Samfundets publikationer utkommer inte lika ofta nu för tiden. Det kanske inte är någon som har märkt det än, men så är det faktiskt. Orsaken till detta är höljd i dunkel. Det kan vara så att tiden har börjat snurra så fantastiskt fort att trots att redaktionen både vill och försöker så hinner den inte med. Eller så kan det vara så att det inte finns tillräckligt många ord längre, men det håller redaktionen för ganska osannolikt. En annan tänkbar orsak kan vara att orden tar vägen någon annanstans, frågan är bara vart. Om denna artikel kommer att innebära att klarhet nås i något av dessa mysterier är kanske inte så troligt, men man vet aldrig. Man vet verkligen aldrig ett enda förbannade dugg och den som påstår sig göra det håller sig bara till sin egen övertygelse. Det är givetvis inget fel i att hålla sig till sin övertygelse, men man bör alltid hålla i minnet att det är just ens egen övertygelse och ingen annans.

Att tiden ibland springer väldigt mycket fortare än man själv är för de flesta människor ett välkänt faktum. Man befinner sig på ett ställe den ena dagen och på ett annat nästa och på något mystiskt sätt förflöt en hel massa nätter däremellan. Och man undrar hur det gick till, hur kunde man sova sig igenom så många nätter och därpå följande dagar utan att vakna, utan att märka något av allt det som skedde runt omkring en. Och framför allt, allt det som skedde med en själv. När man äntligen vaknar är man inte längre densamma. Lite äldre, lite mer tilltufsad och ibland alldeles för mycket mer erfaren. Erfarenhet är alltid bra finns det de som säger. Det betyder att man har lärt sig något. Kan så vara, men det finns erfarenheter som ingen behöver och saker man mår bäst av att inte kunna. Dessutom är det inte alls säkert att man lär sig något av dessa så kallade lärdomar, det kan lika gärna vara så att man bara vänjer sig och det är något helt annat.

Och de uteblivna orden. Likt Hamlet (har vi glömt att tala om hur otroligt kulturella och intellektuella vi är på den här redaktionen?) skulle vi kunna utbrista i "ord, ord, alla dessa ord". Det finns ju nästan hur många som helst så hur kan man någonsin säga att det inte finns något mer att tala om? Det gör det givetvis alltid, men det kostar för mycket. Det är för svårt. Det kräver för mycket ansträngning och det kan göra för ont. "Det finns inget mer att säga" är den största lögnen av dem alla. Det finns alltid något att säga. Om man bara vill. Fast tystnad kan vara ganska talande, den också. Och blickar kan ju som bekant säga mer än tusen ord. Och om orden tryter ibland kan det vara så att det helt enkelt har blivit för trångt. Det är så många ord som vill ut att de fastnar i varandra och till slut täpps det till och blir stopp och alla dessa ord växer till en stor klump som man inte vet vad man ska göra med. Om klumpen lossnar kan de bara välla ut i en oordning som man inte alls hade tänkt sig. De kan få fel innebörd. De kan missförstås. Och när man försöker sortera upp dem väller det bara fram ännu fler och till slut är det ingen ordning alls. Man får helt enkelt vänta tills de har vällt färdigt och då får man börja om från början igen.

Skulle det vara så att man inte får loss den där klumpen av outsagda ord kan det bli riktigt illa. De outsagda och under lång tid innehållna orden kan såra mer än den där strida ordfloden som väller fram, både den som bär på dem och dem som inte får höra dem, men vet att de finns. För outsagda ord både syns och hörs, även om den som bär på dem inte alltid tror det. Och därmed kan de också missförstås och det i ännu högre grad än de som faktiskt sägs.

För Samfundets del är nog den främsta orsaken till bristande utgivningskontinuitet att tiden springer våldsamt fort i kombination med att orden ibland tryter och när orden väl är formade och klara så är de redan gamla. Kan också förklaras med att redaktören bara kliver längre och längre in i den fasansfulla medelåldern och kanske inte tänker lika snabbt längre. Det sistnämnda var oerhört fördomsfullt och dessa ord bör inte betraktas som allvarligt menade. Givetvis har aldrig klarare tankar tänkts än nu och med alla erfarenheter och lärdomar man drabbats av eller sökt sig till genom åren blir tankeverksamheten bara bättre och snabbare och klarsyntare. Eller? Var det inte det som var meningen med livet?