med livet precis som det är? För visst tycker vi lite illa om folk som gör det, hur kan hon påstå att det är bra som det är, hon som har en sådan skruttig bil, är så lågavlönad, bor så trångt, vadå nöjd? Eller är vi bara avundsjuka, vi som lever för att livet ska bli bättre sedan, som bara ska ta några hundår nu, för att ha tid och råd i framtiden? Framför allt är vi nog lite till mans rädda för att bli betraktade som lata, i synnerhet om vi inte tillbringar större delen av vårt yrkesverksamma liv med att flänga och fara mellan livsviktiga möten, med planeringskalendern i ena näven och mobiltelefonen fastklistrad i den andra. Så att vi alltid är på språng och alltid kan nås. Se mig, se hur duktig jag är och viktig och framgångsrik. Och stressad.

Vi tror att förnöjsamhet är en konst som alla kan lära sig, bara man vill. Det handlar inte om att ge upp eller sluta sträva mot stjärnorna, för vi tror att alla kan nå till stjärnorna i sinom tid. Men. Och ett stort men: man får inte glömma bort att man lever här och nu också. Att man faktiskt har nått en del av sina mål, även om man glömde bort att man gjorde det, eftersom man i samma stund man uppnådde ett mål, började sträva mot nästa. Spara till pension är jättebra, men man kan faktiskt behöva sprätta lite pengar här och nu också. För när man sitter där på ålderns höst och väntar på att pensionsförsäkringspengarna ska trilla in är det nog kul om man har lite glada minnen att tänka på ibland. Allt det där man faktiskt gjorde. Tänk vad hemskt det skulle vara att bara minnas att ungdomsåren (nu för tiden är man väl ung tills man är minst femtio, va?) var en enda lång kamp för att det skulle bli bättre sedan.